Kanske dödade jag henne

Sen blev det tomt.

Vi passade så illa ihop. Hon och jag. Jag. Och en katt.

Jag hade länge en dröm. Någon slags mardröm. Skräcken att träffa en tjej som jag förälskade mig i och som jag mest av allt skulle vilja leva resten av mitt liv med. Om det inte vore för att hon hade katt… Må det aldrig hända.

Katter är fan det farligaste som finns. Oberäkneliga, opålitliga och förmodligen en hel massa andra ofördelaktiga ord som börjar på O. Jag har haft ett par kattincidenter. Katterna är Lucifers lakejer. Min relation till katter går bortom fobisk.

Jag skulle uppleva skräcken. Det som inte fick hända hände. Och herre jävlar vad jag måste ha kärat ner mig. Plötsligt hade jag flyttat till Göteborg. Bara det märkligt nog. Och snart låg jag i soffan med en katt på bröstet. Min dotter hade svårt att tro att det var sant.

Nu var den här katten inte som andra katter. Hon var inte elak. Hon ville inte dra fördel av min rädsla. Lika rädd var hon för mig som jag för henne. Vi visade varandra respekt och höll en behaglig distans. I nästa steg närmade vi oss varandra på det mest försiktiga vis. Och snart kunde jag utan problem till och med somna med katten i sängen. Märkligt nog gick det så långt att jag trivdes och till och med önskade hennes närhet.

Förutsättningarna var usla. Resultatet det motsatta. Esmeralda tog hand om mig och närapå botade min fobi. Åtminstone förvandlade den till en mildare rädsla. Det är mycket bara det.

Esmeralda och min kära sambo var varandra väldigt nära.

Sen kom stockholmsjäveln och mördade katten.

Kanske stal jag för mycket uppmärksamhet. Kanske gjorde det henne ensam. Kanske gjorde det henne sjuk. Kanske är det därför jag som dödade henne.

Esmeralda hamnade i något tillstånd av multipla personligheter. Ena stunden sökte hon vår närhet. Nästa skrämdes hon av den. Hon verkade inte må bra.

Vi köpte biljetten till hennes sista resa. Och vi vinkade henne farväl. Sambon tårfyllt. Även jag fällde en tår. Jag kunde knappt tro det. Det var som ett avsnitt ur Arkiv X. En out of body experience. Som att stå bredvid sin kropp och se sig själv göra något man inte alls förstår något av. Grät jag över en katt? Jo.

En katt som någon gång faktiskt tyckte om mig. Jag tyckte om henne. Jag visade det. Ändå dödade jag kanske henne. Nu saknar jag henne.

Andra bloggar om , , , , , , , ,

12:27 april 18, 2009 Publicerat av | Uncategorized | 3 kommentarer

etiketter: , , , , , , , ,

Om Engla… Nu kan jag inte hålla käften längre

Jag hade länge tänkt hålla käften. Hela historien om Engla penetreras redan in i minsta detalj. Av respekt för den lilla flickan hade jag tänkt låta bli. Nu är det lögn att längre försöka…

Hela historien äcklar mig. Till en början för att en stackars flicka försvann och senare hittades död. Sedan för att polisen ignorerat tips som borde placerat Anders Eklund i en bur och omöjliggjort tragedin.

Nu äcklas jag mest åt det enorma utrymme som ägnas den lilla flickan i press, i tv, i bloggar och i mail och sms med uppmaningar om diverse ljusceremonier.

Det hela har urartat och ter sig eskalera kring något intresse om familjens vinning ur tragedin.

Man behöver inte ha tagit till sig allt för att förstå att något inte står rätt till. Englas mamma skriver öppna brev av högst märklig art i pressen. Sedan vill hon hålla begravningen öppen för allmänheten. I flera veckors tid har journalister trampat dem på tårna i jakten på nya intervjuer i sökandet efter Engla och senare för kommentarer om allt möjligt.

Vill de aldrig vara ifred? Vill de aldrig bara stänga in sig och sörja ifred? I lugn och ro. Utan kameralinser tryckta mot näsan och med risk att spetsas av nyvässade pennor…

Sörjer de överhuvudtaget?

Gårdagens bomb, som till slut tvingar mig att inte längre hålla käften, slog ner och framkallade kväljningar av sällan känt slag. Nu vill Englas familj att begravningen skall direktsändas och har sänt en förfrågan till SVT…

Låt flickan vara ifred nångång! Föräldrar skall väl värna om barnets bästa. Så gott det går nu även när hon är död. Jag vet inte om de gör det…

Historien som kunde ha handlat om det tragiska mordet på en liten flicka handlar nu snarare om en mediakåt mamma. Tragiskt nog är det det jag kommer att minnas mest när rapporterna har avtagit. Om flera år minns jag kanske Engla, förmodligen inte Anders Eklund. Men utan tvivel lever minnet av det osmakliga önskemålet att direktsända sin dotters begravning kvar.

Vad är Englas mammas intresse i detta?

Allt är nu bara obehagligt, olustigt och jävligt motbjudande.

Andra bloggar om , , , , , , ,

10:51 april 29, 2008 Publicerat av | Allmänt | 32 kommentarer

etiketter: , , , , , , ,