Man kan ju inte låta bli att undra hur det egentligen står till…
Återkommer till Idol. Jag skrev det igår. Juryn har tjatat till leda om vikten av att välja rätt låt. När de sedan själva skulle välja låtar gick det verkligen åt helvete.
Idag kan man läsa om Laila Bagges missnöje över Calles finalplats.
Tove åkte ut tack vare ett uselt låtval. Juryns låtval. Och juryn ville ha henne i final… Laila Bagge ska nog fundera över sin egen insats. Och Calle bekräftar…
Ville de ha Tove i final så kanske de skulle ha gett henne låtar som inte var så problematiska för henne.
Min förhoppning förverkligad. Men ändå. Oväntat. Och jävligt coolt.
Erik och Toveduellerar för sin existens. Och här blir det riktigt intressant. Kvällens tema var Juryns val. Deltagarna tilldelades en låt i vilken de skulle få glänsa och en låt som innebar en utmaning. Och i duellen väljer sedan ingen av duellanterna det som skulle vara det säkra kortet. Den låt i vilken de skulle få glänsa.
Vad säger det om juryn?
Den trio som till leda tjatat om vikten av att välja rätt låtar skiter själva fullständigt på sig när de sedan ska välja låtar till deltagarna.
Så Tove får åka hem tack vare ett jävligt dåligt låtval. En låt vald av dem som vill ge sken av att vara så förbannat duktiga på att just välja låtar.
Att sedan höra barbapappa i juryn göra sig lustig över annan mans sex appeal… Vad är det här? Roliga timmen?
Det blir sällan rätt när pöbeln får bestämma. Pöbeln, den okunniga samling tyckare helt utan smak som kallas svenska folket. Ni får tycka vad ni vill. Så länge ni tycker rätt. Men det sker ju som bekant förbannat sällan.
Jag vet inte om ni någonsin lyckats ringa in rätt vinnare. Men… Ingen regel utan undantag.
Och nu har ni fan överträffat er själva. Jag tänker på Idol.
Och det kan vara på sin plats att referera till den välkända ketchupeffekten. Först inget. Sen inget. Sen allt. Ni råkar inte bara ha rätt. Ni har så jävla rätt. Idol går ikväll in i sitt absoluta slutskede och mycket märkligt nog är det fältets överlägsna trio som återstår.
Redan när finalfältet stod klart plockade jag ut den trio som nu återstår med en liten varning för Mariette som mycket rättvist också slutade fyra.
Jag lyfter på hatten för svenska folket som äntligen lyckats tycka rätt. Undrens tid är inte förbi. Vem som än vinner nu är helt klart värd det.
Men som de säger… Även en blind höna… Och nästa år är det väl åt helvete igen.
Men låt er nu glädjas åt årets bedrift och samtidigt notera att årets upplaga av tävlingen är flera tusen resor bättre än förra årets. Den ofattbara vinnaren från den nya juryns debutsäsong Kevin Borg hade blivit utskrattad i årets finalfält och inte ens färgat topp tio. Inte ens om svenska folket skulle få bestämma.
Så, vem vinner i år? Erik har en jävla pipa. Men det är trist nog full gas från start till mål och han skulle dra fördel av att skylta med ett bredare register för dynamikens skull. Som tidigt i tävlingen med Yohannas Is it true. Det var i det närmaste magiskt.
Toves akt är charmig som fan. Dock lite väl enkelspårig. Och lite för ofta nu spricker sången. Och vem kan klandra henne? Hon har väl knappt slutat högstadiet? Men i år räcker hon förmodligen inte hela vägen. Så återstår Calle. Den mest intressanta i trion. Har bara plus i protokollet hittills och lyckas ändå göra det bättre varje gång. Erik har sången. Tove har charmen. Calle har både och. Skånepågen är dessutom den av de tre som skulle göra det mest kompletta och intressanta albumet.
Och därför är Calle min odiskutabla vinare.
Men svenska folket kan väl knappast fortsätta lyckas? Den som lever får se…
Anders Bagge ligger hemma sjuk och medverkar inte i kvällens avsnitt av Idol. Kanske inte så konstigt att han vill gömma sig bara strax efter att detta underbara klipp börjat florerat på nätet…
Säg… Är det inte lustigt likt Niklas Wikegård…? Jo. Men det är Anders Bagge. Och ja, även med vetskapen om detta är det svårt att se det.
Ulf Ekberg från Ace of Base ersätter. Enligt Laila Bagge för att han ”är den enda som kan göra det”. Va? Den enda som kan göra vad? Sitta och babbla en massa strunt om ingenting alls…?
