En dipp på halva vägen…
”Bra idé Em, men det tar 13 veckor att skapa en ny vana..”
Det säger en god vän till mig ofta. Varje gång jag kommer på en ny strålande idé som jag skall börja med: meditera, träna yoga hemma varje morgon, plugga ”någonting” på distans, fräscha upp min spanska, brodera, göra smycken etc etc. Ofta kommer jag igång, i alla fall så långt att jag kollar upp litteratur, kurser eller andra hjälpmedel som jag behöver för att komma igång med min nya hobby. Men sen kommer livet emellan och jag tvingas inse att jag fortsätter precis som innan, utan någon ny vana…
Nu hade jag ju äntligen kommit igång ordentligt med min träning igen och det var självklart tre-fyra gånger i veckan: jag skall till gymet! Jag behövde inte tjata på mig själv eller hitta på ursäkter för att slippa, jag längtade och ville gå dit! Jag såg resultat med löpningen och det var roligt att träna och planera veckans träning ihop med Mr r. Allt gick som på räls! Jag var på väg mot vecka 13 och skulle lätt gå i hamn med min ny/gamla vana!
Men så fick jag ont i knäna och kunde inte springa, Mr r skadade sig och kunde inte träna alls, sen började det hända massa saker och jag ”var tvungen” att prioritera bort träningen, nu hämta jag mig från magsjuka och jag ser inte hur jag skall hinna träna någonting alls denna veckan pga jobb, besök och firande av en väldigt viktig och speciell 10åring…
Jag får lite panik, jag vill inte ramla ur mitt härliga träningsflow igen. Jag vill skapa en vana. Jag vill att planerad träning skall bli av och vara en naturlig del i och av min vardag. En pusselbit ihop med jobb, sömn, socialt umgänge, mat-städ-tvätt och allt det där andra som hör vardagen och livet till. Men här sitter jag nu i vecka 9 och känner hur styrkan och flåset försvinner i takt med motivationen när jag tittar på vår de två futtiga träningspassen som jag fick till förra veckan och på den kommande veckans fullbokade kalender…
Jag vet att jag överdriver. Men fan vad svårt det är att få de positiva tankarna att dominera när man mår skitdåligt och inte kan ha kontroll på allt och alla…
En positiv sak: Idag kom jag i mina ”smaljeans” igen och det kan ju inte bara bero på att jag har haft magsjuka i tre dagar… 
21:24 mars 1, 2010
Publicerat av
egirl |
11 kommentarer
Tjing! Ett litet uppmuntrande ord från en som förra veckan var i samma sega situation! Först sjukt barn, sen en vecka förkylning, därpå tjänsteresa med förkylning och efterföljande magsjuka! Men i förrgår smällde det till! Första träningspasset överhuvudtaget på två veckor. Hel tunderbart att vara på banan igen. Det känns dock som att börja om igen. Men det hör ju till. Jag har försökt lära mig att acceptera att ibland går det käpprätt… Det viktiga är att man är beredd på ATT det kommer. Det är bara frågan om NÄR. Så kör på! Snart är det vår och vi får springa på barmark. Bara en sån sak…
Tack Magnus! Jag ville bara inte ATT det skulle komma redan…
Men jag vet, jag skall ta mig samman och planera framåt. Snart är jag tillbaka igen: med hela knän, hel sambo 
och en j*vla motivation!! Tack igen för peppen!!
Hej,
Jag förstår hur du känner men det är INTE RÄTT!!! Det finns inget rätt med att känna så när man är sjuk. Bort med dom tankarna. Jag har själv jobbat och gör det fortfarande med de negativa jag-är-ur-form-tankaran bara för att jag är sjuk en vecka eller två. Så är det ju inte. Du är kanske lite svagare efter magsjukan men din kropp har hunnit få lite extra vila och kommer vara startklar när du väl sätter igång igen. Och vad skönt för dina knän att få vila. Träning och ångesttankar kring försämrad kondis etc vid sjukdom hör helt enkelt inte ihop MEN det är en av den negativa sidan med bloggandet. Man ligger där hemma och läser om allas löparlycka och deras kondis som ökar i vad man tycker vansinnig fart. Jag skiter oftast läsa bloggar när jag är sjuk elller hängig för jag blir varken friskare eller gladare av det. Dessutom verkar det som om det krävs mer än tillfälligt onda knän, magsjuk och ett spräckat schema för att få dig ur banan. Fan livet kom emellan lite bara. Ta hand om dig och vila ut ordentligt så ses vi på banan snart!
