Jag jobbar som bekant en del på dagis, eller förskola som det tydligen skall heta nuförtiden.
Vi hade någon slags fruktstund ute på gården nu på förmiddagen. Jag lyckades skära en klyfta av ett äpple som någon tyckte såg ut som en båt och plötsligt skulle detta fordon vilt besjungas av barnen.
Det var…
En kulen natt, natt, natt, min båt jag styrde…
Och…
En liten båt blir alltid våt om magen när det stänker…
Jag ville såklart inte vara sämre…
Det började som en skakning på nedre däck.
Den fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck.
Vi förstod aldrig riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck.
Man hade sagt oss att detta var världens modernaste, osänkbara skepp.
När vi steg ut ur vår hytt och såg hur vattnet börjat strömma in,
såg jag en tår, eller var kanske en droppe vatten på din kind
Det fungerade inget vidare. Dagisbarnen verkar inte riktigt uppskatta Mikael Wiehe…
Allsvenskan har avslutats för våren och tar nu paus i sju veckor.
Det är väl för väl det. Så att de klena stackarna får vila lite nu. De har ju ändå spelat elva matcher på sex veckor. Stackarna…
990 minuter. 165 minuter per vecka.
Vid flera tillfällen och i olika forum har jag lyssnat till de jävla gnällspikarna. Det diskuterades hos Ekwall och Lundh på fyran. Det är spelschemat som är för hårt. 11 matcher på sex veckor. Det går ju inte. Det gör mig så förbannad.
Vad är det för jävla primadonnor i Allsvenskan? Inte nog med att de håller rätt låg kvalitet. De är lata också. Eller otränade. Men vad kan man begära. Det är ju bara deras jobb…
I jämförelse med andra idrottsmän framstår de som ungar som inte får allt de vill i godisaffären och i protest slänger sig på golvet och skriker att allt är orättvist och att mamma och pappa är dumma i huvudet.
De är förbannat korkade. Gnällspikarna i Allsvenskan. Någon betalar dem faktiskt för att de ska spela fotboll. Trots att de inte är särskilt bra. Och orimligt väl avlönas de dessutom. Och de har mage att gnälla. För att de spelar match 165 minuter per vecka. Knappt tre timmar. För i helvete… Håll käften!
I VM gör de fyra främsta lagen 157 minuter per vecka. Därifrån hörs föga gnäll. De borde ändå ha rätt till det. De kan ju spela ändå.
I ishockeyns Stanley Cup spelar de match varannan dag. I värsta fall kan det innebära 28 matcher på två månader. Att lägga till den geografiska yta de täcker.Spela match och resa är allt de gör. Till detta kan nämnas att de värmt upp med 80 matcher på ett knappt halvår. Ett matchande som får Allsvenskan att se ut som rena semestern.
Ja, oj vad synd det är om de Allsvenska medelmåttorna.
Än värre har tennisspelarna det. För att vinna en Grand Slam krävs sju segrar på 13-14 dagar. Det är inte ovanligt att snittiden på dessa matcher ligger kring tre timmar. 630 minuter per vecka. Och nästa vecka är det en ny turnering. Någon jävla semester om sju veckor är det aldrig frågan om.
Ja, oj vad synd det är om de Allsvenska medelmåttorna.
Deras gnäll är något av det mest patetiska som finns att notera i idrottshistorien.
AIK har tagit sig förbi blåvitt och äntligen är det med all rätt möjligt att låta näsan peka aningen högre upp mot himlen när jag lägger gatorna under mina fötter här på västkusten.
Jag inleder dock med något slags självmord…
Min trovärdighet kan ifrågasättas. Tidigt hade jag givit upp hoppet om guld. Bara två matcher in på säsongen. Men helt ärligt såg det förbannat illa ut. Nu ser det annorlunda ut. Åtminstone i tabellen. Hoppet lever i allra högsta grad. Jag tycker fortfarande att det ser smått eländigt ut på plan. Kvaliteten i Allsvenskan må vara kass. Men vem bryr sig så länge AIK vinner?
Jag påpekade förvisso snart efter segern mot Gefle att det går att vinna guld nästan utan att kunna göra mål. Efter det kom petningen som jag länge efterlyst. Petningen av Daniel Örlund. Och sedan dess har AIK tre raka segrar med Nicklas Bergh mellan stolparna. Det är på intet sätt vackert utfört. Men det vackra på planen ser man sällan i någon tabell.