Då blir man ju smickrad, säger Ekberg.
Jaha…? Smicker biter minsann inte på Ekberg. ALLT biter på Ekberg.
Du, Ekberg, fan va skönt det har varit att slippa höra nåt från Ace of Base på tio år eller vad det är.
Eddie Razaz har figurerat i tre av fyra utröstningsdueller. Det krävs inget tyngre intellektuellt artilleri för att förstå att det krävs något extra för att Eddie ska klara sig kvar mycket längre. Man tar för givet att Eddie ägnar stort fokus åt varje enskilt moment som kan fälla avgörande.
Varje veckofinal ska bära något slags tema. Kvällens tema är Världens bästa låtar. Inte så lustigt i sig. Men utifrån urvalet förbannat lustigt.
Så vad har mannen med kniven mot strupen valt? Utifrån temat sett möjligen det sämsta valet någonsin i Idol. Något av det mest mediokra som spelats in. Jag tror inte Eddie ens fått godkänt om temat varit Världens tio tusen bästa låtar.
If you’re not the one av Daniel Bedingfield. Knappast en av världens bästa låtar. Hemlängtan?
Annars levererar Aftonbladet den lustigaste rapporten kring årets Idol. Tidningen skriver om idolernas ölfest. Det var Tove. Och Calle. Och två öl. Inte så mycket fest. Inte så mycket öl.
Att dansbandsklicken överhuvudtaget tar sig själva på alltför stort allvar är knappast något nytt. Men nu har det fan brunnit i röven på det inavlade Malung och Strängnäs.
SVT:s Dansbandskampen anklagas för att inte ersätta deltagarna korrekt. Dansbanden deltar i en tävling och ersätts med vad jag i sammanhanget tycker är generöst, 1500 per band. Veckans clown, Musikerförbundets Jan Granvik, ryter till och menar att banden skall ersättas med 3500 per medlem plus ersättning för resor.
Någonstans läste jag om ett gäng på 50 dansare som minsann skulle ställa in sin resa till Strängnäs som någon markering mot ersättningen. Jättearga var de. Och så satte de sig med sina löständer av trä och spelade banjo…
Det talas om avtalsenliga löner. Men hur i helvete kan ett deltagande i Dansbandskampen förväxlas med arbete?
En sak ska tilläggas. En viktigt detalj som dessutom skänker historien viss komik tillika heder åt utsatta grupp. De som nu påstås få för lite betalt verkar vara de enda som är ok med det. Och det är inte så att de gärna jobbar gratis. De inser att detta är en tävling och att de via programmet erhåller ovärderlig marknadsföring.
Ersättningen för oss handlar om ett reklamvärde för mångmiljonbelopp, säger Jan Lindberg i Date.
Reklamen är värd mycket mer för oss, säger Conrad Bohman i Gamblers.
Det tragikomiska resultatet av svängomen som Granvik och fansen bjuder upp till blir att de som ska låtsas företräda dansbandens intressen och fansen som ska supporta i slutändan stjälper dem. Förra årets tvåa Scotts strutsade omkring som ett hobbyband och har efter tävlingen deltagit i Melodifestivalen, fått släppa sina två första plattor och fakturerar idag enligt uppgift hundra tusen för en spelning.
Nu erbjuder Jan Granvik banden 3500 per medlem i utbyte mot ett avhopp. Han vill köpa loss banden från Dansbandskampen och förneka dessa halvdana musiker en chans att tjäna stora pengar. Låt oss vrida tillbaka tiden och fråga medlemmarna i Scotts vilket de väljer…
Det är värt att upprepa. Dansbandskampen är en tävling och ska fan inte förväxlas med arbete.
I första avsnittet deltog ett gäng tondöva loppiskostymer och orsakade med största sannolikhet ett brutalt tittartapp. I rimlighetens namn borde de få böta. Att de sju överhuvudtaget skulle lyckas kvittera ut ens en sjundedel av 24500 som ersättning för en tvålåtars spelning är så skrattretande att jag skulle behöva valium för samma slant för att lyckas förgöra den hysteriska skrattsalvan.
Cia Hedenström, projektledare på produktionsbolaget Baluba, försvarar ersättningsnivåerna.
Vi anser att det här är en tävling, det handlar inte om regelrätta artistarvoden och det är helt frivilligt att vara med.
Och därmed tycker jag att Cia har avslutat det här tramset. Det är en tävling, ej att förväxla med arbete. Det är frivilligt och banden har tecknat gällande avtal. Och framförallt. Banden inser att de deltar i en tävling och är tacksamma för den ovärderliga reklamen.
