Ja, det blev så där löjligt tomt som det blir. Som om det faktiskt spelade någon roll…
Det är förbannat slitna ord. Och det är nästan så att jag ber om ursäkt innan jag återanvänder dem. Slitna men väldigt exakta. Fel låt vann.
Det är inte det att Bergendahls This is my life är dålig. Det är den inte. Det har jag sagt förut. Cher möter Tracy Chapman. Det är klart det är bra. Och till och med bättre än så om man vill ta i. Men den är i sammanhanget tråkig, tråkig, tråkig.
Att min favorit Peter Jöback kom näst sist var förstås beklagligt. Men vem bryr sig egentligen om man kommer tvåa eller nia? Bara segern är värd något extra. Det gick inte mycket bättre för återstoden i min favorittrio. Darin blev fyra och Andreas Johnson sexa. Jag vidhåller det jag skrev innan. Trion förstörde varandras medverkan. Tre manliga ballader som stjäl röster av varandra. Som jag skrev skulle Johnson och Jöback visa sig lida tyngst nederlag av det. Jag är övertygad om att vilken som helst av dessa tre låtar hade vunnit i en duell mot Anna Bergendahl.
Programledarna exkluderat var det annars en underhållande festival. Bra nivå på tävlingen och ännu en gång ett mycket bra pausnummer i finalen. Främst noterar jag hur Lotta Engberg bara blir snyggare och snyggare…
Och vi fick ytterligare bekräftelse på att Zelmerlöv ska släppa programledarrollen och bara sjunga. Skomakare, bliv vid din läst… Han gör en imponerande insats på Eye of the tiger. I övrigt är hans insatser som programledare gång på gång på en beklämmande bolibompa-nivå.
Som jag påpekade upprepade gånger innan finalen skulle den internationella juryns insats visa sig vara helt meningslös. Europa placerade Bergendahl på sjunde plats vilket borde ha varit tillräckligt för att Bergendahl inte skulle vinna. Man kan ju tycka vad man vill om att flytta ut beslutet om vilka som ska vinna Melodifestivalen. Men faktum är att om man vill ha hjälp med att kora en europeiskt gångbar vinnare kan man inte hålla för öronen när sedan hjälpen delger oss sina tankar.
Avslutningsvis tycker jag att det är för jävligt att de som faktiskt tävlar, låtskrivarna, inte får ta plats i green room.
Jaha. Då var eländet över för den här gången. De europeiska jurygrupperna befarades förstöra tävlingen. Jag påpekade att de skulle vara totalt betydelselösa. Sällan har någon varit så ensam om en åsikt och ändå haft så rätt.
Det var ett intressant grepp. Men med systemet som används ett förbannat eldande för kråkorna. AnnaBergendahl lyckades på intet sätt övertyga Europa. De europeiska jurygrupperna placerade Bergendahl på sjunde plats. Sjunde! En liten fingervisning om hur det kommer gå i Oslo…
Till höger det sammanfattade resultatet från de europeiska jurygrupperna.
Aftonbladet presenterar resultatet av en undersökning idag av vilken de drar slutsatsen att Anna Bergendahl vinner Melodifestivalen. De närapå lovar att Bergendahl vinner. De gör det med motiveringen att ”0mröstningen har hittat vinnarna FLERA gånger tidigare”.
Vi kan väl till att börja med enas om att flera åtminstone borde vara minst tre? Vidare kan vi väl enas om att en undersökning som denna måste representera tittarna? Att fråga ett urval som ska representera svensken kan inte ge någon fingervisningen om hur juryn röstar.
Först nämner Aftonbladet förra året och att undersökningen där ”tog fram Caroline af Ugglas och Malena Ernman”. Ok. Undersökningen hade alltså rätt om den fick gardera sig med ett alternativ? Redan där anar man oråd. Och vill man granska detta närmare krävs bara några sekunder för att hitta Aftonbladets artikel om samma undersökning förra året. ”Caroline af Ugglas vinner jätterysaren ikväll”. Och sen nämner de Charlotte Perelli. Perelli vann förvisso festivalen. Men undersökningen representerar som tidigare fastslagits tittarna. Och tittarnas ”tolva” 2008 tilldelades Sanna Nielsen.
”Vi vet väl alla hur det gick” avslutar Aftonbladet för att få bekräftat tyngden av undersökningen. Visst gör vi det. Ernman slog af Ugglas och Nielsen slog Perelli. Undersökningen har alltså haft fel de två senaste åren…
Och med det resultatet vill Aftonbladet låta oss tro att Bergendahl ska vinna ikväll. Bara för att hon toppar en undersökning som de senaste två åren slagit fel. Och när Aftonbladet vill bevisa trovärdigheten i undersökningen gör de det med lögner.
Minns Aftonbladets motivering: omröstningen har hittat vinnarna FLERA gånger tidigare. FLERA vinnare som i själva verket är TVÅ förlorare… Löjeväckande. Snarare får vi bekräftat det jag antydde i föregående inlägg. Anna Bergendahl vinner inte.
Jag har studerat oddsen under veckan. Nåväl. Studerat var väl att ta i. Jag har följt utvecklingen. Det som tidigare såg ut att vara upplagt för Anna Bergendahl följt av en utmanande kvartett har nu blivit mer av en duell mellan Bergendahl och Salem Al Fakir följt av en trio som är resterna av den ursprungliga kvartetten.
Så ser det ut hos spelbolaget Unibet. Hos Expekt däremot så ser det ut som det gjorde på Unibet tidigare i veckan. Bergendahl klar favorit följt av Salem Al Fakir, Darin, Timoteij och Eric Saade.