AIK ligger tvåa ikväll och är som sämst trea när Allsvenskan gör uppehåll. Oavgjort mellan Blåvitt och Elfsborg imorgon och AIK ligger kvar på andra plats. Placeringen kan förvisso kvitta hur skönt det än vore att få ligga före IFK Göteborg i sju veckor. Det viktiga är att avståndet till ledande Kalmar FF bara är fyra poäng.
Vidare om att inte behöva göra mål. AIK har nu lyckats göra ett mål mer än jumbon från Sundsvall. Med en match mer spelad. Ändå lever ännu hoppet om guld kvar en tredjedel in i säsongen.
Horribelt pinsamt att ni gick på den lätta dra-en-snyfthistoria-och-få-en-massa-gratispoäng-finten som levererades i Talang 2008 ikväll…
Jag var liksom juryn mållös redan på audition. Men inte alls av samma anledning. Sofia grät som ett barn och juryn levererade stående ovationer. Själv satt jag i soffan och trodde det var ett skämt.
Kanske var det för att jag redan tappat intresset innan hon satte sig vid tangenterna. Redan halvvägs in i snyfthistorien var jag nära att kräkas. Karina Sarkysians är från någon gammal rysstat och har sökt asyl i Sverige. Det är mycket möjligt förbannat synd om henne, men vad i helvete har det med talang att göra?
Särskilt bra är hon inte heller. Och med bakgrund av att hon tydligen har drillats hårt i flera timmar per dag sedan hon var fem år borde hon vara så mycket bättre. Nu är hon väl närmare femtio. Att kalla hennes halvdana pianospel talang är förbannat märkligt. Hon är en produkt av träning som de kan behålla på fabriken i skåpet med misslyckade prototyper.
Nu blev hon tittarnas val till final. Antingen fungerade inget annat telefonnummer eller så är det bara lättlurade idioter som tittar på programmet. Hur är det möjligt?
JustfunderingenHur är det möjligt för sedan tankarna till Just D och Just D tankarna till en annan finalist. Juryns. RMK & Co bjöd på en riktig pärla i sin audition. Ikväll var det inget vidare. Märkligt nog räckte det ändå.
Jag tar tillfälligt avstånd från mitt aningen bittra jag och levererar nedan någon slags hyllning. Någon slags solskenshistoria. Bara så långt känns det lite väl obekvämt.
Jag var på banken idag.
Jag var där en minut över tio. En minut efter att dörrarna slagits upp. Vad hjälpte det? Kontoret var redan välfyllt av kunder.
Jag anade snabbt att mitt korta ärende skulle tvinga mig köa obehagligt länge samtidigt som solen var på sitt allra bästa humör utanför. Fan..
Jag klev missnöjt fram till nummerlappsautomaten och tog ett djupt andetag för att förbereda mig innan jag skulle få veta exakt hur lång kön framför mig var. Väl framme tvingades jag välja. Antingen att trycka på knappen och få ett nummer tilldelat eller att sätta in mitt Nordea VISA och hamna i en annan kö. En kö med någon slags förtur påstods det.
Jag fnös till lätt för att markera att jag inte ens det minsta litade till det där om förtur. Ändå valde jag det senare alternativet. Bara ett par kassor av sex, sju var bemannade. Det nu betjänade numret var 002. Jag hade 301. Mycket mer hann jag inte notera innan just mitt nummer började blinka. Jag hade svårt att tro det. Som ännu ett avsnitt ur Arkiv X. Fan, de börjar bli många nu…
Jag hann bara ta nummerlappen och inse att det säkert var drygt tjugo kunder före mig innan jag faktiskt behandlades med utlovad förtur. Det var nästan så att jag hann skämmas lite när jag från bakersta delen av det ganska stora kontoret skyndade mig fram till kassan samtidigt som jag passerade ett stort antal som faktiskt var där före mig…
Det är inte ofta. Men idag är jag det. Jag är VIP. Och jag älskar det.
Det intresserar mig föga. Dock inspirerar hon till detta inlägg via sitt lyckokaksbak.
