Det är inte lätt att kocka i okänt kök. Man vet inte var verktyg eller kokkärl finns. Eller ens vad eller om. Man är inte bekant med hur spis och ugn agerar. Och med allt det okänt har man ingen aning om hur mycket tid man behöver.
Sådant är dock kvällens uppdrag. Matlagning i annans kök. Och jag är nästan lite nervös löjligt nog. Hovmästaren har dock en Plan B…
Märker du att det går åt helvete ger du mig signal så trycker vi en extra femma i fördrinken.
Kommunikation är således nyckelordet. Och sprit… Underbart.
I år har jag snickrat ihop något nytt i huvudet och jag är inte riktigt säker på om jag går i mål med det. Men varför skulle jag inte göra det…?
Och så var snart 2009 historia. Må kockguden vara med mig ikväll. Och vilken annan gud ni än önskar vara med er. Idag och 2010. Gott nytt år.
Det nyligen avslutade klimatmötet i Köpenhamn fick svidande kritik. Ett riktigt fiasko påstods det vara. Jag skulle vilja hävda det motsatta. Klimatmötet var en seger för planeten jorden.
Det huvudsakliga syftet med Förenta nationernas klimatkonferens var att få världens ledare att enas om åtgärder som skulle stoppa eller åtminstone bromsa den globala uppvärmningen.
Låt oss vara lite kritiska mot en sådan agenda.
I Sverige råder fullständigt snökaos. Och det är nästan löjligt kallt. Lokaltrafiken är på många ställen utslagen. Och motorvägarna stängs av lite då och då som följder av olyckor. Och jävligare ska det bli.
I Kina råder fullständigt kaos. I Grekland och Turkiet har skolor hållit stängt, hela öar har varit strömlösa och hundratals flygningar har ställts in. I Polen rapporteras många ha frusit ihjäl. Och på många ställen i Europa saknar flera hundra tusen elektricitet. Så även i USA. Där rapporteras flera delstater vara lamslagna och folk uppmanas stanna hemma. Världen över har kyla och snökaos stört och ställt in all möjlig trafik, slagit ut ström och till och med tagit livet av folk. Kung Bore har världen i sitt våld.
Samtidigt sitter världens regenter och söker lösningen för att det inte ska bli lite varmare här på jorden. Är det så svårt att förstå varför de inte kommer överens? Skulle det verkligen vara så fel om det blev två grader varmare? Hade det inte varit ett fiasko om de faktiskt kommit överens om att det skulle bli lite kallare…?
Stoppa globala uppvärmningen lyder uppmaningen. Globala vad sa ni? Var?
Är det inte läge att sätta igång och skynda på den där globala uppvärmningen…?
Jag såg den avslutande tredjedelen av Millennium-trilogin igår.
Jag hade väl egentligen inga större förväntningar när jag såg den första. Jag överraskades. Ordentligt. En jävligt bra film. Och fan va bra Noomi Rapace är. Och snygg. Den andra filmen var inte mycket mer än okej och samma mönster gällde för några jag hann diskutera serien med och som tyckte att avslutning var i det närmaste fantastiskt.
Så jag såg framemot en fantastisk avslutning. Den var… Okej. Den späda superkvinnan Salander som nästan ensamt bär den första filmen är av naturliga skäl raderad ur Luftslottet som sprängdes. Ena delen är hon halvt död. Den andra delen inlåst. Det som bär den tredje delen är enbart mitt nyfikna intresse av upplösningen. Det är en hyfsat rörig och slafsig avslutning som i vissa moment lämnar lösa trådar och där rättegången är kriminellt osammanhängande med ett orimligt avslut.
Så helt plötsligt mitt bland konfettit av trasiga pusselbitar dök hon upp. Utan förvarning och från ingenstans. Min sommarförälskelse. Mirja Turestedt. Såklart än mer vacker utan de ticks som hon tillskrivits när vi först lärde känna varann. Ja, jag vet inte hur jävla ömsesidigt det var. Men ändå. Och så var filmen plötsligt förbannat bra för en stund. Nåväl. Åtminstone väldigt mycket mer intressant. Det gick snart över. För Mirjas karaktär tar inte alls stor plats. Tyvärr.
Det skall klargöras. Det är inte rörigt så att man misslyckas förstå. Det är mest rörigt så att filmen tappar det som varit så bra. Karaktärer minimeras. Detaljer förkastas. Nya namn droppas hejvilt och nya personer kastas in utan vidare och från alla möjliga håll. Ingenting tas riktigt på allvar och det verkar mest viktigt att få storyn i mål. Trots att filmen är 2h30 lång är det från första minuten bara bråttom att komma till avslut och jag ångrar att jag inte orkade vänta på tv-versionen som ska vara dubbelt så lång och förmodligen dubbelt så bra.