Andra intressanta siffror är startnummer och historik kring dessas resultat. Noterbart är att sedan starten med deltävlingar 2002 har hälften av vinnarna i finalen haft startnummer 1. Två gånger har sist startande bidrag vunnit. Bara vardera en gång har de fördelaktiga startbrickorna hamnat utanför topp 3. Måns Zelmerlöv med bricka 1 kom fyra förra året och Petra Nielsen startade sist och kom fyra 2004. Utöver det idel pallplatser.
Intressant även att titta på favoriternas startnummer. Al Fakir som går ut som åtta följt av Bergendahl som startar som nia. Det är lätt att dra slutsatsen att den största favoriten har det absolut sämsta startnumret. Tre sistaplatser de senaste fyra åren och som bäst en fjärdeplats 2007 med Sarah Dawn-Finer. Startnummer 8 däremot har fyra pallplatser med Pernilla Wahlgren och Jan Johansen bäst 2003. Noterbart är att nummer 8 har besegrat nummer 9 med god marginal varje år utom just nämnda 2007. Det känns inte helt avlägset att påstå att storfavoriten Bergendahl inte har något med slutstriden att göra idag.
Varken nummer 8 eller 9 har alltså vunnit tidigare. Statistiken talar onekligen för utmanarna Darin och Eric Saade.
* 2009 skiljde sig från övriga år då det var 11 deltagare i finalen vilket försvårar jämförelsen en aning. Om man räknar startnummer 9 som näst sist räknar vi förra året Molly Zandén som kom elva med startnummer 10. Sofia kom tia med startnummer 9. Hur som helst uselt resultat, oavsett vilket nummer man vill räkna.
Finalen håller förvisso hög klass. Men… Den kunde ha varit ännu bättre. Här är min topp 16 av samtliga 32 bidrag.
Finalisterna i fet stil. (2) Utslagna i Andra chansen. (D) Utslagen i delfinal.
1. Peter Jöback – Hollow
2. Darin – You´re out of my life
3. Andreas Johnson – We can work it out
4. Eric Saade – Manboy
5. Elin Lanto – Doctor Doctor (D)
6. Crucified Barbara – Heaven or hell (2) 7. Ola – Unstoppable
8. Salem Al Fakir – Keep on walking
9. Kalle Moraeus & Orsa Spelmän – Underbart (2)
10. NEO – Human frontier (2)
11. Johannes Bah Kuhnke – Tonight (D) 12. Jessica Andersson – I did it for love
13. Pain of Salvation – Road salt (2) 14. Anna Bergendahl – This is my life
15. Anders Ekborg – The Saviour (D) 16. Timoteij – Kom
Finalist utanför listan: Pernilla Wahlgren – Jag vill om du vågar
Jag låter listan tala för sig själv. Med ett litet undantag. Jag påminner om att det är låtarna som tävlar och att jag tänker mig Underbart framförd av Nordman. Vore det inte just underbart att höra Håkan Hemlin i en glad sång om kärlek? Helt felcastat av Björkman…
En något sen reflektion från förra årets festival.
Ingen av förra årets två bästa låtar kvalificerade sig till finalen. Nina Söderbergs Tick Tock och Star Pilots Higher. Jag vet inte hur det kom sig men jag fann mig själv rotandes i siffror från förra året. Siffror jag inte bekantat mig med tidigare och jag upptäcker att det verkligen inte var några mil ifrån att förra årets final fick ett helt annat utseende.
Först var det Nina Söderberg som led nederlag av förra årets korkade system och besegrades av Emilia och försvann direkt i delfinalen. 59122 röster mot 60471. Ynka 1300 röster fler placerade Emilia fyra i andra röstomgången vilket skickade ut Nina. Emilia gick som bekant sedan direkt till final. Och så var det Star Pilots som med sina 107000 röster i Andra Chansen-finalen bara var 3600 röster från att besegra Caroline af Ugglas. Den senare slutade sedan tvåa.
Det är marginaler som skriver historia. I år måste man väl ändå påstå att SVT skapat någon slags ordning. Med årets rättvisa system hade inte dessa skandaler inträffat. Men vad hjälper det Nina och piloterna nu…?
Det verkar råda ett förbannat ståhej om ljusstavarna. Folk i produktion och runt omkring verkar uppriktigt oroliga för hur det ska gå. Ljusstavarna ska användas under tre nummer i finalen. I tre olika färger. En för vardera nummer. Andreas Johnson vita stavar, Anna Bergendahl gula stavar och Darin lila stavar. Nu är man rädda att publiken ska ta fel färg i mörkret.
Jag var som tidigare nämnt på plats under delfinalen i Göteborg. Då var det Darin som skulle få hjälp av lila stavar. Och då var det förbannat viktigt att man inte aktiverade staven för tidigt för då skulle inte längre staven lysa när det var tid för rätt framträdande.
Däri sammanfattas problemet. Tror produktionen. Att stavarna bara lyser en kort tid. Och att rätt stav därmed måste aktiveras i rätt tillfälle. Det är mörkt i Globen och man är rädda att fel stav aktiveras. Därför sitter nu all tillgänglig SVT-personal och numrerar 39000 stavar per akt. Klistret i de numrerade etiketterna lossnar dock och de har på nytt fått numrera samma stavar genom att tejpa fast etiketterna…
Vad i helvete håller de på med?
I Scandinavium väntade vi lydigt enligt instruktioner och aktiverade stavarna precis innan Darins nummer. För skojs skull bar vi sedan stavarna med oss hem. Någon gång efter midnatt slocknade dem. Efter att ha lyst i närmare fyra timmar.