Minns min första utemiddag med Kärleken. Det råkade dessutom vara min födelsedag. Det var hos någon kines i dåvarande hemstaden Sundbyberg på restaurangtäta Järnvägsgatan.
Det handlar om lyckokakan. Det var lite så romantiskt löjligt nyfiket vi knäckte dem. Minns inte riktigt vad som stod på lappen i Kärlekens lyckokaka. Det var förmodligen något som utan problem kvalar in på alla tiders klichétopp. Gott så. Meddelandet i min fortune cookie är dock svårt att glömma.
Ingenting.
Exakt så. Den var tom den där stackars torra jävla skitkakan. Helt ärligt. Hur jävla ledsamt patetiskt det än må vara att önska någon slags vägledning av en masskopierad felstavad floskel i ett helt vedervärdigt osmakligt bakverk kan det inte vara helt lyckobringande att få en tom kaka.
Det är väl det minsta man kan begära på sin födelsedag? En liten spådom på låtsas. Och en tom LYCKOkaka på första middagsdejten… Det var som om restaurangens alla gäster i kör skrek…
Ge dem notan nu så de kan sticka härifrån och avsluta eländet!
Nu gick det ju så förbannat mycket bättre och av oss som ett blev så mycket mer än det ingenting som förutspåddes.
Men ändå. En liten lättare start hade väl inte varit för mycket begärt?
Vi var på någon gudstjänt förra veckan. Eller högmässa. Eller något liknande. Jag vet inte skillnaden.
Kärleken ville gå och lyssna på någon bekant i kören. Jag vet inte vad som hände, men jag påstod mig kunna tänka mig att följa med.
Det var lite som ännu ett avsnitt ur Arkiv X. Som en out-of-body-experience. Jag stod bredvid min egen kropp och hörde mig själv säga något som jag inte alls stod för… Visst följer jag med älskling.
Det är märkligt med gudstjänster. Jag tar del av de vid bröllop, dop och begravningar. Aldrig annars. Varje gång tar jag med mig något som jag inte begriper. Ofta något mycket motsägelsefullt.
Samma sak denna gång.
Först påpekar prästen att det var kung Carl XVI Gustafs födelsedag dagen innan och att han egentligen inte har någon makt sin titel till trots. Istället är Jesus kungarnas kung. Kungen med makt över allting. Jag reagerade smått för jag trodde det var Gud som satt på makten.
Om nu Jesus har all makt, varför ber ni till Gud?
Och varför avslutas Fader Vår med…
Ty riket är ditt, och makten…
Först hade Jesus makten och bara någon minut senare Gud. Och så växlar det igen… Det är inte konstigt att det är svårt att ta Bibelcirkusen till sig… Hur ska de ha det? Vem är det nu som har makten egentligen?
Hur kan människor viga sina liv åt sådana motsägelsefulla dikter och fabler? Ofattbart.
American Idols publik måste ha ett tålamod stort som inget annat. Om inte annat så verkar åtminstone TV4 tro det.
Den säsong som nu sänds på TV4 är i sitt original snart slut. Endast fyra deltagare återstår. TV4 är så långt efter att totalt 24 deltagare återstår. Igår sändes avsnitt 14. De har hittills sänts med en hastighet av ett per vecka och skall tydligen fortsätta följa det mönstret.
Uttagningarna är avslutade. Juryn har gjort sitt. I finalen deltar 12. Nu är de som påpekat 24. Fram tills dess tävlar killar för sig och tjejer för sig. Igår tog sex killar plats på scen. Nästa vecka resterande sex. Och sedan tjejerna uppdelat på två avsnitt. De 24 som gör upp om finalplatserna gör alltså sitt första framträdande med tre veckors mellanrum, så som det presenteras på TV4.
Det är lögn att söka grepp om vem som är vem. Det är ytterligare ett program som misslyckas bakbinda mig. Annars är jag rätt svag för sådant som inte kräver någon ansträngning. Jag kan titta en vecka för att låta bli att se nästa utan att missa något. Det är diverse talangjakter som dessutom överdrivet givmilt bjuder till att huggas på.
Det har redan hållit på i drygt tre månader. 35 avsnitt återstår. Och med påat schema kommer vi att få reda på vem som vann någon gång i Januari… Programmet kommer att ha pågått i 49 veckor. Det är fan ett helt år.