Men ändå. Klart filmen är bra. Ett par minuter Mirja Turestedt kan rädda vilken film som helst.
Efter att ha bloggat i drygt två och ett halvt år om allt och mer därtill var det dags att ta nacksving på bloggen och skapa någon slags struktur. Bristen på ordning var förvirrande även för mig.
Tissel och tassel har gjort gällande att vissa inte bryr sig ett jävla dugg om mina löparförehavanden. Med anledning av det antar jag att det fyller någon slags funktion att lyfta allt löprelaterat ur ingen jävla modeblogg och placera det på en ny sida.
Därför går jag nu live på egen domän. Det ursprungliga och karaktäristiska i ingen jävla modeblogg, sarkasm och satir, fortsätter jag bevara här.
I fredags startade en ny säsong av På spåret. Idag gick reprisen.
Slog mig ner och förvånades över deltagarna som inte alls var de som skulle medverkat i den nya programledarduons debut. Mycket riktigt bröts programmet helt utan information efter omkring sju minuter och en ny vinjett fick inleda rätt avsnitt.
SVT körde med andra ord av misstag andra avsnittet. Det som ska visas först på fredag.
Nu ställs ni inför två alternativ…
Antingen vill ni själva sitta och klura ut det första resmålet på fredag. Väljer ni detta slutar ni läsa här. Eller så vill ni utnyttja informationen här och kanske slå mynt av det. Varför inte slå vad med familj och vänner i soffan? Få kvällen på krogen betald? Slippa diska i en vecka? Om ingen vågar tävla mot er kan ni slå vad om att ni klarar resmålet på tio poäng, eller kanske sämst på åtta poäng för att inte göra det alldeles för genomskinligt.
Väljer ni det första skulle ni slutat läsa för flera rader sedan. Nedan följer svaret.
Ni kommer få höra ledtrådar om mörka åren, galna mödrar, ett rosa hus och en viss Juan. Resan går till Buenos Aires och om ni vill glänsa redan från startskottet kan ni väl slänga ur er ett hyfsat säkert Det här ser ut som Campana... vari resan nämligen startar.
Man kan ju inte låta bli att undra hur det egentligen står till…
Återkommer till Idol. Jag skrev det igår. Juryn har tjatat till leda om vikten av att välja rätt låt. När de sedan själva skulle välja låtar gick det verkligen åt helvete.
Idag kan man läsa om Laila Bagges missnöje över Calles finalplats.
Tove åkte ut tack vare ett uselt låtval. Juryns låtval. Och juryn ville ha henne i final… Laila Bagge ska nog fundera över sin egen insats. Och Calle bekräftar…
Ville de ha Tove i final så kanske de skulle ha gett henne låtar som inte var så problematiska för henne.
Min förhoppning förverkligad. Men ändå. Oväntat. Och jävligt coolt.
Erik och Toveduellerar för sin existens. Och här blir det riktigt intressant. Kvällens tema var Juryns val. Deltagarna tilldelades en låt i vilken de skulle få glänsa och en låt som innebar en utmaning. Och i duellen väljer sedan ingen av duellanterna det som skulle vara det säkra kortet. Den låt i vilken de skulle få glänsa.
Vad säger det om juryn?
Den trio som till leda tjatat om vikten av att välja rätt låtar skiter själva fullständigt på sig när de sedan ska välja låtar till deltagarna.
Så Tove får åka hem tack vare ett jävligt dåligt låtval. En låt vald av dem som vill ge sken av att vara så förbannat duktiga på att just välja låtar.
Att sedan höra barbapappa i juryn göra sig lustig över annan mans sex appeal… Vad är det här? Roliga timmen?
Det blir sällan rätt när pöbeln får bestämma. Pöbeln, den okunniga samling tyckare helt utan smak som kallas svenska folket. Ni får tycka vad ni vill. Så länge ni tycker rätt. Men det sker ju som bekant förbannat sällan.
Jag vet inte om ni någonsin lyckats ringa in rätt vinnare. Men… Ingen regel utan undantag.
Och nu har ni fan överträffat er själva. Jag tänker på Idol.
Och det kan vara på sin plats att referera till den välkända ketchupeffekten. Först inget. Sen inget. Sen allt. Ni råkar inte bara ha rätt. Ni har så jävla rätt. Idol går ikväll in i sitt absoluta slutskede och mycket märkligt nog är det fältets överlägsna trio som återstår.