Så… Vad är problemet? Om samma typ av stavar används så kommer inte stavarna slockna under hela finalen. Oavsett om publiken knäcker staven och därmed aktiverar den för tidigt. Så låt dem knäcka alla innan finalen börjar och när alla lyser är det lätt att plocka fram rätt färg till rätt låt.
Istället sitter en massa clowner och stressar med att tejpa fast etiketter på 117000 stavar. Till ingen nytta.
För att möta Europa och nå ett mer internationellt gångbartresultat ser juryn i år annorlunda ut. Det är som förut elva jurygrupper. Men i år är bara fem av dem svenska och sex hämtade utifrån Europa. Ryssland, Grekland, Irland, Frankrike, Serbien och Norge ska hjälpa oss att fatta ett mer europeiskt beslut.
Ett intressant grepp. Men förmodligen helt meningslöst. Man påstår att juryn har lika stor makt som tittarna. Det är sant. Men bara till en ytterst minimal del. Juryn delar ut exakt lika många poäng som tittarna. Men för att juryns tolva ska väga lika tungt som tittarnas tolva måste samma bidrag få alla elva jurygruppers tolva. Skiljer sig en av jurygrupperna från övriga tio är juryns samlade tolva redan mindre värd.
Minns förra året. Malena Ernman låg åtta efter att jurygrupperna levererat sina röster. Åtta! Juryns topp 4 slutade totalt på platserna 4-7. Deras betydelse för resultatet är minimal.
Och den lär vara än mindre nu. Med sex grupper hämtade från olika delar av Europa är det lätt att anta att juryns samlade omdöme kommer att spreta alltmer. Lägg till detta tidigare rader om viktning och det krävs ingen stor matematiker för att förstå att tittarnas röster kommer att avgöra tävlingen.
Och vi har anlitat en internationell jury till ingen nytta.
Man tvingas bläddra många år tillbaka för att hitta ett getingbo tätare än årets final. Frågan är om det någonsin funnits något möjligt att kalla getingbo.
Egentligen finner jag bara en av kandidaterna chanslös. Pernilla Wahlgrens 80-talsdoftande Bengtzingnummer ska inte ha något att hämta i finalen. Bengtzings tre bidrag är förbannat mycket fräschare både musikaliskt och textmässigt. Och då med kunskapen om att Begtzing var klart distanserad varje gång hon deltog… Hur ska Pernilla kunna ha någon chans? Jag minns Kikki Danielsson 2006 och Anna Book 2007. 2 poäng respektive 1 poäng. Jag anar att Pernilla gör samma resa som nämnda schlagerikoner. Röstas till final av schlagerpöbeln och väl där glöms de bort. Noll poäng?
Jag var på plats i delfinalen i Scandinavium. Taket fullkomligt lyfte när Timoteij klev ut på scen. Möjligen dels för att de hade turen att kliva ut efter förbannat sömniga Linder och Getty Domein. Men mycket säkert för momentet av överraskning. Åtminstone hade jag väntat mig något sött och menlöst. Nu var det istället glatt och närapå löjligt medryckande. Jag tror att de har överraskningsmomentet att tacka för finalplatsen. Det vapnet är nu förbrukat. Timoteij tillhör medaljkandidaterna hos spelbolagen men jag tror att de får svårt att nå topp 5.
Anna Bergendahl har vuxit fram som stor favorit. Hur gick det till? Visst. Bidraget är bra. Det är ju så gott som plankat från Tracy Chapman. Det måste vara bra. Och Anna som har den goda smaken att ibland låta exakt som Cher. Det är klart det blir bra. Men den ska väl i sammanhanget inte lyckas bli bäst? Den är väl helt ärligt för trist?
Bergendahls låt är bara en av väldigt många ballader i årets final. Jessica Anderssons hyfsat anonyma ballad behöver nog tid och hinner inte växa sig stor nog för att blanda sig i slutstriden. Och så har vi en stark trio manliga ballader.
Andreas Johnson presenterar förmodligen sitt bästa bidrag av sina nu totalt fyra. Trist nog gör han det samma år som det regnar ballader och hans egen riskerar att försvinna. Jöback gör ett proffsigt supersnyggt framträdande med en fantastisk ballad och skulle möjligen ha vunnit vilket år som helst av de senaste fem. Men likt Johnson fälls han av oturen att delta när konkurrensen är som starkast.
Christer Björkman har delgivit oss sin önskan. Han vill skicka den återstående delen ur nämnda trio. Han har önskat sig Darins medverkan i flera år. Nu vill han såklart se honom vinna också. Och hur vet vi det? Darin bär bricka ett.
Och Björkman har möjligen rätt. Darins ballad är kanske årets bästa låt. Och med hjälp av sitt fördelaktiga startnummer bär det kanske hela vägen. Ett annat fördelaktigt startnummer är det sista. Och det har Eric Saade lyckats lura till sig med sitt inslag av vatten. Det startnummer som Ark hade 2007 och som Ernman hade ifjol. Kanske står det mellan Darin och Saade, den bästa låten mot den utan tvivel bästa showen. Deras startnummer skapar onekligen förutsättningarna.
Ola blir bara bättre och bättre. Tiden läker sår sägs det och jag måste erkänna att Olas alla tidiga blonda uttalanden nu pö om pö har glömts bort. Den nu smakfullt självsäkre och alltid sprudlande skåningen bjuder på finalens absolut gladaste nummer och det är svårt att låta bli att smittas och sjunga med.
Om det är svårt att låta bli att sjunga med i Olas Nathalie 2.0 är det stört omöjligt att inte sjunga med i Salem Al Fakirs Supertramp-svängiga feelgood-pop. Efter att bara ha hört refrängen en enda gång satt den lika bekant som mitt namn i minnet och jag sjöng med. Inte för att jag nödvändigtvis ville. Utan för att det var omöjligt att låta bli. Och just det gör Salems låt svårslagen på lördag. Den är unik. Och du sjunger med. Oavsett om du vill eller inte. Och du gör det med ett leende.