Bojkotta TV4´s schema. Skit i programmet som ändå inte bjuder på så mycket mer underhållning än Simon Cowell.
Det är fan inte mycket positivt med att vara sjuk. Dock hinner man uppdatera sig på diverse televisionsk smörja.
Några reflektioner kring SVT´s nuvarande bästa följetong, Var fan är mitt band?
Skivbolagschefen som tidigare kallades Leif Käck har fått sin makeover och den digitala namnskylten presenterar nu Leffe Käck. Är det den nya fräcka SVT-stilen?
Jag tar inte gift på det. Men jag vågar utan insats påstå att kapellmästare Martin Hedström aldrig har säkerhetsbälte på sig. Är det den nya fräcka SVT-stilen?
Hur fan kan ett fyrstjärnigt hotell helt och hållet sakna rum med minibar? Och det ständiga ältandet om alkohol… Är det den nya fräcka SVT-stilen?
Hur som helst. Uggla är fortsatt mycket underhållande. Trist dock att det blivit lite mycket manus i de senare programmen… Mycket av humorn är försvunnen med det spontana.
Det var nära. Men fara? Jo, kanske. Hade inte tanken lämnat slottet för att senare på häst i full rustning komma åter och då hålla mig i skräck så länge som tiden var mig obekant, så hade möjligen faran varit än påtagligare.
Klockan var förvisso bara tio. Men två timmar tillgodo är så gott som underkänt.
Att lämna in deklarationen är lite som den klassiska gentlemannasporten snickarbiljard. Ett bord, fördelaktigtast plant fyrkantigt och någonstans i närheten av två meter långt, och en tumstock. Tumstocken skall slås från ena sidan till motstående sida och hänga över bordskanten mest möjligast utan att falla av bordet. En två meter lång tumstock skulle kunna stanna och låta enmetersmarkeringen balansera på bordskanten. Segern vore odiskutabel. En millimeter längre och diskvalificeringen är ett faktum.
Exakt så fungerar det att deklarera via internet. Så länge klockan inte passerat midnatt är bollen i spel. Men direkt efter midnatt stängs sidan. Du kan ha missat med ynka fem sekunder. Det spelar ingen roll. Sidan har stängts. Du har missat och din deklaration kommer in försent. Du måste vänta till någon gång på morgonen efter när sidan öppnar igen.
Två timmar innan deadline fanns ingen tanke på att verifiera deklarationen. Självklart tvingade jag mig vänta in i det sista. Ständigt påmind om den där gången för fyra år sedan då datorn fick för sig att bete sig som den sista sirapen i en rättvänd flaska som stått i kylskåpet. Datorn svarstid för varje åtgärd den ombads utföra var just så lång som den sista sirapens oändliga resa ut ur flaskan…
Den gången missade jag deadline med just de tidigare nämnda fem sekunderna. Skam den som ger sig.
Lite oroad ändå lät jag inte klockan bli mer än 23.55 innan jag med någon kod signerade deklarationen. Att jämställa med ett hyfsat gott resultat i snickarbiljard.
Men varför…? Varför utsätta sig för risken? Allt är en sport. Visst. Men vem spelade jag mot? Vad kunde jag vinna? Vann jag? Och hur ska det uppmärksammas? Champagne? Cigarr?
Jag noterade det igår. Det är inte ofta jag har fel. Igår hade jag det.
Jag hade tänkt fira bloggens födelsedag. Nåväl, uppmärksamma den åtminstone. Jag missade den med två dagar. Och när det ändå hade skett kunde jag lika gärna låta det försenas ytterligare en dag.
Den 2 maj startade bloggen på rosenblom.blogg.se och lever nu vidare här. Fram till och med i torsdags, den 1 maj, hade jag publicerat 1264 inlägg. Låter som oroande mycket på bara ett år. Har jag haft tid med något annat överhuvudtaget? Det råder nog delade meningar om det… Men bloggen skall firas. Tveklöst. Den har åstadkommit en hel del det passerade året.
Bland annat har den placerat mig i Göteborg. Bara en sådan sak…
Som nedan löd inledningen på mitt bloggande…
Jag välkomnar mig själv till min egen blogg i en förbannat lam ursäkt för att slippa leta rätt på den där blå plastpåsen vars innehåll skall godkännas och vara ansvarig myndighet tillhanda inom knappa timmen.
