Arja har rott på tårarna till Skansen

I vintras följde jag Stjärnorna på slottet. Kanske mest för att Peter Stormare verkar vara en förbannat skön figur och för att hon med läskiga gamla plastansiktet som jag inte lyckats trolla fram namnet på nu är så ofattbart korkad.

Jan Malmsjö var med. Och Magnus Härenstam. Ytterligare två trevliga typer vad det verkar. Stjärnorna på slottet är ett ganska underhållande program även om stjärnornas ålder får det att på förhand verka som något slags Café Norrköping.

Arja Saijonmaa bjöd dock på den allra roligaste scenen. Även om det omöjligen kan ha varit tänkt så.

I en i det närmaste outhärdligt pinsam snyfthistoria berättar hon om hur hon år efter år kämpat och på sin bara knän bett om att få medverka i Allsång på Skansen. Varje år har hon fått avslag på sin ansökan.

En ytterst löjlig ansökan om att få bli erkänt folkkär. Är det något man överhuvudtaget själv skall påpeka?

Nu verkar tårarna ha haft genomslagskraft ändå. Ikväll medverkar hon i säsongsstarten av Allsång på Skansen.

Men inte för att hon är folkkär eller för att hon är något kommande stort på svensk musikhimmel. Bara för att det är synd om henne. För varför skulle hon annars få chansen nu? Skulle hon någonsin vara med på någon slags merit så skulle hon väl ha varit det för tre år sedan efter comebacken i Melodifestivalen.

Hon är med för att någon tycker synd om henne. På samma miserabla sätt som Allbäck fick spela i VM 2002. För att Söderberg och Lagerbäck tyckte synd om honom. Patetiskt.

Andra bloggar om , , , , , , , ,

19:58 juni 24, 2008 Publicerat av | Allmänt | 5 kommentarer

etiketter: , , , , , , , ,

Som grabben på mellanstadiediscot

Jag har försökt samla tankarna till ett inlägg om Sveriges insats i fotbolls-EM.

Inte ens när jag anstränger mig kan jag forma något vettigt. Det är bara tomt.

Inte tomt som för fyra år sedan då man förväntade sig förlust mot Holland i kvartsfinalen. Då var det tyngre för stunden efter att vi som jag minns det tagit över i förlängningen och låg närmast segern innan vi sedan förlorade på straffar.

Då var det en intensiv tomhet som gick över efter någon timme. Det var ju så nära. Nu är det ännu tomt. Det var inte ens nära. Det kändes bra på förhand. Avancemanget kändes rimligt. Till och med troligt. Men blågult bjöd aldrig till. Man närvarade och tog för givet att det skulle lösa sig.

Ungefär som att få en fisk på kroken och sedan låta bli att veva in i tron att resten ska gå av sig själv.

Eller som på ett mellanstadiedisco. Man slog sig för bröstet för att slå i sig mod och så bjöd man upp en tjej. Sen stod man där och dansade. Med betoning på stod. Det var just det man gjorde. Stod och inte mycket annat. Vad fan var vitsen med det?

Så var det mot Ryssland. Kaxigt påstod vi oss i stort sett vara klara. Vi ställde oss på dansgolvet. Så stod vi där. Och ryssarna dansade oss sönder och samman. Vad fan var vitsen med det?

Vad var vitsen med att bjuda in en hel nation till fest och sedan bara bjuda på utspätt vatten?

Jag kan inte minnas en enda målchans från andra halvlek. Knappt ett avslut. Och när avslutet äntligen kom då blev Källström utskälld av lagkapten Ljungberg. Med en lagkapten som inte vill vinna blir det svårt.

Anders Svensson sammanfattar det väl igår på fyran.

Det kändes som de var hetare än oss och det är oroväckande. Kan man inte tända till till en sån här match så har man problem.

Landslaget saknar i mångt och mycket hjärta, vilja och hunger. Tre måsten för framgång. Jag var innan turneringen inte övertygad om att föryngring krävdes. Nu är jag det.

Alexandersson och Allbäck tackar för sig i landslaget. Tråkigt. Verkligen jättetråkigt…

Det sägs att hoppet är det sista som överger en. I matchen mot ryssarna försvann hoppet. Ändå hänger Lagerbäck kvar som en jävla parasit. Hur fan blir man av med honom?

Andra bloggar om , , , , , , , , ,

10:06 juni 20, 2008 Publicerat av | Allmänt | 6 kommentarer

etiketter: , , , , , , , , ,