Salems låt växer fram som den starkaste kandidaten till seger. Kanske inte främst för sina egna styrkor. Men av den enkla anledningen att de tre bästa låtarna i tävlingen, trion manliga ballader, kommer att stjäla röster av varandra. Johnson och Jöback kommer nog lida de tyngsta förlusterna av detta när de slåss om det äldra gardets röster. Kanske inte lika sårbar är Darin. Och Darin har som bekant bricka ett… Och Saade som går ut sist och fullständigt utklassar allt i fråga om att vara ett komplett nummer?
Det är väl någonstans där jag landar. Att Salem bör vara favorit med Darin och Saade som främsta utmanare. Samtidigt känner jag mest för Jöbacks låt. Tror jag. Vilken fantastisk röra. Jag vet inte vem som vinner. Jag vet inte vem jag vill ska vinna.
Det ska bli några rader om Melodifestivalen även i år.
Fyra delfinaler har avverkats och likaså Andra Chansen. Det fasansfulla systemet från ifjol med dueller i delfinalerna var avskaffat till förmån för den mycket mer rättvisa metoden som nu har använts. Och det har återspeglats i resultaten. Inga överraskningar förekommer. Bästa bidragen från delfinalerna tog sig till final.
Dessvärre var SVT inte förnuftiga nog att använda det även i Andra Chansen. Därför måste vi stå ut med att de bästa låtarna däri försvann och Pernilla Wahlgren tvingas förnedras i finalen.
Med finalen bara två dagar bort blir det ett kort men kärnfullt besök i schlagerland. Möjligen något för SVT att överväga att kopiera…
I torsdags presenterades Årets julklapp… Spikmattan. Resultatet av det dröjer inte. Melodifestivalen presenterade idag sin andra joker. Håll i er nu… Salem al Fakir.
Allt hänger ihop på ett nästan skrattretande sätt.
SVT har börjat släppa bomberna kring Melodifestivalen. Tidigare presenterades första jokern och i förra veckan programledarna i festivalen. Snabbt la jag pusslet och i flera dagar har jag väntat spänt på att någon ska lösa gåtan. Det går vad det verkar inget vidare. Så i vanlig ordning blir det jag som får bära Sherlocks hatt.
Dolph Lundgren är programledare i år. Tillsammans med Måns Zelmerlöw. Och Darin är den hittills enda avslöjade jokern i år. De har naturligtvis inget gemensamt. Eller? Jo då. Kolla klippen…
När Zelmerlöw inte kunde medverka i reklamen fick MQ nöja sig med flickvännen Marie Serneholt som då blev joker redan förra året men till Melodifestivalen lyckas nu SVT genomföra grundidén.
Och tittar man närmare på det så blir det ännu mer intressant. Nyfiken på resterande jokrar? MQ radar upp nomineringarna…
Dogge Doggelito har skrivit en av årets låtar. Jessica Andersson sägs vara klar som medverkande. Och det är förvisso bara rykten, men rykten som viskar om A camp med Nina Persson som en av jokrarna. Osannolikt? Visst. Men i sammanhanget lustigt.
Lägg därtill superskrällen Andreas Wilson som överraskar med stort sångmässigt i reklamen och en efterlängtad comeback av textkungen Wille Crafoord och festivalen blir möjligen något att se framemot även i år.
En festival som verkar bli en längre version av MQ:s julkampanj 2008.
Säkert den mest trista jag upplevt. Ingen skugga över Alexander Rybak dock. När han fullständigt körde över övriga Europa blev han samtidigt blott den tredje soloartisten som ensam både komponerat och skrivit text till sin egen vinnarlåt. Johnny Logan gjorde det 1987 och Toto Cutugno tre år senare.
Förbannat smart att låta en vitryss representera ett nordiskt land. Garanterade poäng från ryssblocket. Dito från Norden. Samma recept placerade Azerbajdzjan trea.
Efter att fyra länder avlagt sina röster kändes tävlingen avgjord. Tråkigt förvisso. Men den överlägsna segern med poäng av alla 41 länder och sexton 12-poängare samt nio 10-poängare röjer allt skitsnack om kompisröstning. En värdig segrare som på inga grunder kan ifrågasättas.
Den svenska poängskörden är förstås bidragande till det trista. Om Sverige på intet sätt tillhör toppstriden blir det oundvikligt aningen mer trist. Malena var snyggare än någonsin i finalen och hennes insats var alls inte dålig men, som tidigare påpekat… Snyggt som fan. Proffsigt som fan. Tråkigt som fan.
Varken de tidigare eller senare programledarna gjorde överhuvudtaget något för att höja underhållningsvärdet. Inte heller den svenska duon. Kristian Luuk och Josef Sterzenbach fick mer uträttat ljudlöst.
Fantastiskt roligt dock att en låt om råttan i Dr Snuggles lyckades placera sig på topp tio… Jumpin up with Norpan… Notera gärna att det inte tvunget måste vara en skitlåt bara för att artisten heter Anush.
Markus Larsson är någon slags schlagerexpert på Aftonbladet. Att vara expert på Aftonbladet, betyder det att man överhuvudtaget avkrävs några som helst kvaliteter…?
Markus Larsson gör ingenting annat än skriver om schlager. Ändå är han så förbannat dåligt påläst. Skämmes. SKÄMMES.