Mycket riktigt gott folk. Till bakgrund av nedräkningen till deadline för deklarationen ljuder startskottet till mitt bloggande.
Möjligen inte den vanligaste anledningen att starta en blogg. Och apropå deklarationen… Var har den blåa påsen gömt sig i år?
Den kronologiska ordningen kan diskuteras. I följande fall ramlar de över mig allihop samtidigt.
Det är att förknippa med tv och att det faktiskt handlar om Talang 2008 gör hela upplevelsen till ännu ett avsnitt ur Arkiv X. Om det någonsin förekommit någon slags romantik i Arkiv X så är det just det avsnittet jag hamnat i.
Jag älskar Just D. Jag älskar Snook. Musik som lockar mig att le och bara må bra. Fan, spela Just D´s Sköna skor på min begravning och ni ska få se mig återuppstå, flyga ur träfracken, gunga och dansa skiten ur kyrkan.
Svensk svängig charmig hip-hop. Kungarna är Just D. Ännu långt efter deras avsked. Snook är tvåa. Några få har lyckats någon enstaka gång. Fattaru gjorde det med Mina hundar och Första femman. Profilen med Aldrig mer. Frida med Dunka mig. Och så har Mange Schmidt lyckats ett par gånger.
Listan har blivit längre. RMK & Co heter min nya kärlek.
En synnerligen charmerande ung man, hans vokala side kick och en dito på elgitarr. Texten är på intet sätt genialisk men det är ett skönt gung och på något sätt låter det som så mycket mer än bara två röster och en elplanka.
Jag trodde inte längre vi hade hemligheter för varandra…
Hon älskar mig. Det har jag förstått. Dessutom är hon tydligen grym på tennis. Lyckan borde vara total. Förvåningen är det definitivt.
Igår var vi på middag hos ett par vänner. Från ingenting börjar Kärleken prata tennis…
Dem slår vi lätt, sa hon till mig och syftade på värdparet och utmaningen var ett faktum.
Det var som ett avsnitt ur Arkiv X. Så overkligt på något sätt. Plötsligt fann jag mig se henne på gräs i kort vit kjol, svettig, stönandes och utförandes magi med bollar… Förvånansvärt bekant för att vara helt främmande…
Så hon behärskar den vita sporten. Nåväl. Säger hon det så… Det är ju fantastisk roligt att hon spelar tennis. Lika fantastiskt märkligt att hon inte avslöjat det tidigare.
Kommentaren kom som svar på att jag skrev om en önskan att Foppa skulle få vinna Stanley Cup så att han kunde lägga av innan han helt och hållet gick sönder.
Dyslektikern bakom signaturen peter forsber påpekar att jag inte kan någonting om hockey och refererar till Foppa som kung. Behöver jag påpeka det lustiga i att låna sin kungs namn och inte ens kunna stava det korrekt?
Inatt satt Foppa på läktaren när hans Colorado åkte ur finalspelet. Skadad och smått ångerfull. Han inser att comebacken möjligen var dum.
Kanske är det dags att inse att min kropp fått för mycket stryk, säger Foppa. Äntligen inser han det. Äntligen.
Med tanke på att det var rätt uselt väder igår lämpar sig följande underbara klassiker alldeles ypperligt dagen till ära.
Samtidigt slår det mig hur fantastiskt porträttlik den gode Cornelis är en av mina farbröder som enligt rapporter tydligen besöker min blogg då och då. Skillnaden må vara att bägarna verkar ha fastnat på Cornelis.
Det låter som ett skämt, inleder Stefan Holm sin artikel och anar inte hur rätt han har.
Dock är skämtet inte det Holm syftar på utan för hans del dessvärre han själv.
Det är en förbannat korkad artikel han skrivit. Han refererar till en rapport som påstår att pizza minskar risken för hudcancer. Så långt inga konstigheter. Det är väl det rapporten antyder hur korkat än det må vara. Sedan går det mesta åt helvete…
Hemligheten är kombinationen av tomatsås och olivolja, två av huvudingredienserna i en pizza.
