Tack och på återseende

Efter två fullspäckade veckor och en efterföljande vecka i mer eftertänksam takt är Vancouver 2010 nu sammanfattat och arkiverat. Jag vill passa på att tacka för uppmärksamheten. Hoppas att jag kunnat förstärka upplevelsen av vinterspelen. Håll utkik efter nya projekt på rosenblom.org

På återseende.

22:28 mars 10, 2010 Publicerat av | inga kommentarer

Rosenblom rosar

Vinterspelen är rostade. Nu ska de rosas. Lite för att avsluta i positiv anda. Ännu en sammanfattning i klassiskt listformat. Håll till godo.

10. Stora Mun från Storuman

Ett anagram bubblar sig in på listan i sista stund. Björn Ferry är från Storuman. Storuman omkastat blir Stora Mun. Björn Ferry är onekligen stor i käften. Bara en sån sak är för bra för att inte hamna på listan.

9. Curling

Curling borde onekligen få mer uppmärksamhet än vad den får. Två veckor var fjärde år är skrattretande lite. Det är en fantastisk TV-sport. Och vi är ändå världens främsta curlingnation jämte Kanada.

8. Det goda slutet

Anja överlevde kraschen.

7. Anders Södergren

Jag hatar att tala om otur. Men om det någonsin finns fog för det är det nu. Anders Södergren har haft ett helvete. Det är den ena jävliga sjukdomen efter den andra. Han såg ut att aldrig någonsin få betalt för sin enorma kapacitet. Nu vann han äntligen ett mästerskapsguld.

6. Hellner och Haag

Hellner inledde med att missa bronset med en sekund. Haag började med att missa bronset med fem sekunder. Något som skulle få vem som helst att gräma sig. Inte Hellner och Haag. De bet ihop och återvände starkare än någonsin. Hellner åkte hem med två guld. Haag med två silver. Med mer jävlaranamma likt längdlandslagets hade Sverige varit en vintersportnation i klass med Norge.

5. Karlsson sågar

Jonas Karlssons sågning av DO-anmälningarna framkallade spelens största skratt och måste få plats på listan. Man kunde ana hur det fullkomligt kokade ur öronen på krönikören. Det haglade in anmälningar av SVT:s trupp till Diskrimineringsombudsmannen. Den ena mer korkad än den andra. I soffan kom OS-symbolen på tal. En inukshuk som är någon slags stenhög byggd av indianer. En märkbart irriterad Karlsson levererar sitt bidrag till samtalet: Vi vågar knappt säga nåt om indianer längre. Då blir man anmäld till DO.

4. Längdlandslaget

Längdlandslaget skulle ha toppat listan om det inte vore för Emil Jönsson som gjorde bort sig på sprinten, blev sjuk och sänkte Sveriges medaljchanser i teamsprinten samt smittade flickvännen Anna Haag och förstörde då även gulddrömmen på damernas långa stafett. Trots allt det blev det ändå tre guld. Totalt sju medaljer och två fjärdeplatser. I Turin blev det en medalj i traditionell längdåkning. Nu blev det sex. Längdåkning är nu till och med roligare än på Gundes tid.

3. Sverige

Vinterspelen i Turin var fantastiska. Ett gäng guld och 18 topp4-placeringar. Nu slog vi till med ett gäng guld och 19 topp4-placeringar. Låt oss enas om att vi var bättre nu.

2. Superstenen

Niklas Edin, här mer känd som Lucky Luke, framkallade spelens allra mest vansinniga segervrål. I bronsmatchens nionde omgång. Sverige har grävt sig ner i det djupaste av hål. En sten kvar. Schweiz ligger med stenar i boet för fyra poäng varpå det omöjliga händer. Lucky Luke slår ut dem alla med en alldeles fantastisk supersten. Jag tror jag skrek som om vi vunnit VM-guld i fotboll…

1. Stafettguldet

Vinnaren står egentligen helt utan konkurrens. Hela spelens viktigaste gren. Sverige tar guld. Anders Södergren ingår i laget. Övriga kommentarer överflödiga.