Åh tack fina du! Ja dessa negativa tankar som skall jaga en hela tiden, konstigt att det skall vara så svårt att vara positiv fast man mår bättre av det…? Egentligen vet man ju att en eller två veckors uppehåll inte innebär en livskris. Men shit vad stressad jag blir när jag ligger här hemma och återhämtar mig (slappar) och äter chokladbollar när jag egentligen vill röra på mig (och dessutom läser om alla ultralöpare och snöjoggare som trotsar ALLT…
Tack igen för dina rader! Jag skall låta livet ha sin gång denna veckan och ha roligt under tiden, och nästa vecka är jag tillbaka på banan igen!
Vet precis hur det känns! Men jag läste några kloka råd på en hemsida för ett tag sen:
* Kroppen mår bra av viloperioder då och då. Se ”frånvaron” som ett sånt
läge så går träningen bättre sedan.
* Träna hjärnan. Indirekt tränar du kroppen då med. Läs på om kost och
träning, sjukdom och träning, varierad träning, annan träning än den du
håller på med. Vem vet vilken inspiration du kan få!
Ibland kan det vara en riktig motivationsboost att inte kunna träna också; man märker liksom att man saknar träningen massor. Snart är du på banan igen!
Precis, nu är jag tillbaka full av energi och motivation!
Tack för peppen!
Jag ar helt och hallet dar med dig! Ibland kanns det som det ar alldeles for mycket vardag med hushall och hela kittet. Det ar svart, det ar ett konstant pusslande och det galler att ta tjuren i hornen nar man antligen hittar en lucka. For det tar verkligen tid att skapa en vana dar man kanner att det ar ok att ha ett uppehall. Men vissa veckor kanns det nastan omojligt att fa tiden att racka till overhuvudtaget. Jag vet inte om jag kan komma med sa manga andra rad annat an saga som nagon annan bloggare skrev i ett inlagg: ”Den basta traningen ar den som blir av”. Med andra ord, nar man ar superpressad pa tid sa kan man ju alltid se en liten dos traning som ”alltid nagot”. Da kan det kannas lite battre. Det tycker jag stammer. Om du kan trana styrketraning hemma t.e.x sa spar du ju tid pa att ta dig till och fran gymmet.
Ja, ibland skulle man behöva 12 timmar extra per dygn för att hinna med allting. Tack för ditt råd och stöd, du har helt rätt. Något är bättre än inget. Nu fick jag helt enkelt välja bort träningen för att hinna med allt det andra just dessa veckorna… :S Men nu är jag tillbaka!!
Tjing! NU har jag mer kött på benen. Jag har precis börjat om resan efter två veckor i horisontalläge. Förkylda barn, förkylning, magsjuka och på det en förkylning igen gjorde att motivationen var på dalande och likaså kroppen. Jag bestämde mig för att nyttja ”jävlar-anamma-koefficienten” (som jag diskuterat med Roadrunner på hans blogg. Igår var det tungt, tungt och åter tungt. MEN fy bubblan vad det känns bra idag. Jag kom ut och ”besegrade” de nagtiva tunga tankarna och tog mig hem igen. Ingen tid att skriva hem om, men perfekt att få lite snömoddtid och känna att jag KAN. Hoppas verkligen du är på rull igen för den endorfindosen som minsta runda ger är väl värt det tunga slitandet! På dem igen bara!
Hej igen, vad rar du är som tittar in här och peppar mig igen!! Det blev jag jätteglad för! Imorgon är det dags för mitt ”tredje pass” efter sjukdom och annat och jag hoppas att motivationen jag känner just nu håller i sig. Jag återkommer med info om hur det går