För det första kan inte tomatsås och olivolja vara två huvudingredienser. Olivolja ingår i en riktig tomatsås så möjligen skulle tomat och olivolja kunna vara två huvudingredienser. Inte tomatsås och olivolja. Det är som att säga att bröd och mjöl skulle vara huvudingredienser.
För det andra… Det skulle förvåna mig om tomatsåserna på de svenska pizzeriorna överhuvudtaget görs på olivolja och inte den mycket billigare solrosoljan.
Efter att ha konstaterat att det är kombinationen som är hemligheten… (Hemligheten? Ssssch! Berätta inte för någon!) …redogör han för det goda i tomaterna. Och sedan… INGET MER! Vad är det för jävla bluffartikel?
Hemligheten är kombinationen av tomatsås och olivolja…
Ändå redogörs inte på något sätt hur någon av de produkterna och framförallt inte hur kombinationen är verksam…
Var hittar Aftonbladet alla idioter?
Om nu tomat och olivolja är en väl fungerande solskyddsfaktor, testa en tomatsallad.
Jag har nyligen tagit notis om en gammal väns närvaro i bloggvärlden…
På anglofil.se siade han tidigare i veckan om en helengelsk final i Champions League. Han fick rätt. Och fel. Visst lyckades den engelska duon Manchester United och Chelsea att förvalta sitt favoritskap i respektive semifinal. Senare i maj drabbar de samman i Moskva för att kora Europas bästa klubblag. Moskva av alla ställen…
Men särskilt helengelsk kan knappast finalen påstås bli. Synar man lagens startelvor i veckans returmöten i semifinalerna lyckas jag bara notera nio engelsmän.
40 procent… Inte särskilt helengelskt…
Det är kanske bra på något sätt. Men jag föredrar det gamla utseendet. Då engelska ligan dominerades av engelsmän.
Det sitter en man ute i Kungsängen. En vis man som har ordning på sina prioriteringar och som följer det viktiga… Han läser min blogg.
Möjligen kan han kallas kollega. Om så, en kollega i det inofficiella språkpolisrådet.
En petig jävel. Ett föredöme.
Han var inte helt nöjd när jag pratade med honom nu i veckan. Han hade noterat ett stavfel. Han hade fått anstränga sig erkände han. Men ändå…
Jag tar kritiken med ro. Han har följt mitt bloggande sedan starten på den nyligen dumpade portalen. Ett stavfel på 1300 inlägg. Det känns ändå som ett mått av hög noggrannhet.
Jag hade glömt ett ”L”. En bokstav för lite är förvisso för mycket för att inte vara ett fel. Hur nu för lite kan bli för mycket? Jag ber om ursäkt. Men det glädjer mig att han äntligen funnit någon mening i att sitta och syna texterna efter fel. Jag hoppas att han tar tillfället i akt att roa sig åt sin upptäkt. Det lär dröja innan nästa…
Nu är det regeringen som fånar sig och innan någon opponerar sig så är regeringen folkvald och fullt representabel som svensken.
Jämställdhetsdebatten går vidare och regeringen sätter verkligen in resurserna där de som mest behövs…
Man skulle kunna tro, med tanke på den senaste undersökningen, att det handlar om kvinnans möjligheter att klä sig som hon vill utan att bli våldtagen. Men, åh nej, det här är tydligen mycket viktigare än så.
Det är Herr Gårman som tvunget måste få konkurrens. Det ter sig vara en synnerligen könsneutral figur, men tydligen inte. Nu kommer Fru Gårman…
Det är lite tragiskt vilka jävla omvägar kvinnan måste ha tagit i sitt liv i sina försök att hitta ett ställe att korsa gatan. För de har ju tydligen inte kunnat använda övergångsställen där Herr Gårman skyltar. De är ju bara för män…
Sedan får ordleken sin betydelse (här går man) förlorad när Fru Gårman gör entré. Eller blir det som i tyskan som vi lånar i frukost, tidigt? Tidigt går man? Speciella morgon-övergångsställen…?
Vidare är det väl märkligt i tider när kvinnoideal ifrågasätts att Fru Gårman ska vara en pinuppa med kort-kort kjol och stora bröst.
Jag förutsätter att Herr Gårman inte ersätts av Fru Gårman, det vore inte särskilt jämställt. Så hur ska det se ut? Ska Herr Gårman på varje ställe han står kompletteras med Frun eller blir det varannan damernas?