Larsson påstår att Malenas placering är Sveriges näst sämsta någonsin. Och att Christer Björkman är sämst med sin näst sista plats 1992, trots att både Monica Zetterlund och Forbes kommit sist. Malena hade fyra låtar efter sig i finalen och är absolut bättre än följande sju års prestationer. Men ska man vara helt ärlig så har hon faktiskt 21 länder bakom sig. Inte alls så jävla dåligt.
Malena var fyra i sin semifinal och hade Armenien, Israel, Portugal och Rumänien bakom sig. Alla dessa var före henne i finalen. Aningen märkligt.
Hur dåligt påläst Larsson än må vara har han rätt i en sak. La voix var som jag påpekade efter semifinalen inget annat än ett snyggt pausnummer.
Litauen Inledning på We are the champions är kopierad och resten är rätt ok, förutom mot slutet när han går över till sitt inhemska språk och det blir riktigt bra. Hatten är dock knasigt stor…
Sverige Funderingen innan löd, det kan gå åt helvete eller riktigt bra, inget mitt emellan. Att Malena tog sig vidare till finalen tyder då på att det kommer gå riktigt bra. Om det nu inte är så att det var juryn som skickade Malena vidare från semifinalen. Då går det som för Perrelli ifjol.
Danmark Ronan Keating har skrivit låten. Och sedan har man jagat efter någon som är honom porträttlik och som också låter exakt som honom… Och han låter så läskigt likt honom. Men, hade det inte varit lättare om Ronan själv framfört bidraget?
Storbritannien Som hämtat ur en Disneyfilm. En helt ok ballad och för att vara britterna ett riktigt bra bidrag. dock… Men jag kan inte låta bli att nästan kräkas på askungesagan. Inte för att jag missunnar flickan från fattigdomen som får plats i schlagerglamouren utan för att tävlingen inte skall få avgöras av sympatiröster snarare än det musikaliska. Som om det nu någonsin avgjort…
Finland Jävligt skön eurodance som minner lite om låten med Jessica Folcker och Boomfunk MC´s.
Albanien Bidraget med de underbara dansarna. Låten är ok. Men helt utan finess. Blir rätt trist.
Moldavien 40 sekunder mentalsjukhus. Men sedan är klassisk folkpop på balkanvis. Riktigt bra dessutom. Inledning förstör.
Azerbajdzjan Ett intro som ger mig rysningar. Positiva. Och fram till första refrängen är det festivalens bästa låt. Men efter tre minuter är det så förbannat tjatigt att man hunnit hata låten.
Malta Har slutat bry sig om tävlingen vad det verkar. Levererar bara skit nuförtiden.
Grekland Katastrofal live.
Turkiet Har ledsnat så pass på tävlingen att de skickar ännu en Sertab. Förvånansvärt att de skonar oss från snördansen.
Norge Jag brukar ha svårt att fällas av favoriter. Dock är det aningen svårare att stå emot Alexander Rybak. Hans Fairytale är hur charmig som helst. Utomordentligt smart att låta en ryss representera ett nordiskt land. Nu får de poäng av hela ryssblocket och av norden. Den har förmodligen redan vunnit.
Ukraina Bjuder på en fantastisk show som alltid. Men helt ärligt. Blunda och lyssna. Vad är det för jävla låt?
Tyskland Skönt inslag av swing från Tyskland. Jag älskar det. Men det spelar ingen roll vad Tyskland skickar. Det må vara det bästa folk någonsin hört. Det kvittar. De kommer aldrig vinna igen. Är det inte dags att glömma Hitler…?
Har jag glömt något var det förmodligen för tråkigt.
Den utlovade ESC-analysen får dröja ett tag. Det känns som jag har en viktigare tävling att ta tag i nu.
Bara ett kort tillkännagivande. Jag brukar ha svårt att fällas av favoriter. Dock är det aningen svårare att stå emot Alexander Rybak. Hans Fairytale är hur charmig som helst. Utomordentligt smart att låta en ryss representera ett nordiskt land. Nu får de poäng av hela ryssblocket och av norden. Den har förmodligen redan vunnit.
Däremot vore det ju förbannat roligt om den inte vann med tanke på att Norge redan bokat lokal för nästa års Eurovision Song Contest.
Sista hälften av Eurovision Song Contests semifinalspel igår.
Den överglänste den första stort även om det inte säger mycket då den första var så förbannat usel.
Ändå kanske även den andra ska klassas som usel när Greklands Sakis Rouvas lyckades ta sig vidare. Greken är fortfarande andrahandsfavorit till segern hos vadhållarna. Men live var framträdandet bara ett dåligt skämt, aningen sämre än Petra Mede.
Det var väl ett par hyfsade låtar som tog sig vidare till finalen men jag tänker fokusera på det väsentliga, de som borde ha tagit sig vidare.
Superpampiga öststatsballader på det inhemska språket brukar stå högt i kurs i festivalen. I år går det åt helvete. Slovakiens mäktiga duett med alla ingredienser till en möjlig topp5-placering borde givetvis haft en plats i finalen.
Sloveniens potentiella ledmotiv till en Bondfilm alternativt bakgrund till en Labero-show var något av kvällens bästa. Men om det stämmer att fiolkvartetten som ändå är bidragets huvudartist låtsasspelade var nederlaget mer än välförtjänt.
The Toppers från Holland borde givetvis gått vidare. En i trion ser ut som en korsning mellan den där programledaren i Kobra som man aldrig minns vad han heter och David Hasselhoff. Den gamla badvakten som likt The Toppers även han trodde att han kunde rädda världen med en sång. Looking for freedom och Shine har sina uppenbara likheter. Vid närmare eftertanke var det kanske just därför den rättvist inte gick vidare…?
