Min förhoppning förverkligad. Men ändå. Oväntat. Och jävligt coolt.
Erik och Toveduellerar för sin existens. Och här blir det riktigt intressant. Kvällens tema var Juryns val. Deltagarna tilldelades en låt i vilken de skulle få glänsa och en låt som innebar en utmaning. Och i duellen väljer sedan ingen av duellanterna det som skulle vara det säkra kortet. Den låt i vilken de skulle få glänsa.
Vad säger det om juryn?
Den trio som till leda tjatat om vikten av att välja rätt låtar skiter själva fullständigt på sig när de sedan ska välja låtar till deltagarna.
Så Tove får åka hem tack vare ett jävligt dåligt låtval. En låt vald av dem som vill ge sken av att vara så förbannat duktiga på att just välja låtar.
Att sedan höra barbapappa i juryn göra sig lustig över annan mans sex appeal… Vad är det här? Roliga timmen?
Anders Bagge ligger hemma sjuk och medverkar inte i kvällens avsnitt av Idol. Kanske inte så konstigt att han vill gömma sig bara strax efter att detta underbara klipp börjat florerat på nätet…
Säg… Är det inte lustigt likt Niklas Wikegård…? Jo. Men det är Anders Bagge. Och ja, även med vetskapen om detta är det svårt att se det.
Ulf Ekberg från Ace of Base ersätter. Enligt Laila Bagge för att han ”är den enda som kan göra det”. Va? Den enda som kan göra vad? Sitta och babbla en massa strunt om ingenting alls…?
Då blir man ju smickrad, säger Ekberg.
Jaha…? Smicker biter minsann inte på Ekberg. ALLT biter på Ekberg.
Du, Ekberg, fan va skönt det har varit att slippa höra nåt från Ace of Base på tio år eller vad det är.
Det där svarta fåret som figurerar i Tele2´s ordlekar. We love cheap… Billig måste också Idol-juryn varit. Åtminstone att döma av kvaliteten. Och tydligen älskar de får…
Anna Bergendahl fullkomligt bräker fram Somewhere over the rainbow och ingen i juryn reagerar. Istället hyllas den skräckinjagade vibratodjungeln och jag vill fan bara kräkas.
Bagge-duon och Andreas Carlsson har tydligen gedigen musikalisk bakgrund som sannerligen kvalificerar dem som jury. Av det har vi fått ta del av föga. Den sistnämnda har vi fått se poserandes med Backstreet Boys och andra storheter och fått höra berättandes om fester hos bland andra Elton John. Det är ju toppen Andreas. Men skulle du kunna närvara någon stackars fredag och bidra med något av värde?
Horribelt.
Och vad fan är med Kevin Borg? Det går inte en sekund i rutan utan att han upprepar sin kärlek till flickvännen. Och vilken låt dedikerar han henne. En om oron för att inte hinna säga att han älskar henne… Hon vore död om hon inte uppmärksammat detta. Kärlek var temat och till fansen dedikerar han In the shadows… Den ende som har engelskan som modersmål är den som inte verkar förstå det…
Det är väl ingen idé att hålla tillbaka när jag äntligen är åter.
Förra året avhandlades Idol flitigt och tanken var väl att hinna kommentera cirkusen i år innan den var över.
Dessvärre… Jag hann inte. När tittarna fick makten försvann Linda Pritchard och den där Rasmus vars efternamn jag inte minns. Nyligen karismatiske och kontroversielle Lars Eriksson och nu sist tävlingens överlägset bästa röst. Robin Ericsson. Nu återstår endast barn. Det var förmodligen inte tänkt att en platta med tävlingens topp fem skulle låta som sist släppta Smurfhits… Tävlingen är död.
Jag har påpekat det vid en massa tillfällen. Röstningsförfarandet måste ändras. Tittarna skall rösta på den ska åka ur tävlingen. Så och endast så bevaras kvaliteten. Den blygsamma mängd kvalitet som ändå finns.
Minns ni pajasen på audition iklädd palettens alla existerande neonkulörer som framförde sin version av Pokemon-signaturen på dussinet olika språk och sedan påpekade att det behövs lite mer bolibompa i Idol?
Juryn skrattade hånfullt åt honom då. Ändå har de tillfredsställt hans önskan. Med råge… Hela Idol-cirkusen har blivit en synnerligen vidrigt lismande dagislek.
Den nya juryn föll mig ganska väl i smaken från början. De var på intet sätt lika onödigt elaka som den gamla. Redan något program in på turnén hissades en flagga av skepsis. Anna Bergendahl gjorde en hyfsat gedigen audition. Juryn nöjde sig inte med att säga att det var jävligt bra och att hon möjligen skulle nå långt i tävlingen. Nej, inflationen på superlativ var snart total. Det räckte inte att säga att Bergendahl hade potential att bli något stort. Bergendahl påstods istället vara Sveriges nästa stora internationella stjärna. Och Laila Bagge önskade med gråten i halsen att svenska folket skulle förstå Bergendahls storhet… Detta bedömt på trettio sekunder och allt förtroende för juryn var lika betydelsefullt som en radio på kansliet hos dövas riksförbund.
Sen började veckofinalerna och väldigt snart hade stora ord som stjärna, fantastisk och världsklass ingen som helst innebörd. Varenda deltagare överöstes av dem alla. Av varje jurymedlem. Vid varje tillfälle. Värst av alla var ändå Desmond Child som gick ut stenhårt och belönade ett alldeles förfärligt framträdande av Johan Palm med… You are a superstar! När den absolut sämsta sångaren får den etiketten ter sig hela spektaklet patetiskt.
Alla är så förbannat bra hela tiden. Även när de är som bäst mediokra. Även när de är hyfsat usla. Som Johan Palm som inte alls kan sjunga. Dessutom är konsekvensen obefintligt. Johan blir ifrågasatt när han sjunger, nåväl… skriker, något som kan anses vara för vuxet men jämnåriga Anna Bergendahl kan tolka Körberg och Sinead O´Connor utan att trovärdigheten överhuvudtaget ifrågasätts. Varför?
Laila verkar lägga sitt största fokus på det tidigare paret Bagges ständigt pågående schismer. Herr Bagge kan inte leverera en replik utan att den följs av ett löjligt fnysande från tidigare fru Bagge med referenser till deras privata liv.
Allt är barnprogramslikt. Ingen är bättre än någon annan. Och framförallt är ingen sämre än någon annan. Och när någon äntligen framförde någon slags ärlig åsikt utan lismande skimmer, om än oväsentligt i sammanhanget, så riskerade hon att få sparken.
Utvecklingen av Idol är löjeväckande. Vad är nästa steg? Möjligen ett ännu lite snällare format? Nästa år får alla som söker till Idol vara med. Att neka någon vore ju att påstå att någon inte duger. Vilket vore ärligt. Och ärlighet är ett minne blott i Idol.
En blogg som främst behandlar märkliga artiklar, tvivelaktiga figurer och beteenden, det svenska språket och vad helst jag kan tänkas snubbla över i vardagen. Varning för satir och sarkasm.
inga kommentarer
