Robin mot Houdini i finalen

Det är på riktigt fortfarande svårt att ta in.

Och roligare kan det bli. Jag hoppas att jag inte ljög. Att jag inte ljög den där gången för flera år sedan.

Robin Söderling är i final i Franska Öppna. Tennisens världsmästerskap på grus. Enkelt att säga. Svårt att förstå.

Och på vilket sätt han tagit sig dit. Han har knappast haft tur i lottningen och levererats röda mattan till finalen. Inte som Thomas Johansson när han vann Australian Open 2002. Inte som Magnus Norman när han gick till final i just Franska Öppna 2000. Både Toker och Bortförklaringarnas mästare mötte i stort sett skit på sin resa. Söderling har ställts mot det allra bästa grustennisen har att erbjuda idag. Och han har slagit allt. På ett övertygande sätt dessutom.

Bara Roger Federer återstår.

Federer är som en vandrande rekordbok. I årets turnering har han dessutom lyckats gestalta självaste Harry Houdini på ett alldeles utmärkt sätt. Utspelad och väldigt nära 1-2-underläge mot Acasuso. Haas hade 2-0 i set och breakboll för att få serva för matchen när nästa makalösa vändning tog vid. I dag såg Federer olovligt tam ut mot Del Potro. Plötsligt sliter sig schweizaren ur bojor och tvångströjor och tar sig till final. En dramatisering av utbrytarkungens konster i tennismiljö.

Inför söndagens final finns några frågor att fundera kring. Kan Robin bibehålla samma mental styrka? Räcker det? Pallar Federer pressen? Om Federer vinner, är segern egentligen värd något utan att ha slagit Nadal?

För några år sedan lovade jag med största säkerhet att Roger Federer aldrig någonsin skulle vinna på Roland Garros. Jag hoppas att jag inte ljög…

andra bloggar om , , , , , , , , ,

04:57 juni 6, 2009 Publicerat av | Uncategorized | 2 kommentarer

etiketter: , , , , , , , , ,

Jag såg det för tre år sen…

Zlatan vann förvisso italienska skytteligan. Men svensken att hylla i söndags fanns i Paris. Och hoppet om ännu större framgångar lever än.

Är man inte riktigt påläst är det svårt att förstå hur stor segern mot Rafael Nadal är. Nadal är de senaste årens absoluta gruskung. 2005 slutade han året som tvåa på världsrankingen och sedan dess har han behållit topp2-status. Sedan augusti förra året återfinns han överst på rankingen och försprånget har vuxit så stort att man finner det löjligt att påstå att någon annan än Nadal ska toppa listan vid årets slut.

Nadal kom till Paris för att vinna sin femte raka titel. Från och med 2005, det år då Nadal vann Franska Öppna som debutant, hade han 156-5 på grus innan mötet med Söderling. De senaste 145 matcherna ger facit 142-3. I snitt en segersvit på 48 matcher innan varje förlust. Ett helt osannolikt facit i tennis på absolut toppnivå.

För tre år sedan var jag på plats i Paris. Jag imponerades redan då av Söderlings respektlösa sätt att spela mot Nadal. Spanjoren hade då visserligen bara vunnit grus-trofén en gång, men han hade då 53 raka vinster på gruset och ansågs redan oslagbar. Nadal vann tämligen lätt då, 6-2 7-5 6-1. Men Robin bröt Nadals serve två gånger och visade stor potential. Den potentialen lurade mig att tro att han skulle bli något stort. Men skallen har aldrig varit med Robin. I Grand Slams har han kunnat förlora mot vem som helst. Och med uteblivna rankingpoäng har han dessutom haft oturen att stöta på de bästa alltför tidigt i turneringarna.

Jag lever fortfarande med någon slags övertro på Robin Söderling. Men att han överhuvudtaget skulle ha någon chans att besegra Nadal på gruset i Franska Öppna var även jag förnuftig nog att inte tro på. Just då stämde dock allt och Nadals saga såg sitt slut.

Att besegra en kung måste naturligtvis kännas fantastiskt. Extra skönt med tanke på den där hatmatchen i Wimbledon för två år sedan. Nadal vann i skiljeset i en match som pågick i fyra dagar störd av regn. Nadal agerade lika osportsligt som vanlig och Söderling gjorde narr av honom. Ett envägs ordkrig fick liv. Nadal grät lite och påpekade Robins impopularitet. Robin var stor nog att hålla tyst.

De heta känslorna och hatet vilar kvar. Nadal skyllde på allt möjligt efter förlusten. Inte ett ord om Robins uppvisning. Dessutom ville han påstå att han såg något positivt i förlusten. Underbarnet Rafael Nadal från Mallorca har utvecklats till en vidrig superdiva.

Svensk media visar sällan intresse för tennis. Av den anledningen är de dessutom väldigt dåligt pålästa. Bland annat refererar man så gott som alltid till spelare utanför topp 10 som okänd. Och när Söderling inför slakten av Davydenko kunde nå Grand Slam-semifinal skulle han bli den första att göra det sedan Thomas Johansson i Australian Open 2002. Att Jonas Björkman gick till semifinal i Wimbledon 2006 fanns ingen anledning att minnas.

Thomas Johansson vann visserligen Australian Open 2002. Magnus Norman gick till final i just Paris 2000. Men ingen av dem gjorde egentligen något värt att imponeras av. Med lite tur i lottningen krävdes ingen seger mot någon på topp 10 för att Johansson skulle få lyfta pokalen. Marat Safin, då rankad 11, blev den siffermässigt svåraste motståndaren. Samme ryss blev Normans finaste skalp i Paris, då rankad 12. Men när Norman stötte på motstånd från topp 10 tog det slut i finalen. Björkman slog 13-rankade Stepanek i Wimbledon innan han slaktades av Federer.

Robins prestation är redan större.

Idag spelar Robin semifinal mot chilenaren Fernando Gonzalez. På sin väg har han slagit världsettan och dessutom ytterligare två av världens bästa grusspelare. Oavsett dagens resultat har Söderling onekligen stått för den bästa svenska insatsen i en Grand Slam på 2000-talet.

I inledning påstod jag att Nadal sitter säkert på tronen. Så såg det ut innan Franska Öppna. Nu har mycket möjligt Robin Söderling påbörjat detroniseringen av världsettan.

intressant om , , , , , , , , , ,

08:43 juni 5, 2009 Publicerat av | Uncategorized | 2 kommentarer

etiketter: , , , , , , , , , ,