14:46 mars 9, 2010 Publicerat av | inga kommentarer

Rosenblom rostar

Sammanfattar slutligen vinterspelen i klassiskt listformat. Först ut blir det sämsta i Vancouver. Håll till godo.

10. Ishockeyns kvalificeringsrond

Herrarnas skicross-kval hånades smått. 33 deltagare skulle kortas ned till 32 av den naturliga orsaken att just det cupsystem som sedan avgör tävlingen innehåller 32 åkare. I ishockeyn spelades totalt 18 matcher under sex dagar med resultatet att inget lag försvann. ALLA lag tog sig vidare till slutspelet. Löjligt.

9. Säkerheten

Arrangörerna får säga vad de vill. De kan inte vara helt nöjda utifrån ett säkerhetsmässigt perspektiv. Anja blev offer för ett publikfriande spektakulärt hopp och möjligen bara turen lät det gå så bra som det gick. Petra Majdic föll ner i en å och ett träd och allt möjligt. Faran hade påtalats men ignorerades. Majdic bröt fyra-fem revben och tvingas möjligen avsluta sin karriär. Och en rodelåkare tvingades definitivt avsluta sin karriär…

8. Snowboard och Freestyle

Alla dessa guldkandidater som media producerar utan grund. Vinterspel efter vinterspel utlovas vi en massa guld i parallellslalom, puckelpist och skicross. Ingen har någonsin varit i närheten.

7. Resultatrapporteringarna

I världscupen fungerar det hur bra som helst. I alla alpina grenar, längdåkningen och skidskyttet. Tävlingarna följs bäst med laptopen framför sig inloggad på förbundens live-applikationer. Mellantiderna kommer upp på skärmen utan fördröjning och det är lätt att ha koll. I de allra största, finaste och viktigaste tävlingarna fungerar ingenting. Skidskyttet vars egna förbund producerade resultatrapporterna var förvisso lätt att följa. Men längdåkningen som spelens arrangör försökte sig på att leverera rapporterna från var så knapphändiga och fördröjda att det förstörde en stor del av nöjet med spelen.

6. Emil Jönsson

Det på förhand allra största guldhoppet i en enskild gren. Överlägsen i världscupen. I OS utslagen i semifinalen. Av den enkla anledningen att han var för dålig när det gällde som mest.

5. DO-anmälningarna

Wikegård anmäldes. Han sa som det var. Damkronorna var för dåliga. Hultling och Hård anmäldes. De funderade under invigningen kring huruvida en viss deltagare skulle ha slöjan på sig under hjälmen. Den ena anmälan mer korkad än den andra. OS är inte alltid bra för sporten. Den drar tyvärr till sig många korkade människor.

4. Helena Jonsson

Helena var favorit till tre guld och medaljkandidat i alla fyra individuella lopp. Det blev som bäst en tiondeplats. Helena belönas med den föga smickrande titeln… Sämst när det gäller. Jag vet inte om någon någonsin förtjänat titeln mer än Helena.

3. Frågan som aldrig ställdes

Varken till Helena eller kapten Staffan Eklund. Varför var inte pojkvännen David Ekholm där? Varför är SVT:s utsända så märkligt usla på att ställa de rätta frågorna?

2. Damkronorna

De försökte lura oss att tro att de skulle kunna ta guld. På 25 minuter släppte man in 12 puckar mot Kanada… Och påstår sig efteråt vara nöjda. Det slutade utan medalj.

1. Staffan Eklund

Vinterspelens absolut sämsta. Skidskyttarnas förbundskapten. Han påstår sig ta ut bästa stafettlaget. Märkligt nog inkluderar det Mattias Nilsson. Föga förvånande dödar Nilsson chanserna till medalj. Staffan Eklund skyller på SVT… Får vi be om lite kritisk självgranskning?

13:26 mars 9, 2010 Publicerat av | inga kommentarer

Succé trots upprepade guldmissar

Det som med bössa var rena bedrövelsen var det direkt motsatta utan. Men det var det på ett alldeles underbart märkligt sätt.

