Tittade på Allsång på Skansen igår.
Jag hade hellre sett Språka på serbokratiska rullat på repeat någon vecka eller två men flickvännen påpekade att vi var tvunga att tillgodose min dotters önskemål. Hennes önskemål var Johan Palm. Så Allsången blev det.
Och herrejävlar vilket uselt program. Jag har för mig att jag har tyckt det var helt ok en gång i tiden. Inte nu. Idén är såklart klockren. Men genomförandet så jävla amatörmässigt. Men de har ju bara övat sisådär en trettio år…
Anders Lundin levererar usla inövade skämt. Förlåt. Han är inte ens så noga med att leverera dem. Han bara säger dem. Och hela den här nämen-där-sitter-du-va-lustigt-för-att-vi-sjöng-nyss-din-låt-charaden ett par gånger per program… Vad är det frågan om…?
Nästa gång jag tittar på Allsång på Skansen är äntligen Björn Kjellman programledare.
Gårdagens bästa bland all skit var annars Niclas Frisk. Och med anledning av det vill jag posta en video av fantastiska Atomic Swing och deras helt underbara Smile från 1993.
Är inte Frisk för övrigt jävligt lik Karl Martindahl nuförtiden? Och vad hände med den goa gubben?
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=tTqfOXh0peY&NR=1]
andra bloggar om tv, svt, allsång, allsång på skansen, johan palm, anders lundin, björn kjellman, niclas frisk, a camp, atomic swing, smile, karl martindahl, musik
13:42 juli 1, 2009
Publicerat av
rosenblom |
Uncategorized |
3 kommentarer
etiketter: a camp, allsång, allsång på skansen, anders lundin, atomic swing, björn kjellman, johan palm, karl martindahl, musik, niclas frisk, smile, svt, tv
Jag lät det gå ett tag. Jag tog det för ett slarvfel som snart skulle korrigeras. Men nu har det gått åtminstone en vecka och jag inser att det inte är frågan om slarvfel.
Jag har inte för avsikt att göra narr av dyslektiker. Men de kanske inte ska arbeta med texter…?
I trailern som snurrat på TV4 vill man göra tittarna uppmärksamma på kvällens film…
Beck – Hämdens pris
Ok…
Vidare har TV3 i ett par veckor rullat ett potpurri av korta klipp ur filmer som de sänder i sommar under namnet Sommarbio. Under varje litet klipp är filmens titel inklippt i nederkant av rutan. Bland andra…
Sagan om ringen triologin
Och för att avsluta denna misär av ordblindhet… Johan Palms reklam för sitt eget album My Antidote. Palm är förvisso inte mer än 15. Tror jag. Men inte fan tvingas han skriva sitt eget reklammanus. Men om han nu ändå tvingas till det. Inte kan den smita förbi all möjlig korrektur och direkt hamna i produktion? Okej. Låt säga att även det är möjligt. Men kan ingen jävel dra tillbaka den nu? Någon måste väl ha sett och hört den? Eller är hela jävla Sony BMG befriade från språkkunskaper?
Mitt första debutalbum…
Hur många debutalbum kan man göra?
Fyran har rullat sitt fel i minst en vecka, trean sitt i ett par veckor och Sony BMG sitt i ett par månader… Har de ingen som helst stolthet i vad de levererar? Inte konstigt att varannan ung svensk är analfabet. Något som bloggvärlden sorgligt tydligt bevisar.
intressant om film, tv, dyslexi, dyslektiker, analfabet, tv4, tv3, sony bmg, johan palm, my antidote, reklam, bloggvärlden, beck, hämndens pris, sagan om ringen, sommarbio, stavfel, språkpolis
20:56 juni 22, 2009
Publicerat av
rosenblom |
Uncategorized |
8 kommentarer
etiketter: analfabet, beck, bloggvärlden, dyslektiker, dyslexi, film, hämndens pris, johan palm, my antidote, reklam, sagan om ringen, sommarbio, sony bmg, språkpolis, stavfel, tv, tv3, tv4
Det är väl ingen idé att hålla tillbaka när jag äntligen är åter.
Förra året avhandlades Idol flitigt och tanken var väl att hinna kommentera cirkusen i år innan den var över.