Men tvärtom. Det verkar långt ifrån avslutat. Jan Granvik trummar på med ögonbindel.
Och Jan Granvik… När du ändå är igång. Slå en signal till TV4. Skrik skandal och kräv ett arvode på 3500 kronor plus ersättning för resa till varje människa som deltar i Idols audition. Lycka till.
Intresset kokar inför den så förbannat viktiga VM-kvalmatchen mot Danmark. Frågan är bara vad som är viktigast. Att vinna och närma sig VM eller att förlora och skapa utrymme för en nödvändig generationsväxling?
Spelbolaget Unibet presenterar någon slags lustighet på sin sida. Patrik Ekwall intervjuar en Zlatan som gestaltas av Ehsan Dadiar. Sveriges bästa Zlatanimitatör påstår Unibet. Som ett gäng andra spelbolag håller Unibet till på Malta och man förvånas över att svensk television tydligen inte når lilleputtlandet. Hur har man annars lyckats undvika den fantastiske Robin Paulsson som gör en utomordentlig Zlatan-tolkning?
Döm själva. Vem är bäst? Robin Paulsson eller Robin Paulsson?
Från bland annat Malta och Jihde är steget inte långt till Idol.
Just Malta spelar är en roll i Idols historia. Vilket gör det än märkligare att Malta inte nås av svensk TV. Den ende maltesen som kan stoltsera med någon som helst framgång har ju formats i svensk television. Den lille vidrige fuskaren Kevin Borg. Fuskaren? Jo då. Han mörkade totalt att han var etablerad och redan hade representerat Malta i deras uttagning till Eurovision Song Contest.
Eftersom jag har haft den fantastiskt dåliga smaken att följa Idol tidigare år på bloggen kan jag väl försöka formulera någon fundering om årets upplaga som på allvar inleds idag. Det skulle förvåna mig om inte någon av Erik Grönwall, Tove Styrke Östman eller möjligen underdog Calle Kristiansson vinner.
Men viktigast av allt… När kommer den gamla juryn tillbaka?
Det där svarta fåret som figurerar i Tele2´s ordlekar. We love cheap… Billig måste också Idol-juryn varit. Åtminstone att döma av kvaliteten. Och tydligen älskar de får…
Anna Bergendahl fullkomligt bräker fram Somewhere over the rainbow och ingen i juryn reagerar. Istället hyllas den skräckinjagade vibratodjungeln och jag vill fan bara kräkas.
Bagge-duon och Andreas Carlsson har tydligen gedigen musikalisk bakgrund som sannerligen kvalificerar dem som jury. Av det har vi fått ta del av föga. Den sistnämnda har vi fått se poserandes med Backstreet Boys och andra storheter och fått höra berättandes om fester hos bland andra Elton John. Det är ju toppen Andreas. Men skulle du kunna närvara någon stackars fredag och bidra med något av värde?
Horribelt.
Och vad fan är med Kevin Borg? Det går inte en sekund i rutan utan att han upprepar sin kärlek till flickvännen. Och vilken låt dedikerar han henne. En om oron för att inte hinna säga att han älskar henne… Hon vore död om hon inte uppmärksammat detta. Kärlek var temat och till fansen dedikerar han In the shadows… Den ende som har engelskan som modersmål är den som inte verkar förstå det…
Det är väl ingen idé att hålla tillbaka när jag äntligen är åter.
Förra året avhandlades Idol flitigt och tanken var väl att hinna kommentera cirkusen i år innan den var över.
Dessvärre… Jag hann inte. När tittarna fick makten försvann Linda Pritchard och den där Rasmus vars efternamn jag inte minns. Nyligen karismatiske och kontroversielle Lars Eriksson och nu sist tävlingens överlägset bästa röst. Robin Ericsson. Nu återstår endast barn. Det var förmodligen inte tänkt att en platta med tävlingens topp fem skulle låta som sist släppta Smurfhits… Tävlingen är död.
Jag har påpekat det vid en massa tillfällen. Röstningsförfarandet måste ändras. Tittarna skall rösta på den ska åka ur tävlingen. Så och endast så bevaras kvaliteten. Den blygsamma mängd kvalitet som ändå finns.
Minns ni pajasen på audition iklädd palettens alla existerande neonkulörer som framförde sin version av Pokemon-signaturen på dussinet olika språk och sedan påpekade att det behövs lite mer bolibompa i Idol?