Många frågor… Det är väl för väl att våra skattepengar förvaltas på bästa tänkbara sätt…
Jag synar artikeln om undersökningen jag refererade till i föregående inlägg.
Vad ligger egentligen till grund för resultaten? Som vanligt framgår det inte helt tydligt. Som vanligt när Aftonbladet publicerar något kring en undersökning. Vi får som vanligt gissa.
Det visste vi redan. Mitt nästa påpekande också. Men det är värt att notera.
Ingenstans i texten påpekar och ifrågasätter Hanna Axelsson som skrivit artikeln att kvinnor tycker i stort sett likadant som männen. Att nästan lika många kvinnor som män tycker att våldtäktsoffren får skylla sig själva. Hon har uppenbarligen varit i kontakt med en sociolog och en på Amnesty ansvarig för kvinnorättsfrågor som underlag för artikeln men någon kommentar kring kvinnornas åsikt efterfrågades aldrig.
Hur fan kan det komma sig att en femtedel av kvinnorna tycker att offret får skylla sig själv om hon kätt sig utmanande? Lika många tycker att offret får skylla sig själv om hon flörtat och hånglat med mannen tidigare eller varit påverkad av alkohol eller droger. Hur är det möjligt kvinnorna själva tycker så?
En sådan självklar fråga. Jag kan omöjligen vara den enda som tycker att svaret på den frågan borde varit rubriken på artikeln.
Jag har påpekat det förr. Det är värt att upprepa. Är de ens journalister på Aftonbladet? Anställer de vilket skräp som helst?
Vi skickar tröstbrev till Englas familj och upprättar kedjebrev per sms och mail för att informera om någon slags ljusceremoni som ska äga rum ett visst klockslag för att hedra Engla.
Det är förbannat löjligt hur vi i ena stunden skall verka så jävla medmänskliga och kärleksfulla och förstående och i nästa spotta på alla stackars kvinnor och flickor som blivit våldtagna.
Och de där små barnen i Arboga som slogs ihjäl med hammare och deras mamma som misshandlades svårt, de har vi tydligen redan glömt bort.
Vad är det för selektiva jävla låtsassympatier vi skänker våra medmänniskor?
Jag hade länge tänkt hålla käften. Hela historien om Engla penetreras redan in i minsta detalj. Av respekt för den lilla flickan hade jag tänkt låta bli. Nu är det lögn att längre försöka…
Hela historien äcklar mig. Till en början för att en stackars flicka försvann och senare hittades död. Sedan för att polisen ignorerat tips som borde placerat Anders Eklund i en bur och omöjliggjort tragedin.
Nu äcklas jag mest åt det enorma utrymme som ägnas den lilla flickan i press, i tv, i bloggar och i mail och sms med uppmaningar om diverse ljusceremonier.
Det hela har urartat och ter sig eskalera kring något intresse om familjens vinning ur tragedin.
Man behöver inte ha tagit till sig allt för att förstå att något inte står rätt till. Englas mamma skriver öppna brev av högst märklig art i pressen. Sedan vill hon hålla begravningen öppen för allmänheten. I flera veckors tid har journalister trampat dem på tårna i jakten på nya intervjuer i sökandet efter Engla och senare för kommentarer om allt möjligt.
Vill de aldrig vara ifred? Vill de aldrig bara stänga in sig och sörja ifred? I lugn och ro. Utan kameralinser tryckta mot näsan och med risk att spetsas av nyvässade pennor…
Sörjer de överhuvudtaget?
Gårdagens bomb, som till slut tvingar mig att inte längre hålla käften, slog ner och framkallade kväljningar av sällan känt slag. Nu vill Englas familj att begravningen skall direktsändas och har sänt en förfrågan till SVT…
Låt flickan vara ifred nångång! Föräldrar skall väl värna om barnets bästa. Så gott det går nu även när hon är död. Jag vet inte om de gör det…
Historien som kunde ha handlat om det tragiska mordet på en liten flicka handlar nu snarare om en mediakåt mamma. Tragiskt nog är det det jag kommer att minnas mest när rapporterna har avtagit. Om flera år minns jag kanske Engla, förmodligen inte Anders Eklund. Men utan tvivel lever minnet av det osmakliga önskemålet att direktsända sin dotters begravning kvar.