Vidare hade jag föredragit Ungern och Irland framför flera andra finalister. Danmark, Norge, Azerbajdzjan och Litauen blev dock de enda önskemål jag fick med mig till finalen.
Gårdagens glädjeämne var väl annars beskedet om att programledarduon gjort sitt och lämnar över uppdraget till lördagens final.
Undrar hur det går till när mellanaktsgruppen sitter till möte och hjärnstormar fram det tråkigaste de kan prestera…? Igår något potpurri av olika länders folkdanser. Oj vad jag önskade att Sverige skulle representeras av små-grodorna-dansen.
Jag har haft ett ganska gediget fokus på Eurovision Song Contest. Genom åren allmänt. På bloggen en omfattande bevakning de senaste två åren.
I år… Ingenting.
Jag har tidigare förklarat hur mitt intresse mördats. Inget har lyckats återuppliva det.
Ändå sitter jag och följer spektaklet. Spektaklet som nu på riktigt blivit ett förbannat elände. Till en fest som ryssarna spenderat 350 miljoner på har ingen besvärat sig skicka något som kan påstås vara något som man ens av misstag skulle kunna kalla för bra musik.
Som vanligt, kraxar någon skata. Möjligt. Men jag påstår att tävlingen presenterat en hel del bra musik genom åren. Så sent som ifjol deltog ett flertal bra låtar. I år… Ingenting. Låt vara att jag bara hört hälften. Jag antar att det fortsätter så.
Tidigare år har jag varit duktigt inlyssnad på alla bidrag. I år lyssnar jag på bidragen för allra första gången under tävlingen. Och det är inte mycket jag minns efter en lyssning.
Jag plockade ut sex bidrag som på något sätt lyckades undvika underkännas. Finland, Island och Sverige gick till final. Vitryssland och Makedonien var tydligen för svårt för Europa… Och tv-nätet måste ha slagits ut på hela kontinenten när Danmarks svar på Ginger Spice framförde Andorras bidrag. Bästa låten borta.
La Voix. Låt gå att hon är blond. Malena Ernman är ändå tävlingens snyggaste deltagare. Charm personifierat. Bidraget är snyggt som fan, men i övrigt, åhå så tråkigt.
Schweiz skickade sitt absolut bästa band. Jodå, de är helt tondöva i Schweiz. Och fantastiskt nog fungerade det inte i det annars så schweizlika Europa.
Turkiet har ledsnat så pass på tävlingen att de skickar ännu en Sertab. Förvånansvärt att de skonade oss från snördansen.
SVT verkar även de ha ledsnat och bevisar det tydligt med att anlita billigast möjliga tillgängliga skit. Shirley Clamp och Edward af Sillén. Israel bidrag påades… Och haussades. Lyssna på den fina texten, uppmanades vi till som om varje svensk behärskade hebreiska…
De flesta verkar less på eländet. Ändå verkar intresset fortsatt öka. Det är en synnerligen svår ekvation.
Ålder sätter sina spår. Reaktionshastigheten lider tydliga brister. Så kommer då någon slags rapport kring Melodifestivalen. Bara en vecka för sent.
H.E.A.T. men inte längre önskade halvdana gruppen från Vilda Väsby, tryckte i sig whiskey innan repen och deklarerade det osmakliga i att tävla i musik och att de överhuvudtaget inte hade något intresse av att tävla vidare i Moskva.
Caroline af Ugglas hade upplevt sin största mardröm om hon vunnit. Ett deltagande i europafinalen kostar tydligen någon miljon vilket hennes eget skivbolag skulle tvingas hosta upp. Så istället för att ens vara lite lite ledsen över att inte ha vunnit är hon istället förbannat lycklig att hon slapp.
De dåliga förlorarnas bortförklaringar haglar aldrig så tätt som efter finalen i Melodifestivalen. Förr lät snyftarna skalla FEL LÅT VANN. Nu ville de inte ens vinna. Alltså, efter att de förlorat…
Och inte nog med. Till och med segrarinnan själv är bortbokad under finalen.
Jag orkar inte raljera i något lägg ner skiten, men kanske ska vi stå över ESC så att vi slipper skicka iväg någon stackare som ändå helst av allt inte alls vill.
Till i år försvann Luuk och Björn Gustafsson plockades bort för att fokus skulle riktas mot musiken. Petra Mede ersatte med tydlig uppgift att häckla och håna deltagarna. Som i… fokus på musiken. Dorsin tog över som pausfågel. Med extra mycket tid. Och extra uselt material. Som i… fokus på musiken. Nu avslutades förvisso Dorsin oförglömligt. Oförglömligt på det mest positiva sätt. Men ändå.
Mede som presenterade andra finalisten som bidrag sju och hävde ur sig det smått fantastiska den 2 mars 2007 i år var ett historiskt datum… Vilket datum sa du?
Festivalen bjöd på sina floskler och märkvärdigheter. Förutom det lustiga missriktade fokus på musiken och Medes mentala frånvaro.
Som den annars vad det verkar tillbakadragne Emilias rent hysteriska framträdande i färskt knullrufs. Och primalskriket efter slutförd insats.
Som lilla Molly… Det har alltid varit en dröm att vara med i Melodifestivalen. Jag kommer ihåg när jag var liten… Vilket fantastiskt minne hon har som kommer ihåg sin nutid.
Och så då Tingeling. Och ursäkterna kring denna. Och ursäkterna för ursäkterna…
Kanske roligast var intervjun i radio inför BWO:s medverkan när Bard synnerligen entusiastisk malde på om hur fantastiskt Rolinskis röst utvecklats och nu landat i en mogen mans röst. Och om hur han såg potentialen för länge sedan och på nära håll få följa utvecklingen. Ingen annan kan tycka att den är något annat än just densamma som tidigare. Den från gosskörens maskot.