Juryn skrattade hånfullt åt honom då. Ändå har de tillfredsställt hans önskan. Med råge… Hela Idol-cirkusen har blivit en synnerligen vidrigt lismande dagislek.
Den nya juryn föll mig ganska väl i smaken från början. De var på intet sätt lika onödigt elaka som den gamla. Redan något program in på turnén hissades en flagga av skepsis. Anna Bergendahl gjorde en hyfsat gedigen audition. Juryn nöjde sig inte med att säga att det var jävligt bra och att hon möjligen skulle nå långt i tävlingen. Nej, inflationen på superlativ var snart total. Det räckte inte att säga att Bergendahl hade potential att bli något stort. Bergendahl påstods istället vara Sveriges nästa stora internationella stjärna. Och Laila Bagge önskade med gråten i halsen att svenska folket skulle förstå Bergendahls storhet… Detta bedömt på trettio sekunder och allt förtroende för juryn var lika betydelsefullt som en radio på kansliet hos dövas riksförbund.
Sen började veckofinalerna och väldigt snart hade stora ord som stjärna, fantastisk och världsklass ingen som helst innebörd. Varenda deltagare överöstes av dem alla. Av varje jurymedlem. Vid varje tillfälle. Värst av alla var ändå Desmond Child som gick ut stenhårt och belönade ett alldeles förfärligt framträdande av Johan Palm med… You are a superstar! När den absolut sämsta sångaren får den etiketten ter sig hela spektaklet patetiskt.
Alla är så förbannat bra hela tiden. Även när de är som bäst mediokra. Även när de är hyfsat usla. Som Johan Palm som inte alls kan sjunga. Dessutom är konsekvensen obefintligt. Johan blir ifrågasatt när han sjunger, nåväl… skriker, något som kan anses vara för vuxet men jämnåriga Anna Bergendahl kan tolka Körberg och Sinead O´Connor utan att trovärdigheten överhuvudtaget ifrågasätts. Varför?
Laila verkar lägga sitt största fokus på det tidigare paret Bagges ständigt pågående schismer. Herr Bagge kan inte leverera en replik utan att den följs av ett löjligt fnysande från tidigare fru Bagge med referenser till deras privata liv.
Allt är barnprogramslikt. Ingen är bättre än någon annan. Och framförallt är ingen sämre än någon annan. Och när någon äntligen framförde någon slags ärlig åsikt utan lismande skimmer, om än oväsentligt i sammanhanget, så riskerade hon att få sparken.
Utvecklingen av Idol är löjeväckande. Vad är nästa steg? Möjligen ett ännu lite snällare format? Nästa år får alla som söker till Idol vara med. Att neka någon vore ju att påstå att någon inte duger. Vilket vore ärligt. Och ärlighet är ett minne blott i Idol.
American Idols publik måste ha ett tålamod stort som inget annat. Om inte annat så verkar åtminstone TV4 tro det.
Den säsong som nu sänds på TV4 är i sitt original snart slut. Endast fyra deltagare återstår. TV4 är så långt efter att totalt 24 deltagare återstår. Igår sändes avsnitt 14. De har hittills sänts med en hastighet av ett per vecka och skall tydligen fortsätta följa det mönstret.
Uttagningarna är avslutade. Juryn har gjort sitt. I finalen deltar 12. Nu är de som påpekat 24. Fram tills dess tävlar killar för sig och tjejer för sig. Igår tog sex killar plats på scen. Nästa vecka resterande sex. Och sedan tjejerna uppdelat på två avsnitt. De 24 som gör upp om finalplatserna gör alltså sitt första framträdande med tre veckors mellanrum, så som det presenteras på TV4.
Det är lögn att söka grepp om vem som är vem. Det är ytterligare ett program som misslyckas bakbinda mig. Annars är jag rätt svag för sådant som inte kräver någon ansträngning. Jag kan titta en vecka för att låta bli att se nästa utan att missa något. Det är diverse talangjakter som dessutom överdrivet givmilt bjuder till att huggas på.
Det har redan hållit på i drygt tre månader. 35 avsnitt återstår. Och med påat schema kommer vi att få reda på vem som vann någon gång i Januari… Programmet kommer att ha pågått i 49 veckor. Det är fan ett helt år.
Bojkotta TV4´s schema. Skit i programmet som ändå inte bjuder på så mycket mer underhållning än Simon Cowell.
En blogg som främst behandlar märkliga artiklar, tvivelaktiga figurer och beteenden, det svenska språket och vad helst jag kan tänkas snubbla över i vardagen. Varning för satir och sarkasm.
3 kommentarer