Redan när finalfältet stod klart plockade jag ut den trio som nu återstår med en liten varning för Mariette som mycket rättvist också slutade fyra.
Jag lyfter på hatten för svenska folket som äntligen lyckats tycka rätt. Undrens tid är inte förbi. Vem som än vinner nu är helt klart värd det.
Men som de säger… Även en blind höna… Och nästa år är det väl åt helvete igen.
Men låt er nu glädjas åt årets bedrift och samtidigt notera att årets upplaga av tävlingen är flera tusen resor bättre än förra årets. Den ofattbara vinnaren från den nya juryns debutsäsong Kevin Borg hade blivit utskrattad i årets finalfält och inte ens färgat topp tio. Inte ens om svenska folket skulle få bestämma.
Så, vem vinner i år? Erik har en jävla pipa. Men det är trist nog full gas från start till mål och han skulle dra fördel av att skylta med ett bredare register för dynamikens skull. Som tidigt i tävlingen med Yohannas Is it true. Det var i det närmaste magiskt.
Toves akt är charmig som fan. Dock lite väl enkelspårig. Och lite för ofta nu spricker sången. Och vem kan klandra henne? Hon har väl knappt slutat högstadiet? Men i år räcker hon förmodligen inte hela vägen. Så återstår Calle. Den mest intressanta i trion. Har bara plus i protokollet hittills och lyckas ändå göra det bättre varje gång. Erik har sången. Tove har charmen. Calle har både och. Skånepågen är dessutom den av de tre som skulle göra det mest kompletta och intressanta albumet.
Och därför är Calle min odiskutabla vinare.
Men svenska folket kan väl knappast fortsätta lyckas? Den som lever får se…
Något som en gång i tiden betydde någonting men som sedan ifjol inte är vatten värt. Men ändå…
Svenska dagbladet fullkomligt pissade på sitt eget pris genom att dela ut guldet till handikappidrottaren Jonas Jacobsson som från favoritposition tog Paralympicsguld nummer 14, 15 och 16. Stort? Givetvis. Bragd? Aldrig.
Det är inte så att jag missunnar handikappidrotten utmärkelser eller vill tillintetgöra deras insatser. Men bragdguldet ska delas ut till en idrottare vars prestation varit en bragd. Inte till någon som gjort vad som förväntats. Bragd… Är det någon som vet vad det betyder? Jag kan inte klandra er. Juryn har ingen aning. Och de ska ändå dela ut ett pris i bragdens tecken. Så om inte ens de vet, ingen skugga över er andra.
Robin Söderling utnämnde jag, om än med villkor, tidigare till vinnare. Nu uppfylldes inte villkoret. Och nu i efterhand vill jag radera det. Av den enkla anledningen att ingen annan idrottare ens var i närheten av den grundläggande prestationen.
Söderling står ansvarig för en helt makalös prestation. Han besegrade Rafael Nadal i Franska Öppna.
Nadal kom till Paris för att vinna sin femte raka titel. Från och med 2005, det år då Nadal vann Franska Öppna som debutant, hade han 156-5 på grus innan mötet med Söderling. De senaste 145 matcherna gav facit 142-3. I snitt en segersvit på 48 matcher innan varje förlust. Ett helt osannolikt facit i tennis på absolut toppnivå. Matcherna mot Nadal på grus var knappt värda att genomföra. Utgången var allt utom oviss. Tiden var bortkastad.
I allra högsta grad om man dessutom hette Robin Söderling. Bara fyra veckor tidigare möttes de på just grus. Nadal vann såklart. 6-1, 6-0.
Men sedan. När det verkligen gällde. Robin bröt Nadals svit på 31 raka vinster i Franska Öppna och dödade därmed drömmen om en femte raka titel. Den ynkliga spanska superdivan blev dessutom så knäckt att han var tvungen att ta en paus från tennisen ett par månader.
Skada var den officiella orsaken. Den verkliga förmodligen en annan. Nadal var knäckt. Han detroniserades och ramlade ned till andra plats på världsrankingen. I tennisens årliga slutspel förnedrades Nadal sedan totalt och fick åka hem utan att överhuvudtaget ens vinna ett set.
Robin Söderling avslutade inte bara en fantastisk svit. Han avslutade Nadals storhetstid. Och spanjoren kommer inte tillbaka. Och det om något är en bragd utan jämförelse år 2009.
Vill man vara lustig skulle man kunna påstå att Tiger Woods slog sin driver out of bounds.