Dessvärre… Jag hann inte. När tittarna fick makten försvann Linda Pritchard och den där Rasmus vars efternamn jag inte minns. Nyligen karismatiske och kontroversielle Lars Eriksson och nu sist tävlingens överlägset bästa röst. Robin Ericsson. Nu återstår endast barn. Det var förmodligen inte tänkt att en platta med tävlingens topp fem skulle låta som sist släppta Smurfhits… Tävlingen är död.
Jag har påpekat det vid en massa tillfällen. Röstningsförfarandet måste ändras. Tittarna skall rösta på den ska åka ur tävlingen. Så och endast så bevaras kvaliteten. Den blygsamma mängd kvalitet som ändå finns.
Minns ni pajasen på audition iklädd palettens alla existerande neonkulörer som framförde sin version av Pokemon-signaturen på dussinet olika språk och sedan påpekade att det behövs lite mer bolibompa i Idol?
Juryn skrattade hånfullt åt honom då. Ändå har de tillfredsställt hans önskan. Med råge… Hela Idol-cirkusen har blivit en synnerligen vidrigt lismande dagislek.
Den nya juryn föll mig ganska väl i smaken från början. De var på intet sätt lika onödigt elaka som den gamla. Redan något program in på turnén hissades en flagga av skepsis. Anna Bergendahl gjorde en hyfsat gedigen audition. Juryn nöjde sig inte med att säga att det var jävligt bra och att hon möjligen skulle nå långt i tävlingen. Nej, inflationen på superlativ var snart total. Det räckte inte att säga att Bergendahl hade potential att bli något stort. Bergendahl påstods istället vara Sveriges nästa stora internationella stjärna. Och Laila Bagge önskade med gråten i halsen att svenska folket skulle förstå Bergendahls storhet… Detta bedömt på trettio sekunder och allt förtroende för juryn var lika betydelsefullt som en radio på kansliet hos dövas riksförbund.
Sen började veckofinalerna och väldigt snart hade stora ord som stjärna, fantastisk och världsklass ingen som helst innebörd. Varenda deltagare överöstes av dem alla. Av varje jurymedlem. Vid varje tillfälle. Värst av alla var ändå Desmond Child som gick ut stenhårt och belönade ett alldeles förfärligt framträdande av Johan Palm med… You are a superstar! När den absolut sämsta sångaren får den etiketten ter sig hela spektaklet patetiskt.
Alla är så förbannat bra hela tiden. Även när de är som bäst mediokra. Även när de är hyfsat usla. Som Johan Palm som inte alls kan sjunga. Dessutom är konsekvensen obefintligt. Johan blir ifrågasatt när han sjunger, nåväl… skriker, något som kan anses vara för vuxet men jämnåriga Anna Bergendahl kan tolka Körberg och Sinead O´Connor utan att trovärdigheten överhuvudtaget ifrågasätts. Varför?
Laila verkar lägga sitt största fokus på det tidigare paret Bagges ständigt pågående schismer. Herr Bagge kan inte leverera en replik utan att den följs av ett löjligt fnysande från tidigare fru Bagge med referenser till deras privata liv.
Allt är barnprogramslikt. Ingen är bättre än någon annan. Och framförallt är ingen sämre än någon annan. Och när någon äntligen framförde någon slags ärlig åsikt utan lismande skimmer, om än oväsentligt i sammanhanget, så riskerade hon att få sparken.
Utvecklingen av Idol är löjeväckande. Vad är nästa steg? Möjligen ett ännu lite snällare format? Nästa år får alla som söker till Idol vara med. Att neka någon vore ju att påstå att någon inte duger. Vilket vore ärligt. Och ärlighet är ett minne blott i Idol.
andra bloggar om idol, bolibompa, smurfhits, pokemon, linda pritchard, lars eriksson, robin ericsson, idol-juryn, laila bagge, anders bagge, andreas carlsson, anna bergendahl, johan palm, desmond child, katrin zytomierska
16:50 november 16, 2008
Publicerat av
rosenblom |
Allmänt |
2 kommentarer
etiketter: anders bagge, andreas carlsson, anna bergendahl, bolibompa, desmond child, idol, idol-juryn, johan palm, katrin zytomierska, laila bagge, lars eriksson, linda pritchard, pokemon, robin ericsson, smurfhits
