På fest med Scorupco och Bigalow

Jag trodde det framgick med all önskvärd tydlighet. Men uppenbarligen inte.

Nej. Jag sprang inte maran i lördags. Inte heller blev det någon konsert i fredags. Visst är hon fantastisk Kärleken. Och visst hade det varit kul att springa. Men att hon skulle vara så elak att hon inte lät mig få en enda dag för förberedelse när hettan förmodligen krävde en hel veckas noggranna förberedelser med vätska och mat är inte särskilt troligt. Och dessutom låta mig springa utan mina egna skor… När jag aldrig tidigare sprungit en mara…

De sammanträffande tillfälligheterna låg till grund för inlägget. Inget annat.

Helgen bjöd istället på rikligt med annat noterbart.

Vansinnigt restaurangtäta Sundbyberg har äntligen fått ett värdigt matställe. Spanska tapasrestaurangen El Toro rekommenderas varmt.

Däremot verkar min hemstad förlora det kanske starkast förknippade med Sumpan. Grand Garbo. Jag vet inte vad som hänt. Men det var fan det löjligaste jag varit med om. Sångaren i coverbandet stod och läste sina texter ur ett häfte på ett stativ och bjöd inte publiken på minsta ögonkontakt. Det kanske hade sina skäl. Hela stället var som ett dagis för mentalt handikappade.

Garbo är snart ett minne blott. Som uteställe. Men i framtiden kanske de kan konkurrera med Skansen…

På festen i Uppsala hamnade jag till bords bredvid självaste Izabella Scorupco och toastmaster var ingen mindre än Deuce Bigalow. En talare bjöd på medeltidsjojk och min bordsdam fick förklara min koppling till födelsedagsbarnet eftersom jag själv inte hade full koll. Dansgolvet bjöd på ringdans och solglasögon i nacken… Jodå. Och dessutom någon som mellan varje låt som bandet spelade utbrast i ett stönande ”grupprum” som refererade till ett tidigare skämt och som var roligt möjligen första gången, inte så roligt andra gången och definitivt inte tjugonionde gången…

Den kanske bästa helgen vädermässigt på flera år. Så känns det. På tre dygn har vi lyckats fånga några minuter sol. Inte mer än så. Det gör lite ont.

Och ingen tennis.

Det är inte alltid så jävla lätt inte…

Men 60 mil i en fullsatt bil en stekhet dag är inte så jobbigt som det låter.

Andra bloggar om , , , , , , , ,

09:02 juni 3, 2008 Publicerat av | Allmänt | 8 kommentarer

etiketter: , , , , , , , ,

  1. Joaquim skriver:

    Man blir onekligen nyfiken på vad för fest det var. Eller kanske snarare på vem som hade den.

  2. Em skriver:

    Annat värt att notera som satte guldkant på helgen:

    På Uppsala Vandrarhem har de fantastiska våningsängar… När godisbegäret slog till mitt i natten kunde man i Uppsala hitta en öppen butik full av alla sorters smågodis man kunde önska sig :)

  3. Izabellas kompis skriver:

    Jag talade med bordsdamen ifråga och hon trodde att hon hamnat bredvid Billy Idols/Adam Ants kusin.

    Bordsdamen tyckte för övrigt att det bland resten av de närvarande kavaljererna var ett fasligt tjat om någon donna vid namn Sascha, som för övrigt tröttnade på tillställningen och drog till, jag citerar, ”en fest i Stockholm”.

    Annars var det en trevlig hippa, allt enligt bordsdamen.

  4. […] Men jag undrar om jag och Kärleken verkligen var på samma fest…? Han frotterade sig tydligen med kändisar mest hela kvällen. […]

  5. ullrika skriver:

    60 mil i luftkonditionerat tåg är inte så illa det heller :)

  6. pappa bengt skriver:

    Bilen den stekheta dagen var också klimatkontrollerad och erbjöd fotbollsreferat på radion

  7. rosenblom skriver:

    Joaquim:

    Ja, det var en galen kavalkad av look-a-likes…

    Em:

    Jo då. Som att vara tillbaka på luckan…

    Izabellas kompis:

    Å fan. Honom missade jag… Sascha? Det var inte mycket till kavaljerer det… Men visst var det en trevlig tillställning. Och bra ös på bandet.

    Ullrika:

    Och minst fem gånger så dyrt. Och ganska kört att stanna för en bit mat. Och att stanna till i skogen för en fika hos farsgubben.

  8. rosenblom skriver:

    Bengt:

    Tåget bör känna sig förnedrat i jämförelsen…

Kommentera inlägget

Subscribe without commenting