Emil Jönsson var vårt absolut största guldhopp. Redan innan OS hade börjat hade vi tagit ett guld. Guldet i sprinten var redan klart och förhoppningarna om ytterligare ett guld i teamsprinten var höga. Det var inte ens nära guld i sprinten och sjukdom stoppade medverkan i teamsprinten.

Sjukdom eliminerade även guldchanserna på långa damstafetten. Tre missade guld vittnade om ett mindre lyckat mästerskap. Men längdåkarna visade sig vara allt som inte skidskyttarna är. Längdåkarna presterar hellre än snackar. De reser sig starkare av motgång hellre än ger upp och skriver bortförklaringarnas bibel.

Som Marcus Hellner. Hellner siktade på guldet på inledande distansen. En underbar attack som verkade löna sig. Han ledde halvvägs. Kroknade. Men hade ändå bronset bara 200 meter före mål. Trots en enorm Dählie-tömning missade Hellner bronset med en sekund… EN sekund. Enligt Helena-modellen hade han brytit ihop, vägrat intervjuas och beskyllt Jacob Hård för felaktiga kommentarer… Men det är segare virke i längdåkarna.

Redan nästa start var det glömt. På en distans som inte på något sätt på förhand skulle tillhöra honom plockade han hem guldet. Och sedan ytterligare ett. Och Anna Haag. Som likt Hellner missade bronset på inledande distansen med någon ynka sekund. Som likt Hellner repade mod och på ett imponerande sätt fixade ett silver i andra starten. Och som likt Hellner sedan fixade ytterligare ett. Inte många skidskytte-tårar där inte…

Egentligen var det bara Charlotte Kalla på fria milen som infriade förväntningarna. Det blev ett förväntat guld. Men hon tog det på ett imponerande sätt. På ett sätt som aldrig gjorde det spännande.

Nämnda trio i all ära… Johan Olsson var nummer ett. Hans enmansshow på dubbeljakten var nära att belöna honom med guldet. Ifattåkt svarade han istället  för en fantastisk comeback och fixade bronset. Han var sedan den absolut största bidragande faktorn till det guldet på stafetten när han hängde av Norge och Tyskland. Slutligen fick han signera sitt verk med ett brons på femmilen.

Jag är besviken på hur illa Kalla/Haag genomförde teamsprinten taktiskt och främst växlingstekniskt. Det kostade dem guldet. Jag är besviken på hur Kalla på ett synnerligen korkat sätt genomförde dubbeljakten. Emil Jönssons kollaps i sprinten är ett mysterium. Och med sjukdomar vinkade vi adjö till ytterligare två guld.

Det kan ju verka ynkligt att dra upp en massa eländen efter ett fantastiskt mästerskap. Au contraire mon frère. Det gör på något sätt längdlandslagets prestationer i Vancouver ännu större. Vi missade våra absolut största guldchanser. Ändå lyckades vi samla på oss fler medaljer än våra förhoppningar. Det är lika märkligt som underbart.


Mer om… skidor, Marcus Hellner, Johan Olsson, Charlotte Kalla, Anna Haag

Hårds horribelt haltande hängbetyg

Plog, ryck och häng gav guld

Spelens absoluta höjdpunkt

Om värdet av ett silver

En saga med vackert slut

Korkad Kalla krossad

Anna Haag och tjockisen

02:46 mars 6, 2010 Publicerat av | inga kommentarer

Ett skadeskjutet landslag

Det svenska skidskyttet i Vancouver utvecklade sig till en riktig skräckhistoria.

Inför damernas sprint så önskade diverse experter svårt före och refererade till det svenska vallarteamet som världens bästa. Svårvallat före skulle gynna de svenska deltagarna. Eller om man så vill, drabba de svenska deltagarna minst. Helena Jonsson sköt fullt och Anna-Carin Olofsson bommade bara en. Ett facit som på förhand kunde anas ge dubbla svenska medaljer. Men duon hamnade flera evigheter efter segrarinnan Kuzmina. Anledning? Felvallat…

Det var onekligen lätt att hålla sig för skratt…

Helena Jonsson hade vunnit i stort sett allt i världscupen. Nu skulle hon iväg på ett längre äventyr och för första gången vara utan pojkvännen David Ekholm som inte blev uttagen. Redan där kunde man ana ett fiasko. Att ingen i ledningen gjorde detsamma är ofattbart. Helena Jonsson var klar favorit på tre distanser. Ingen hade blivit förvånad om hon hade tagit medalj på alla fyra individuella distanser. Det slutade med placeringarna 12, 14, 49, 10. Ett riktigt praktfiasko.