Och det är inte utan att man undrar om han körde en Golf.
Det råder vad det verkar stora tvivel kring vad som verkligen hände. Det är tyst och väldigt hemligt. Inte ens polisen verkar få förhöra stjärnan. Man skulle kunna säga att Woods tiger…
Jag tyckte väl egentligen inte att det var så akut med ett byte av förbundskapten i fotbollslandslaget. Om det inte vore för en spelares skull. En enda spelares skull. Skulle vi byta förbundskapten skulle vi bli av med honom. Äntligen. Så, visst. Byt förbundskapten. Jag står faktiskt inte ut längre.
Det gick så jävla mycket åt helvete som det bara kunde gå. Vi fick ny förbundskapten. Men Anders Svensson försvann inte. Snarare tvärtom. I Erik Hamréns första elva har han blivit lagkapten… Helt ofattbart. Ett sju år gammalt frisparksmål är tydligen fortfarande tillräckligt för att platsa i blågult.
Den som förväntade sig ett nytt fräscht grepp om landslaget lär känna sig lurad. Det gör jag. När man inte trodde det kunde bli sämre så kom Hamrén och bevisade motsatsen. Erik Hamrén har inte ens debuterat och jag vill redan ha tillbaka Lars Lagerbäck…
Ja, jag vet. Jag har lagt ut den här videon ett par gånger förut. Den kan dock aldrig publiceras för ofta.
Tjejen och gänget tog resan till Ullared imorse. Det ska ju va så bra i Ullared. Och plastpåsarna är tydligen jävligt billiga. Frågan är vad det spelar för roll om det är stängt… där det skulle va så bra…?
Anders Bagge ligger hemma sjuk och medverkar inte i kvällens avsnitt av Idol. Kanske inte så konstigt att han vill gömma sig bara strax efter att detta underbara klipp börjat florerat på nätet…
Säg… Är det inte lustigt likt Niklas Wikegård…? Jo. Men det är Anders Bagge. Och ja, även med vetskapen om detta är det svårt att se det.
Ulf Ekberg från Ace of Base ersätter. Enligt Laila Bagge för att han ”är den enda som kan göra det”. Va? Den enda som kan göra vad? Sitta och babbla en massa strunt om ingenting alls…?
Då blir man ju smickrad, säger Ekberg.
Jaha…? Smicker biter minsann inte på Ekberg. ALLT biter på Ekberg.
Du, Ekberg, fan va skönt det har varit att slippa höra nåt från Ace of Base på tio år eller vad det är.
Robin Söderling besegrade ryssen Davydenko i den fortsatta jakten på en plats i tennisens slutspel. Robin har nu nått kvartsfinal men behöver nå minst final för att kunna göra anspråk på en av de åtta platserna.
Ett annat stort tennisnamn figurerar nu i en polisanmälan. Björn Borg Footwear har mörkat och ljugit om de otillåtet höga halter gift som återfinns i en av deras produkter. Sandalen i fråga har nu återkallats från butikerna.
En annan sandal som led nederlag idag… Adam Sandahl Grupp. Frontfiguren satt i SVT:s morgonsoffa som en av återstående tre kandidater i Melodifestivalens moment Webjokern. Jag vill tro att han gjorde någon slags karikatyr på sig själv och visade upp ett smaklöst ohyfs men samtidigt även en överlägsen charm. En love-to-hate-and-hate-to-love-typisk figur som jag måste påstå att jag älskar.
Sandahl misslyckades trots en storslagenkampanj med en låt som skulle få pöbeln att rösta på deras låt. Vinsten gick till ett bidrag i vilken refrängen är resultatet av ett magsjukt neandertalarpar.
På den ytterst eminenta och i det närmaste oklanderliga melodifestivalbloggen Schlagerpinglan påtalade jag tidigt i en kommentar att den här sortens tävling aldrig kan vara rättvis. Bästa låten kan inte koras så här.
Jag var en grinig jävel som sammanfattat skulle hålla käften. Sen gick det ett par dagar och snart tyckte alla som jag. Med det undantaget att alla tryckte gasen i botten och använde ord som fusk och var förbannade och just sådär jävla griniga som jag påstods vara men inte var i närheten av.
Smått förnöjt ler jag. Såklart.
Dessutom mycket nöjd med att helt okrystat ha fått in mina favoritämnen tennis och melodifestivalen i samma inlägg…
Fantastiskt vad lite man kan få uträttat på två timmar.