Melodifestivalen lever vidare. Hur mycket sämre den än blir. Och trots alla anklagelser om fusk. Vem fan bryr sig? Ingen vill ju vinna ändå…
Åter igen. Eller inte. Skit samma. Och nog om det.
En fluga gör ingen sommar och två inlägg knappast heller någon blogg.
Jag har haft det utomordentliga nöjet att väcka känslor via funderingar på bloggen. Förmodligen en stor del hat. Förhoppningsvis en större del skratt. Rimligen även många stunder eftertanke. Bara genom att nu hålla käft och frånvara tacksamt nog även saknad och förvåning.
Cirkus Schlager har pågått i flera veckor och går snart ur sista sväng och in på upploppet. Ännu inte ett ord från den de lärt känna som en smått manisk entusiast av Melodifestivalen. För att inte skräda orden en riktig jävla schlagerbög.
Allt sedan bröderna med guldskor showade hem medaljen av samma ädla metall 1984 i Luxemburg har Melodifestivalen varit en högtid mer obligatorisk än självaste julafton. Jag har förvisso något minne av att genom lykta dörrar från sovrummet ha hört Carola placerat sig trea året innan. Jag var tydligen för liten för att vara uppe så sent. Eller så skulle jag bara skyddas från det fasansfulla religiösa. De kloka tar rygg på det senare.
Melodifestivalen har helt enkelt varit förbannat viktig. Jag har lyckats samla på mig varenda bidrag som deltagit i den svenska upplagan. Jag har högar av urklipp av artiklar som behandlar spektaklet. Och sedan i samband med att jag själv blev publicerad hade intresset dött. Ett sorgligt antiklimax.
Som medlem av juryn i förra årets final fick jag insyn i hur kontrollerad utgången av finalen är. Föregående inlägg sammanfattar. Det är helt enkelt inte roligt längre.
Vilken är vitsen att svenska folket skall plöja ner miljoner i kostnader för telefonröster när utgången omöjligen kan förändras?
Varför skall man sitta och undra vem som ska vinna? Undra. Hoppas. Rösta. Vi luras engagera oss för att tro att vi har något med utgången att göra samtidigt som vi inte har en aning om hur grunden till seger formas av ett svartbygge i SVT:s lokaler runt om i landet.
Fram till och med förra årets final har jag stenkoll sedan festivalens start på artister, låtar, texter, placeringar och allt möjligt löjligt vetande. Nu bryr jag mig inte nämnvärt. Två av deltävlingarna missade jag. De andra två tappade jag fokus i någonstans halvvägs bortdribblad av löjeväckande röstningsprocedurer.
Jag skall följa kvällens final. Men jag gör det utan större intresse. Tidigare har jag haft mina favoriter. Såklart. Det har varit viktigt vem som vann. Idag har jag bara nästan koll på hela startfältet. Vem som helst får vinna. Det stör mig föga.
Jag har bestulits på en högtid. Som om någon mördat Tomten.
Jag känner mig manad att kommentera de anklagelser som for i luften i mitten av februari.
Johan Norberg slängde i direktsändning från SVT:s morgonsoffa ur sig något som kallades ett avslöjande om hemligheterna kring juryarbetet i Melodifestivalen. (Norberg avslöjar…)
Just det. Exakt vad ni tidigare kunnat läsa i min blogg. (Regisserat resultat?) För ETT ÅR sedan…
Aftonbladet tog rygg (Jurymedlem till attack…) på mitt blogginlägg då och publicerade kartläggningen av oegentligheter i juryarbetet. Ändå presenterar de Norbergs så kallade avslöjande som något nytt.
Det skall dock påpekas att det är en väsentlig skillnad i min och Norbergs version. Norberg ljuger.
Som medlem av juryn i förra årets final fick jag insyn i hur kontrollerad utgången av finalen är. Björkman väljer ut det vinnande bidraget och ”tävlingen” manipuleras in i minsta påverkbar detalj för att verkligheten skall följa manus. Sammanfattat rör det sig om hur generalen beordrade jurygrupperna att bedöma bidragen och på vilket sätt bidragen presenterades. Det är gamla nyheter så jag håller det kort. Bidragen skulle bedömas som om vi varken hade hört låtarna tidigare eller hade någon minsta aning om vilka artisterna var. Med dessa förutsättningar kan någon omöjligen finna rättvisa i att Perrellis på förhand värsta konkurrent Sanna Nielsen inför juryn får tävla med det framförande som hon gjorde efter att hon blivit belönad finalplatsen, då hon med lycklig gråt i ögon och hals lämnades utan möjlighet att leverera hela texten.
Gamla nyheter tyckte dock inte musikern Johan Norberg att det var. Norberg satt i direktsändning i SVT i mitten av februari och avslöjade hemligheter kring juryarbetet ifjol. Avslöjande skriver Aftonbladet och upprepar det de skrev för ett år sedan efter mitt inlägg på bloggen. Dessutom far Norberg med osanning. Björkman kontrar: Norberg refererar till ledord som aldrig har sagts. Vad som sagts på SVT:s direktiv är att de ska tänka Eurovision 2008, hits, internationellt och att det inte ska vara något som bara funkar lokalt i Sverige.
Dessa direktiv fick vi per telefon strax innan juryarbetet skulle ta vid. Direktiven gick ut till alla jurygrupperna samtidigt. Norberg har fel. Men det tog ju ett år innan Norberg vågade öppna käften så möjligen är det att man med tiden glömmer en bidragande faktor till lögnerna.
Och att det tagit ett år för Henrik Bie och Örjan Englund att polisanmäla är fan ett stort skämt.