Vad är Englas mammas intresse i detta?
Allt är nu bara obehagligt, olustigt och jävligt motbjudande.
En familj har köpt en villa i Duvbo i Sundbyberg. För den nätta lilla summan av 6,5 miljoner. Man kan förmoda att familjen har deg. Är det verkligen en sådan familj som man ska supporta i ett sådant program?
Jag blir som redan påpekat snarare förbannad. Om det nu fanns något intresse så är det som bortblåst.
Det är som vanligt. De rika får allt till skänks och gemene man får gneta på och nöja sig med egenhändigt komponerade ekonomilösningar…
Gör istället en insats och skänk hjälpen till de som aldrig i livet har haft eller kommer att ha råd. Gör någon nytta! Som det fungerar nu är hemförvandlingsprogrammen bara patetiska!
Fotboll handlar om att göra mål. Inga konstigheter.
Att AIK har uppenbara problem med detta råder det föga tvivel om. Fem mål på åtta matcher i årets Allsvenska. Bara Örebro är sämre men har förvisso en match på sig att korrigera det. AIK har de senaste 13 matcherna i Allsvenskan bara gjort mål i sex matcher och mer än ett mål i ingen av matcherna.
Det vore ganska lätt att avskriva AIK som kandidat till guldet i år. Jag har redan gjort det. Men minnet av en tidigare säsong får mig att åter lägga till AIK som guldkandidat…
Flest mål vinner. Inga konstigheter. Men är det verkligen sant?
I år är det tio år sedan AIK vann sitt senaste SM-guld i fotboll. På 26 matcher gjorde AIK mer än ett mål i bara fyra matcher. Man kryssade fler gånger än man vann. Och märkligast av allt… Alla övriga 13 lag i serien gjorde fler mål än AIK´s ynkliga 25.
Det förbannat lustigt. Eller olustigt beroende på vilket läger man tillhör.
Natten till fredagen drog Stanley Cups kvartsfinaler igång. Jag uppmärksammade det här och noterade att Foppa för ovanlighetens skull inte var skadad. Det tog ett par timmar. Sedan var han trasig igen och inatt fick han avstå även den andra matchen i serien mot Detroit…
Det rullar ett program på tvåan nu. Det är bland det sjukaste jag någonsin sett.
Psalmtoppen.
Först och främst är Elin Ek programledare. Hon som sprang runt i hysteriskt rosa utstyrslar och avgav vansinniga primalläten lite för ofta – Ta ingen skit!
Att se och höra Grynet presentera psalmer är läskigt nog… Att det sedan är någon slags tävling och att psalmerna placeras på en topplista gör hela företeelsen smått läskigare än Twin Peaks.
Är det verkligen meningen att det skall tävlas i Guds sånger? Är gudstron så försvinnande liten att kyrkan måste slänga ihop sin egen lilla melodifestival för att locka folk åter?
En fantastisk lektion i att sätta krokben på sig själv…
Jag går på bussen nu, sa hon. När bussen kort efter passerade mig såg jag ändå inte henne promenera på bussens tak. Det verkar råda en galen språklig förvirring.
Vi kliver ur bilen. Inga konstigheter. Men vi kliver av bussen. Inte helt logiskt.
Jag inser snart varför.
Vi sitter i bilen. Inga konstigheter. Men vi sitter på bussen. Inte helt logiskt.
Sitter man i kliver man ur. Sitter man på kliver man av. Inga konstigheter.
Att man sitter i bilen råder det föga tvivel om. Men helt ärligt, är det så ofta någon sitter på och inte i bussen? Så ofta att det vedertagna är att kliva av istället för ur?
Man går på bussen. Det är också det helt ologiskt.
Är det någonsin någon som sett någon sitta PÅ bussen eller gå PÅ bussen?
En blogg som främst behandlar märkliga artiklar, tvivelaktiga figurer och beteenden, det svenska språket och vad helst jag kan tänkas snubbla över i vardagen. Varning för satir och sarkasm.
Vissa kategorier har lyfts ut och fått en egen blogg. Saknar ni något som förut fanns här hittar ni det i någon av följande bloggar:
rosenblom om melodifestivalen (mf, esc, idol...)
rosenblom running (löparbloggen)
9 kommentarer
