Arja har rott på tårarna till Skansen

I vintras följde jag Stjärnorna på slottet. Kanske mest för att Peter Stormare verkar vara en förbannat skön figur och för att hon med läskiga gamla plastansiktet som jag inte lyckats trolla fram namnet på nu är så ofattbart korkad.

Jan Malmsjö var med. Och Magnus Härenstam. Ytterligare två trevliga typer vad det verkar. Stjärnorna på slottet är ett ganska underhållande program även om stjärnornas ålder får det att på förhand verka som något slags Café Norrköping.

Arja Saijonmaa bjöd dock på den allra roligaste scenen. Även om det omöjligen kan ha varit tänkt så.

I en i det närmaste outhärdligt pinsam snyfthistoria berättar hon om hur hon år efter år kämpat och på sin bara knän bett om att få medverka i Allsång på Skansen. Varje år har hon fått avslag på sin ansökan.

En ytterst löjlig ansökan om att få bli erkänt folkkär. Är det något man överhuvudtaget själv skall påpeka?

Nu verkar tårarna ha haft genomslagskraft ändå. Ikväll medverkar hon i säsongsstarten av Allsång på Skansen.

Men inte för att hon är folkkär eller för att hon är något kommande stort på svensk musikhimmel. Bara för att det är synd om henne. För varför skulle hon annars få chansen nu? Skulle hon någonsin vara med på någon slags merit så skulle hon väl ha varit det för tre år sedan efter comebacken i Melodifestivalen.

Hon är med för att någon tycker synd om henne. På samma miserabla sätt som Allbäck fick spela i VM 2002. För att Söderberg och Lagerbäck tyckte synd om honom. Patetiskt.

Andra bloggar om , , , , , , , ,

19:58 juni 24, 2008 Publicerat av | Allmänt | 5 kommentarer

etiketter: , , , , , , , ,

På fest med Scorupco och Bigalow

Jag trodde det framgick med all önskvärd tydlighet. Men uppenbarligen inte.

Nej. Jag sprang inte maran i lördags. Inte heller blev det någon konsert i fredags. Visst är hon fantastisk Kärleken. Och visst hade det varit kul att springa. Men att hon skulle vara så elak att hon inte lät mig få en enda dag för förberedelse när hettan förmodligen krävde en hel veckas noggranna förberedelser med vätska och mat är inte särskilt troligt. Och dessutom låta mig springa utan mina egna skor… När jag aldrig tidigare sprungit en mara…

De sammanträffande tillfälligheterna låg till grund för inlägget. Inget annat.

Helgen bjöd istället på rikligt med annat noterbart.

Vansinnigt restaurangtäta Sundbyberg har äntligen fått ett värdigt matställe. Spanska tapasrestaurangen El Toro rekommenderas varmt.

Däremot verkar min hemstad förlora det kanske starkast förknippade med Sumpan. Grand Garbo. Jag vet inte vad som hänt. Men det var fan det löjligaste jag varit med om. Sångaren i coverbandet stod och läste sina texter ur ett häfte på ett stativ och bjöd inte publiken på minsta ögonkontakt. Det kanske hade sina skäl. Hela stället var som ett dagis för mentalt handikappade.

Garbo är snart ett minne blott. Som uteställe. Men i framtiden kanske de kan konkurrera med Skansen…

På festen i Uppsala hamnade jag till bords bredvid självaste Izabella Scorupco och toastmaster var ingen mindre än Deuce Bigalow. En talare bjöd på medeltidsjojk och min bordsdam fick förklara min koppling till födelsedagsbarnet eftersom jag själv inte hade full koll. Dansgolvet bjöd på ringdans och solglasögon i nacken… Jodå. Och dessutom någon som mellan varje låt som bandet spelade utbrast i ett stönande ”grupprum” som refererade till ett tidigare skämt och som var roligt möjligen första gången, inte så roligt andra gången och definitivt inte tjugonionde gången…

Den kanske bästa helgen vädermässigt på flera år. Så känns det. På tre dygn har vi lyckats fånga några minuter sol. Inte mer än så. Det gör lite ont.

Och ingen tennis.

Det är inte alltid så jävla lätt inte…

Men 60 mil i en fullsatt bil en stekhet dag är inte så jobbigt som det låter.

Andra bloggar om , , , , , , , ,

09:02 juni 3, 2008 Publicerat av | Allmänt | 8 kommentarer

etiketter: , , , , , , , ,