Döden Plusmeny

Inte nog med kvalförlusten, som åtminstone då för stunden värkte en aning, och min inte helt fantastiska insats på halvmaran. Helgen skulle igår avslutas i ett nästan komiskt potpurri av total misär…

Om man inte är så där överdrivet förtjust i tanken på att dö är I am legend med Will Smith inte att rekommendera. Det hade inte gått mer än en knapp kvart innan jag kände ett obehagligt tryck över bröstet. Hela mänskligheten så när som på Smith hade fallit offer för något virus och förintats och det kändes på intet sätt avlägset.

Filmen tog äntligen slut. Den var jävligt bra. Det var inte det. Men den lämnade en ganska oönskad eftersmak. Vad som brukar vara… slutet gott, allting gott var i det här fallet inte mycket mer än bara… slutet.

Slog direkt över till tv:n för att fylla skallen med något lite mer hoppfullt intryck…

Söndag kväll någon gång innan elva. Ettan… Närbild på en samling människokranium! Tvåan… Utsikt över öken bakom en soldat vid en kulspruta i en helikopter! Trean… Stillbild på kanalens logotyp prydd med Rosa bandet. Cancer…! Fyran… Närbild på foton av ihjälslagna småpojkar! Femman… En hysterisk scen med en massa grönklädda kirurger runt en människropp som förmodligen håller på att dö en jävlig död!

Vad i helvete är det frågan om?

I jakten på att försöka stilla min dödsångest framkallad av filmen möter jag på tjugo sekunder i fem kanaler… Döden, döden, döden, döden och sist men inte minst… Döden.

Det är inte så man skrattar ihjäl sig. Eller, jo. Det gjorde jag nästan. För det blev så hysteriskt olustigt att när jag av någon slags försvarsmekanism brast ut i hypnotiskt skratt, ja, då skrattade jag nästan ihjäl mig.

Återigen. Döden.

andra bloggar om , , , , , , , , , ,

00:13 oktober 13, 2009 Publicerat av | Uncategorized | 1 kommentar

etiketter: , , , , , , , , , ,