Bloggkärlek

Det var egentligen inga konstigheter. Bara på något sätt ett sådant några minuters nödvändigt gräl för att rensa luften.

Nu råkade det tyvärr inträffa i helgen som var. En sådan, varannan helg. En sådan helg när min åtta år unga dotter var på besök.

Till synes oberörd gick hon runt och pysslade ihop varsitt hjärta som jag och Kärleken fick när vi befann oss på varsitt rum. På hjärtat i papper löd texten…

Var inte arga på varan! Du & Emelie pasar bra ihopp!

Och varje liten flinga av frost var som försvunnen.

Och när jag ändå blottar mitt privata, vilket jag kanske är skyldig bloggen som tack för mitt nu… Med hjälp av husguden Orup i ett ganska abstrakt inlägg, Middag för en, vändes snart mitt liv upp och ner. Och sen upp. Fast kartmässigt ner…

Det är märkligt vilka otroliga vändningar livet har att erbjuda. Kontakten var etablerad. Plötsligt flyttade jag femtio mil. Och idag har vi varit förlovade i hundra dagar.

andra bloggar om , ,

23:32 november 26, 2008 Publicerat av | Allmänt | 1 kommentar

etiketter: , ,

Blåst och förnedrad…

Idag är det ett år sedan jag flyttade till Göteborg.

Det var en förbannat fin present jag fick. Jag fick den av självaste västkusten själv. Leveransen var både snar och självklar. På väg till jobbet gjorde Göteborg precis vad den är bäst på. Regnade och blåste. Förlåt. Regnade som fan och blåste helvetesvindar.

Vindarna var som om den vore upploppet i ett travlopp kommenterat av den elegante Hans G Lindskog… De kommer från alla håll! Och jävlar vad de kom. Och ganska snart var jag ett paraply fattigare. Återstod gjorde endast något som liknade en gammal tv-antenn. Ok att det blåser hårt ibland. Men när det blåser hårt, måste det då blåsa kastartat åt alla håll? Det finns få till fällen man behöver ett paraply. När det regnar är väl det enda. Så varför blåser det då alltid hårt när det regnar? Den enda gången man vill ha ett paraply är det omöjligt att använda det… Heja Göteborg…

Bara ett år har gått och redan är kontakten med Stockholm av väsentligt avtagande art. Tillfälligt bröts det dock när jag ytterst begränsat figurerade i gårdagens Halv åtta hos mig. Då började plötsligt telefonen äntligen påminna om sin existens.

I programmet beskrev hedersdoktor Sverker Toreskog mig som en 51-årig poet strax efter att han påpekat att han inte visste vem jag är. 51…? Toppen. Verkligen.

Tack Göteborg. Tack Sverker.

andra bloggar om , , , , , , , ,

22:25 november 18, 2008 Publicerat av | Allmänt | 5 kommentarer

etiketter: , , , , , , , ,

Som sagt… Inom kort…

Inom kort ter sig ibland vara en förbannat lång tid.

Men va fan. Omedelbart kan ibland innebära flera år när det handlar om vallöften och dess förverkligande så nog kan vi låta min nära på tre månader långa frånvaro anses kort.

Så hur lyder ursäkten? Det finns bara så mycket annat att viga sitt liv åt. Och jag antar att Kärleken och dottern är nöjda.

Det har fan kommit något i vägen varenda gång jag haft för avsikt att avlägga rapport. Semester till exempel. Och bröllop. Yngsta systerns på vilket jag förärats uppdraget som toastmaster och den närapå omöjliga uppgiften att sjunga Gärdestads För kärlekens skull under den kyrkliga vigseln. Debuten som toastmaster var i det närmaste briljant. Sången omöjlig att kommentera. Vad är det för jävla låt? Talet? Det måste varit uselt.

Minnesnotering… Om du håller hälften av endast två förberedda tal och ditt inte ens på minsta sätt kommenteras så kanske du ska ge fan i att hålla något tal i fortsättningen…

Och samtidigt, eller åtminstone däromkring, som systern gift sig var jag avgiftad. Drogen blogg regerade mig inte längre. Förr infann sig någon slags panik när en dag närmade sig kväll och man bara publicerat ett eller två inlägg… Bloggandet är maniskt. Men för varje dag som passerar blir den inläggslösa dagen allt mer betydelselös. Som rökavvänjning kanske. För varje dag som passerar blir saknaden av giftet alltmer avlägset.

Apropå det. Jag slutade snusa i somras. Igen. Möjligen är det exakt fyra månader sedan idag. Jobbigt? Inte en minut. Vill man så kan man. Att det inte går att sluta är förbannat hyckleri. Går det inte så vill man inte. Och hur jävla svårt är det att erkänna det? Det är vill inget att skämmas för att man vill röka eller snusa? Det är väl förbannat mycket värre att erkänna att man inte kan sluta. Varför ståta med misslyckande?

När jag sist utnyttjade den här arenan skulle jag springa en halvmara i Halmstad. Sen var semestern slut. Jag återvände till arbetet på dagis. Vad händer då? Man blir sjuk. Väldigt sjuk? Nä. Bara sådär förbannad halvdant sjuk så att det bosätter sig hos en. Blir hemmastadd och vägra försvinna. I två månader höll helvetet mig borta från träningslokaler och löprundor. Två lopp fick strykas ur kalendern. Jag tyckte mig må bättre frånsett den evigt besvärande halsen. Nautilus öppnade i stan. Jag fixade ett kort. Tränade fyra gånger. Förbannat stark var jag i nio dagar. Och ganska glad igen. Mycket mer än så var jag tydligen inte värd. Halsfluss, deklarerade doktorn tidigare i veckan.

Det är något i svalget som jävlas med mig. Något som skapar ett obehag när jag sväljer. Jag är inte förkyld. Har inte feber. Jag känner mig inte det minsta sjuk. Men jag har tydligen halsfluss. Och tvingas äta penicillin. Och har träningsförbud. Livet är en fest. Verkligen.

Och hur länge har jag haft halsfluss? Jag har känt samma obehag sedan i somras. Om inte längre. Hur många gånger har jag tränat hårt nog för att orsaka hjärtat framtida men? Svaret skulle inte dröja. Nog hade hjärtat fått sig en törn. I onsdags blev jag föremål för en grundlig utredning under alldeles för många timmar på Östra. Som om jag hamnat i ett avsnitt av House med den oönskade skillnaden att det bara resulterade i fortsatt ovisshet. Läggas in för observation och ännu fler tester? Eller inte? Läggas in eller inte? De hade svårt att bestämma sig. De lät mig till sist åka hem…

Nåväl. Någon brydde sig åtminstone tillräckligt mycket för att bekosta en massa tester. Och besvärade sig dessutom med att ge order om uppföljning. Träningsförbudet är ju en riktig käftsmäll när jag äntligen åter kommit igång. Men å andra sidan. Nu är jag ändå sjuk på riktigt. Med ordinerad behandling. Kanske lika bra. Istället för att bara gå och gissa. Så… Förbannade halsfluss? Nä. Äntligen halsfluss!

Hur som helst. Bloggen… Är jag tillbaka nu? Så mycket korkat som händer i världen, stort som smått, blir det nog svårt att fortsätta hålla tyst. I vilken omfattning? Förmodligen mindre ofta. Men förbannat mycket bättre. Syna mig.

20:00 november 14, 2008 Publicerat av | Allmänt | 12 kommentarer