Väldigt lite underhållning. Överhuvudet taget väldigt lite gala. Vad annat att vänta när vår enda världsstjärna Zlatan någon timme innan deklarerat sitt tvivel inför fortsatt landslagsspel? Han har väl som jag påpekade i förra veckan förstått att han har spelat sitt sista mästerskap.
Och nu…! Adam Alsing slog på stora trumman som för att presentera något alldeles extra. Han slängde ur sig alla möjliga utmärkelser som vunna mästerskap, kungamedaljer och en brittisk riddarorden. Det var en storslagen presentation och nu väntade man sig en fantastisk entré. Och så rullade en minuterlång video och salen reste sig och levererade en ovation till en man som inte brydde sig om att vara där…
Årets mål.
Hur fan går det till när de nominerar kandidaterna? Hårdast skott vinner? Det är sällan någon finess över målen som kandiderar som Årets mål. Varför tittar de inte på alla mål? Hur låter det när de får uppdraget? Ta något mål från de två första omgångarna, något mål från de två sista och så blundar ni och tar ett från damallsvenskan för jämställdhetens skull. Resterande 500 mål däremellan? Skit i dem. Vem bryr sig? Det är Fotbollsgalan…
Tobias Hyséns näst sista mål nominerades. Inte för att det var snyggast. Utan för att det föll inom ramen för vad nomineringsjuryn orkar gå igenom.
Emil Johansson vann väl rättvist av de nominerade. Men helt ärligt. Och även från en svartgul… Att Tobias Hyséns andra mål hemma mot Kalmar inte ens var nominerat är ett skämt. (6:25 in i klippet)
Det några sekunder långa inslaget där Reinfeldt stegade upp och avlossade högersläggan var längre än hyllningen av svenska mästarna. Dessutom verkade den löjligt korta hyllningen endast vara en ursäkt för Jessica Almenäs att lite för många gånger få säga Tack mannen.
Hela galan är bara en soppa. Hur i helvete kan Jos Hooiveld och Olof Mellberg vara nominerade till samma pris? De bär inte samma nationalitet och spelar inte i samma liga. Antingen arrangerar man en gala för Allsvenskan. Eller för svenska fotbollsspelare. Nuvarande cirkus är helt löjligt ointressant.
Och han som la grunden till det svenska VM-kvalfiaskot fick pris som bästa mittfältare…
Det hann väl inte gå mycket mer än en kvart innan guldet i stort sett var klart. Åtminstone hade lugnet infunnit sig. Tendensen var klar. Guldet skulle bärgas.
Det enda orosmomentet var väl att mannen med pipan möjligen skulle kunna gå på någon av kärringen Sebastian Erikssons alla löjeväckande dåliga försök att filma till sig fördel.
Roligast var det i första halvlek när Eriksson på offensiv planhalva tar sats för att sätta in en tackling, missar helt och hållet, tappar balansen och faller handlöst. Alla moment utan att någon egentligen är i närheten. Sedan syns Eriksson ligga och vrida sig i vad som verkar vara dödssmärtor. Lite för länge för att bara vara en reaktion. Plötsligt springer han sedan omkring som om ingenting hänt…
Det är Sebastian Eriksson. Och det är Carlos Valderrama.
Och sen är det ju hysteriskt roligt att läsa alla kommentarer på GP om att domaren skulle ha brutit i slutet för huvudskada. I vanlig ordning låg Sebastian Eriksson och vred sig i simulerade dödssmärtor. Att till och med IFK Göteborg, och framförallt Kim Christensen, själva valde att ignorera sin lagkamrat väljer den blåvita skaran att blunda för.
Skandal skriker de på GP. Domaren skulle ha blåst av. AIK skulle ha spelat bollen ut över sidlinjen. Men att Kim Christensen tidigare satte igång spelet med Eriksson döende bara ett par meter ifrån honom var tydligen oväsentligt…
Det är möjligt att Eriksson inte filmade den här gången. Det kan ha hänt att Eriksson krockade med en insekt och fick ont. Men så mycket som Eriksson filmar har jag full förståelse för att domarna till slut ledsnar och skiter i honom. Som sensmoralen lyder i den gamla sagan… Never cry wolf.
Eddie Razaz har figurerat i tre av fyra utröstningsdueller. Det krävs inget tyngre intellektuellt artilleri för att förstå att det krävs något extra för att Eddie ska klara sig kvar mycket längre. Man tar för givet att Eddie ägnar stort fokus åt varje enskilt moment som kan fälla avgörande.
Varje veckofinal ska bära något slags tema. Kvällens tema är Världens bästa låtar. Inte så lustigt i sig. Men utifrån urvalet förbannat lustigt.