Björkman har rätt den här gången. Men det berättigar knappast det fusk som pågår. Om nu Björkman skall detroniseras gör man det lättare med korrekta anklagelser. Inte med lögner som Norbergs.
Norberg satt tydligen i juryn. Precis som jag. Han hade möjlighet att åstadkomma något. Han har plockat ut något. Jävligt nog återgivit det inkorrekt och än värre uteslutit det allra värsta… Men löjligast av allt… Varför har han väntat ett år?
Håll i hatten om ett år. Då kommer Johan Norberg avslöja att USA har fått en svart president. Och Aftonbladet följer efter…
För att sammanfatta och avsluta kapitlet ESC 2008…
Aftonbladets läsare vill ge makten åt folket i Melodifestivalen. Aftonbladets läsare är förbannat korkade…
Att vinna Melodifestivalen verkar överhuvudtaget inte ha något värde i sig. Melodifestivalen är bara kvalet till Eurovision Song Contest. För allt som oftast efter vinnaren i Melodifestivalen är korad är inte frågan om rätt låt vunnit. Frågan är om vinnaren verkligen är den som har störst chans att skörda svenska framgångar i europafinalen.
Om det viktiga inte är att en bra låt vinner Melodifestivalen utan att Sverige vinner Eurovision Song Contest skall följande ändringar göras…
1. Gissningsvis har minst 80% av alla som röstar i europafinalen aldrig tidigare hört bidragen. Tävlingen avgörs alltså av sådana som hör låtarna för första gången. Alltså måste det svenska bidraget redan i första stadiet koras av såna som hör låten för första gången. En sex veckor lång tävling är således helt fel melodi…
2. I europafinalen kvittar det fullständigt om vi svenskar tycker att låten borde vinna. Vi får ju ändå inte rösta. Alltså bör de som korar den svenska vinnaren representera europas smak. Lättast bör detta göras via en jury bestående av utvalda delar av europa. Det är bara att inse. Vi svenskar har inte en aning om vad som slår i europa.
Alltså. EN tävling och en europeisk jury, möjligen med öststatsdominans. Detta är ett måste för att åter bli konkurrenskraftigt.
Nu avslutar jag årets avhandlingar och funderingar kring schlager-EM. Trist nog med stor övertygelse om att Björkman åter styr skeppet nästa år och att inget av mina förslag ens kommer att diskuteras. Så vi blir väl åter av korkade svenskar utsedda till storfavoriter och slutar på artonde plats även nästa år…
Det gjorde hon. Hon kom tolva i semifinalen. Men räddades till finalen av den jury som fick utse den tionde finalisten.
Sen blev hon som redan flerfaldigt påpekat inte bättre än 18e i finalen. Men Perrelli var såklart bäst ändå. Så verkar den samlade pressen tycka. För europa har som vanligt fel. Bara i Sverige vet vi vad bra musik är.
Svenska Dagbladets Stefan Malmqvist lipar för frånvaron av den nordiska lojaliteten, trots att alla nordiska tolvor stannade i norden. Och Markus Larsson på Aftonbladet vill ha en jury som avgör tävlingen. Helst skall den nog vara helt svensk. För om Sverige inte vinner så har det såklart gått fel till.
Vi kanske helt enkelt bara ska skicka bättre musik. Musik som europa tycker om. Receptet lyder – avskeda Björkman. Den svenske schlagergeneralen styrde Melodifestivalen med järnhand och manipulerade tävling så gott det var möjligt. Gången krattades väl för Perrelli och hon kunde omöjligen misslyckas vinna.
När Björkman är avskedad och fusk uteslutet skall den svenska Melodifestivalen avgöras av en jury. En jury bestående av europeiska representanter. Några ryssar och jugoslaver samt kanske någon enstaka från västra europa. Vad är det för vits med att låta svenskar avgöra vad som ska lyckas i europa när vi själva sedan inte kan rösta på låten? Det säger sig självt. Det är ju helt idiotiskt.
Låt östeuropa avgöra Melodifestivalen. Det är enda sättet att åter bli konkurrenskraftiga i sammanhanget.
Då dyker den dåliga förloraren upp. Svensken. Jag har redan på flera ställen läst gnäll och snyfthistorier om grannlandsröstningar. Alla röstar på sina grannar. Det är så förbannat synd om oss i norden…
Samma jävla skitsnack varje år. Det gnälls på ex-jugoslaver och gamla rysstater utan att någon gång reflektera över hur de nordiska länderna röstat…
Samma sak varje år. De nordiska tolvorna stannar i norden. Och svensken fortsätter gnälla…
Ikväll…
Island – 12p till Danmark
Norge – 12p till Danmark
Finland – 12p till Norge
Sverige – 12p till Norge
Danmark – 12p till Island
inga kommentarer
Det var ett intressant grepp. Men med systemet som används ett förbannat eldande för kråkorna. 
Jag har studerat oddsen under veckan. Nåväl. Studerat var väl att ta i. Jag har följt utvecklingen. Det som tidigare såg ut att vara upplagt för Anna Bergendahl följt av en utmanande kvartett har nu blivit mer av en duell mellan Bergendahl och Salem Al Fakir följt av en trio som är resterna av den ursprungliga kvartetten.
Andra intressanta siffror är startnummer och historik kring dessas resultat. Noterbart är att sedan starten med deltävlingar 2002 har hälften av vinnarna i finalen haft startnummer 1. Två gånger har sist startande bidrag vunnit. Bara vardera en gång har de fördelaktiga startbrickorna hamnat utanför topp 3. Måns Zelmerlöv med bricka 1 kom fyra förra året och Petra Nielsen startade sist och kom fyra 2004. Utöver det idel pallplatser.
