Plötsligt stod hon där igen

Jag såg den avslutande tredjedelen av Millennium-trilogin igår.

Jag hade väl egentligen inga större förväntningar när jag såg den första. Jag överraskades. Ordentligt. En jävligt bra film. Och fan va bra Noomi Rapace är. Och snygg. Den andra filmen var inte mycket mer än okej och samma mönster gällde för några jag hann diskutera serien med och som tyckte att avslutning var i det närmaste fantastiskt.

Så jag såg framemot en fantastisk avslutning. Den var… Okej. Den späda superkvinnan Salander som nästan ensamt bär den första filmen är av naturliga skäl raderad ur Luftslottet som sprängdes. Ena delen är hon halvt död. Den andra delen inlåst. Det som bär den tredje delen är enbart mitt nyfikna intresse av upplösningen. Det är en hyfsat rörig och slafsig avslutning som i vissa moment lämnar lösa trådar och där rättegången är kriminellt osammanhängande med ett orimligt avslut.

Så helt plötsligt mitt bland konfettit av trasiga pusselbitar dök hon upp. Utan förvarning och från ingenstans. Min sommarförälskelse. Mirja Turestedt. Såklart än mer vacker utan de ticks som hon tillskrivits när vi först lärde känna varann. Ja, jag vet inte hur jävla ömsesidigt det var. Men ändå. Och så var filmen plötsligt förbannat bra för en stund. Nåväl. Åtminstone väldigt mycket mer intressant. Det gick snart över. För Mirjas karaktär tar inte alls stor plats. Tyvärr.

Det skall klargöras. Det är inte rörigt så att man misslyckas förstå. Det är mest rörigt så att filmen tappar det som varit så bra.  Karaktärer minimeras. Detaljer förkastas. Nya namn droppas hejvilt och nya personer kastas in utan vidare och från alla möjliga håll. Ingenting tas riktigt på allvar och det verkar mest viktigt att få storyn i mål. Trots att filmen är 2h30 lång är det från första minuten bara bråttom att komma till avslut och jag ångrar att jag inte orkade vänta på tv-versionen som ska vara dubbelt så lång och förmodligen dubbelt så bra.

Men ändå. Klart filmen är bra. Ett par minuter Mirja Turestedt kan rädda vilken film som helst.

andra bloggar om , , , , , , ,

15:49 december 16, 2009 Publicerat av | Uncategorized | inga kommentarer

etiketter: , , , , , , ,

Kjellman före Mirja

I ett svagt ögonblick, förblindad av Mirja Turestedts charm och skönhet, kan jag ha påstått att Sommaren med Göran är den bästa svenska komedin någonsin.

Nu råkar tydligen Vägen ut placeras i samma genre och då har jag ju såklart fel. Vägen ut är förmodligen den bästa svenska film som gjorts. Någonsin. Oavsett kategori. Björn Kjellman. En man omöjlig att inte älska.

Ikväll trotsar SVT den annars så stadiga sommar-tv-traditionen av uselhet och bjuder på ett mästerverk. Missa den inte.

andra bloggar om , , , , , ,

18:59 augusti 7, 2009 Publicerat av | Uncategorized | inga kommentarer

etiketter: , , , , , ,

Lite kär i Grynet…

Jag är den sorten som tyckte Hey Baberiba var jävligt bra i två eller kanske tre avsnitt och som sedan tröttnade rätt snabbt. Den sorten som älskade Blomstertid. Och den sorten som älskar Sommaren med Göran.

Var på premiären i fredags. Utan några större förväntningar. Egentligen kanske utan några förväntningar alls.

mirja turestedtgrynetStoryn är kanske inte helt unik. En fyllesoppa på midsommar. Men rappa, vältajmade och snygga repliker och en fullkomligt lysande Magnusson låter aldrig skratten tystna i salongen. Om man får en fullsatt biosalong att leverera en närmast öronbedövande skrattsalva av den lastgamla ordvitsen Ann Ahl så är man fan jävligt duktig.

Moa Gammel är möjligen snyggare än någonsin men det är syndigt charmiga Mirja Turestedt som får en redan suverän film att stiga till makalösa höjder. Det är inte utan att man sitter och förälskar sig i henne. För övrigt, det kan inte vara en slump att Mirjas rollfigurer lånar namn av stiliga Grynet Molvig?

dag finnUtan att avslöja något känner jag mig tvungen att även publicera bilden på vraket till 80-talsikon som spelar en minimal men ytterst central del av ett av filmens absolut roligaste skämt.

TV4:s Ronny Svensson pissade på Magnusson och ansåg honom inte man nog att bära upp en långfilm. Att han bara var en sketchpajas men försvarade honom lite milt med att det var hans debut. Nu kanske inte Blomstertid lyder under rubriken långfilm men skulle likväl ha kunnat producerats så. Blomstertid där Magnusson spelar tre roller och utan problem mycket trovärdigt lyckas bära både historia och karaktärer in över mållinjen. Ronny Svensson har inte bara dålig smak. Han är illa påläst för att tituleras filmexpert.

Man kan lyssna på en seriefigur som året om bär hawaiiskjorta och khakishorts och missa svensk films kanske bästa komedi någonsin eller så kan man bege sig till närmaste biograf och ett par timmar senare komma ut som en förbannat mycket gladare människa.

andra bloggar om , , , , , , , , , ,

11:34 augusti 2, 2009 Publicerat av | Uncategorized | 1 kommentar

etiketter: , , , , , , , , , ,