Så vad har mannen med kniven mot strupen valt? Utifrån temat sett möjligen det sämsta valet någonsin i Idol. Något av det mest mediokra som spelats in. Jag tror inte Eddie ens fått godkänt om temat varit Världens tio tusen bästa låtar.
If you’re not the one av Daniel Bedingfield. Knappast en av världens bästa låtar. Hemlängtan?
Annars levererar Aftonbladet den lustigaste rapporten kring årets Idol. Tidningen skriver om idolernas ölfest. Det var Tove. Och Calle. Och två öl. Inte så mycket fest. Inte så mycket öl.
Att dansbandsklicken överhuvudtaget tar sig själva på alltför stort allvar är knappast något nytt. Men nu har det fan brunnit i röven på det inavlade Malung och Strängnäs.
SVT:s Dansbandskampen anklagas för att inte ersätta deltagarna korrekt. Dansbanden deltar i en tävling och ersätts med vad jag i sammanhanget tycker är generöst, 1500 per band. Veckans clown, Musikerförbundets Jan Granvik, ryter till och menar att banden skall ersättas med 3500 per medlem plus ersättning för resor.
Någonstans läste jag om ett gäng på 50 dansare som minsann skulle ställa in sin resa till Strängnäs som någon markering mot ersättningen. Jättearga var de. Och så satte de sig med sina löständer av trä och spelade banjo…
Det talas om avtalsenliga löner. Men hur i helvete kan ett deltagande i Dansbandskampen förväxlas med arbete?
En sak ska tilläggas. En viktigt detalj som dessutom skänker historien viss komik tillika heder åt utsatta grupp. De som nu påstås få för lite betalt verkar vara de enda som är ok med det. Och det är inte så att de gärna jobbar gratis. De inser att detta är en tävling och att de via programmet erhåller ovärderlig marknadsföring.
Ersättningen för oss handlar om ett reklamvärde för mångmiljonbelopp, säger Jan Lindberg i Date.
Reklamen är värd mycket mer för oss, säger Conrad Bohman i Gamblers.
Det tragikomiska resultatet av svängomen som Granvik och fansen bjuder upp till blir att de som ska låtsas företräda dansbandens intressen och fansen som ska supporta i slutändan stjälper dem. Förra årets tvåa Scotts strutsade omkring som ett hobbyband och har efter tävlingen deltagit i Melodifestivalen, fått släppa sina två första plattor och fakturerar idag enligt uppgift hundra tusen för en spelning.
Nu erbjuder Jan Granvik banden 3500 per medlem i utbyte mot ett avhopp. Han vill köpa loss banden från Dansbandskampen och förneka dessa halvdana musiker en chans att tjäna stora pengar. Låt oss vrida tillbaka tiden och fråga medlemmarna i Scotts vilket de väljer…
Det är värt att upprepa. Dansbandskampen är en tävling och ska fan inte förväxlas med arbete.
I första avsnittet deltog ett gäng tondöva loppiskostymer och orsakade med största sannolikhet ett brutalt tittartapp. I rimlighetens namn borde de få böta. Att de sju överhuvudtaget skulle lyckas kvittera ut ens en sjundedel av 24500 som ersättning för en tvålåtars spelning är så skrattretande att jag skulle behöva valium för samma slant för att lyckas förgöra den hysteriska skrattsalvan.
Cia Hedenström, projektledare på produktionsbolaget Baluba, försvarar ersättningsnivåerna.
Vi anser att det här är en tävling, det handlar inte om regelrätta artistarvoden och det är helt frivilligt att vara med.
Och därmed tycker jag att Cia har avslutat det här tramset. Det är en tävling, ej att förväxla med arbete. Det är frivilligt och banden har tecknat gällande avtal. Och framförallt. Banden inser att de deltar i en tävling och är tacksamma för den ovärderliga reklamen.
Men tvärtom. Det verkar långt ifrån avslutat. Jan Granvik trummar på med ögonbindel.
Och Jan Granvik… När du ändå är igång. Slå en signal till TV4. Skrik skandal och kräv ett arvode på 3500 kronor plus ersättning för resa till varje människa som deltar i Idols audition. Lycka till.
Trots det tidigare förbannat osmidiga initiativet som resulterade i strandade förhandlingar har Lagrell lyckats teckna kontrakt med en stolt och tacksam förbundskapten.
Men… Vad för slags magiker är Hamrén? Förbundet skriver på sin hemsida…
Parterna är nu eniga om att Hamrén kvarstår som huvudtränare för Rosenborg fram till 31 augusti 2010, då han övergår att på heltid leda det svenska landslaget över kvalet till VM i Brasilien 2014.
Han tar över landslaget på heltid samtidigt som kvalet till EM 2012 i Polen och Ukraina inleds. Vad för slags garantier har Hamrén lurat i Lagrell som är skäl nog att ignorera ett mästerskap som möjligen skulle vara Zlatans sista?
Ara Abrahamian tog åtminstone emot sin medalj. Att han sedan lämnade den ifrån sig är av mindre vikt. Ara drabbades av ett av olympiska historiens största hån och hade den giltigaste av anledningar att protestera.
IFK Göteborg brydde sig inte ens om att ta emot sina medaljer. Av ingen anledning egentligen. De ville bara inte. Inte heller gav de några intervjuer.
Ett synnerligen uselt uppträdande. Disciplinnämnden har utfärdat straff för mindre. Nu borde de träffas för ett nytt sammanträde.
Veckans clown, IFK Göteborgs klubbdirektör Seppo Vaihela var enligt uppgift tydligen besviken efter matchen.
Jag hade hoppats att fotbollen skulle segra. Det tycker jag inte att den gjorde.
Jag vet inte vad clownen Seppo överhuvudtaget menar. Förlorade fotbollen för att AIK-fansen sprang in på planen för att fira guldet? Precis som Kalmars fans gjorde förra året och Göteborgs fans själva gjorde för två år sedan. Men att se sitt eget ansvar i den bristande säkerheten är tydligen helt avlägset för clownen. Undrar om han varit lika besviken om IFK vunnit och deras egna stormat planen…
Att AIK:s fans sprang in för att fira guldet var det besvärliga. Inte att IFK:s fans kastade mynt på Mutumba.
De firande supportrarna kan vänta sig böter rapporterar GP. Gällde det även Kalmars fans förra året? Och IFK:s 2007? Eller är det enbart AIK:s fans? Han eller hon som kastade mynt på Mutumba får… medalj??? GP skriver en jävla massa skit om matchen. Och genom att inte nämna anfallet på Mutumba tar jag för givet att de står bakom det och hyllar det.
På lördag skulle cupfinalen spelas. AIK skulle slå IFK Göteborg och säkra dubbeln. Nu blir de mästare i kavaj. Om Ara kunde stängas av och förlora sin OS-medalj förtjänar Blåvitt åtminstone samma behandling.
Jag är inte alltid överens med Thomas Bodström. Nästan aldrig. Men vi håller båda på AIK.
Jag växte upp på Råsunda under 80-talet när Bodström figurerade i AIK:s backlinje. Då gick jag på varenda match. Vill minnas att Bodström vid något tillfälle påstått att fotboll gör sig bäst på TV. Där är vi också överens.
Jo, jag får en massa skit för det. Fotboll ska ses på plats påstår antagonisterna. Jag offrar gärna stämningen till förmån för repriser och framförallt för att kunna se bättre. Dessutom har jag ingen större lust att attackeras av stenar.
Och varför skulle inte fotboll på TV vara ok? Varför gör de skillnad på underhållning? Folk ränner en massa på bio. Teater på TV. Men teater live då? Misstänker att förespråkarna av live-underhållning med stämningen som främsta skäl hänger förvånansvärt sällan på Dramaten…
Jag slipper frysa. Jag slipper köa för ölen.
Det vore förbannat roligt om Bojan får avgöra.
Snart avspark. Nu är det mest ångest. Jag väntar mig en lång och olidlig mållös längtan efter slutsignalen.
Av en massa anledningar. Allsvenskan skall avgöras. Att guldet delas ut först i sista omgången är inte helt ovanligt nuförtiden. Men att de båda och enda guldkandidaterna möts i sista omgången är ytterst ovanligt och måste anses vara någon slags dramaturgisk jackpot.
Stockholm mot Göteborg. Nåväl AIK är visserligen från Solna. Men eftersom huvudstaden inte lyckas presentera något fotbollslag kan de väl få åka snålskujts på det svartgula från grannstaden.
Serieledarna mot tvåan. Bästa bortalaget mot bästa hemmalaget. Bästa försvaret mot skytteligaledaren. Och med viss välvilja då… Stockholm mot Göteborg. Och hatet…
Det ska ju vara så jävla trevligt här i Göteborg. Goa gubbar och glatt och gott. Jag vet inte. De dårar med blåvita textilier som jag tvingats bekanta mig med här i Göteborg är väldigt duktiga på att hata AIK, hata Solnatattarna, hata råttjävlarna och hata Bojan… Det är beklämmande sällan om ens någonsin jag hört någon hyllning till deras lag. Inget enda Älska Blåvitt. Många, många Hata AIK. Det är väldigt lite kärlek och väldigt mycket hat.
Göteborg och goa gubbar… De där goa gubbarna, var fan är de?
Och det här med arenan… Nya Ullevi är gamla och gamla är nya. Inga som helst konstigheter. Låt mig kalla dem Stora och Lilla Ullevi. Lilla som är den nya och som heter gamla…
Media är förbannat duktiga att göra en höna av en fjäder. En jävla match räcker naturligtvis inte. Man slår på stort med Århundradets match. Nu är ju just ordbruket Århundradets match förbannat fånigt eftersom århundradet bara är nio år gammalt och exakt samma tidsrymd skulle inbegripas av Årtiondets match.
Man vill möjligen göra århundradet synomnymt med historien och det skulle ju fungera hyfsat väl förra århundradet men såklart inget vidare detta. Men låt oss ignorera bristerna i språket. Matchen har ingredienser nog för att kallas den Allsvenska historiens största match. Alla ingredienser. Alla utom en.
Publik.
Matchen spelas på Lilla Ullevi. Lilla Ullevi med en kapacitet på 19000 istället för Stora Ullevi som tar 43000.
Låt vara att matchen planerades att spelas på Lilla Ullevi. Inga konstigheter. Det var väl ingen som trodde att IFK skulle vara inblandade i guldstriden ända till slutet. Men nu råkade det bli så. Man står värd för Allsvenska historiens största match.
Så varför i helvete flyttar man inte matchen till Stora Ullevi? Av sportsliga skäl påstår någon pajas och jag förstår genast varför.
Stolparna går inte att flytta på Stora Ullevi. Stora som är den gamla och som heter nya…
Jag har lyckats eliminera det värsta av förkylningen. Men när den nu ändå drabbat mig, slagit ut mig och nu bara hänger kvar alldeles för lite för att fortfarande kalla mig sjuk men ändå för mycket för att utan farhågor våga snöra på mig löparskorna så passar jag på att låta den lilla vintervilan ta vid.
Således inte mycket löprelaterat att rapportera om.
Istället äter jag nu alldeles för mycket choklad och tittar på tv. Det har funnits ett par bloggtexter. Men de var möjligen för elaka. Jag har blivit en jävla fegis… Det är ett helvete vad en enda födelsedag kan göra.
Så jag låter det vara.
Det är märkligt hur korkade folk är. Facebook är ett stort skyltfönster av idioti. Framförallt de varningstexter som pöbeln kopierar in i sina statusrader.
Godkänn inte en Rolf Ingdahl Jensen som vän!!!!! Han är en hacker. Om dina vänner tillför honom till sina listor kan han ockå hitta dig och hacka dina Data ID. Kopiera detta meddelande och skriv den som status så alla dina vänner kan se och kopiera det!
Fan. Folk har helt och hållet förlorat sin förmåga att ens fundera över att nyttja ett kritiskt tänkande. Men det är klart. I deras eländigt sorgliga försök att vinna tävlingen flest vänner får man väl förstå att de glatt godkänner vad fan som helst. Men helt ärligt. Det är klart att det inte finns någon som heter Rolf Ingdahl Jensen…
Så i en sån här tid där det kritiska tänkandet tydligen har upphört att existera sprids nu en ny statusrad, det underbara hånet mot idiotin tillika räddningen för de försvarslösa.
ADVARSEL! HVIS DU FÅR MAIL MED BESKJED OM Å STIKKE ET JERNRØR OPP I ROMPA; SÅ LA VÆR Å GJØR DET!! DET ER EN LUREMAIL OG DET GJØR KJEMPEONDT!!! KOPIER OG LIM INN PÅ DIN STATUS OG ADVAR ANDRE!
Jo, det blir som sagt en del tv nu. Det finns få saker som engagerar folk så mycket som just tv. Märkligt nog. Och ännu mer reklamen än programmen vad det verkar. Hur nu det är möjligt. Det blev en jävla uppståndelse när ICA släppte lös sin nya figur Jerry. Nu förstår jag varför. Man hör ju fan inte vad han säger.
En blogg som främst behandlar märkliga artiklar, tvivelaktiga figurer och beteenden, det svenska språket och vad helst jag kan tänkas snubbla över i vardagen. Varning för satir och sarkasm.
Förändringens vindar blåser och den här bloggen kommer inom kort ändra format.
1 kommentar