Anna-Carin Olofsson-Zidek gjorde också en hyfsat slät figur. Det blev en trio skitplaceringar och så loppet där hon möjligen blev bestulen på en bronsmedalj. Ingen har väl glömt clownerna i startfållan på jaktstarterna. ACO släpptes iväg 14 sekunder för sent och två timmar senare gick bland andra en kanadick 33 sekunder för tidigt i herrarnas lopp.

Bland herrarna fanns det väl egentligen inga medaljförhoppningar. Inga förutom det faktum att Björn Ferry innan spelen lovade medalj i stafetten. Ferry hade inlett spelen med årets största lögn och lurat hela jounalistkåren att godkänna en horribelt löjlig bortförklaring. Sen chockade han oss alla med att vinna jaktstarten. Sen fortsatte han med att skylla två usla lopp på att han redan hade ett guld och inte brydde sig. Fler medaljer var onödigt. Som om han oroade sig för övervikt på planet…

Så var det dags för stafett. Alla visste hur det skulle gå. Alla hade rätt. Mattias Nilsson sköt bort Sveriges chanser till medalj. Och bortförklaringarna fortsatte. Förbundskapten Staffan Eklund skyllde på SVT som hade gjort ett inslag på hur illa Nilsson skjuter. Samtidigt påpekade han att Nilssons dåliga skytte inte var avgörande. Ännu en pajas som missade mattelektionerna.

Det råder inget tvivel om att mycket av det svenska fiaskot är att beskylla den svenska ledningen för. Helena  hade till leda upprepat att OS var som vilken tävling som helst. Varken sant eller särskilt smart att lura sig själv att tro det. Om nu OS skulle vara som vilken tävling som helst måste man väl ändå göra vad som helst som står i ens makt för att för att få allt omkring sig så likt som möjligt just vilken tävling som helst…? Det krävs ju inte världens skarpaste hjärna för att fatta det. Med det noterat. Varför var inte fästmannen David Ekholm där?

I övrigt behöver jag knappast nämna de horribla attitydsproblem hela truppen styrs av. Några ordentliga förändringar är ett måste för att ta tag i ett skadeskjutet landslag. Staffan Eklund verkar vara en kul figur men han ter sig alltmer vara fel person för skidskyttetruppen.


Mer om skidskytte, Helena Jonsson, Anna-Carin Olofsson, Björn Ferry

Vem fan vill bli fyra?

Ferry orolig för övervikt

Sex Helenas segerrecept

Guld till Ferry

Fiaskot kunde ha blivit enormt

Och Ferry blåste dem alla

Världens bästa vallarteam

23:01 mars 4, 2010 Publicerat av | inga kommentarer

Guld då, guld nu, guld sen

Curling är en fantastisk sport. Den borde onekligen få mer uppmärksamhet än nuvarande två veckor på fyra år.

Damerna i Lag Norberg kom till Vancouver som regerande mästare. Jag vet inte om de spelade en enda bra match i grundomgången. Det var som om de bara såg till att spela tillräckligt bra för att vinna tillräckligt många matcher för att bli tvåa. Precis vad som krävdes för att nå en drömfinal mot Kanada. Väl i semifinal krossade de världsmästarna Kina och den blågula dominansen höll i sig halvvägs in i finalen mot Kanada.

Men stundens allvar verkade märkligt nog besegra våra hjältinnor. Upprepade misstag och plötsligt ledde Kanada. Ytterligare en miss och plötsligt hade Kanada vunnit. Då kom ytterligare en vändning. Öppet mål, stolpe ut och Guld Sverige.

En fantastisk match som fick ett fantastiskt slut. Att slå Kanada i Kanada ska vara det mest fantastiska du kan göra i curling. Och detta ska vara anledningen till att Lag Norberg orkade fortsätta över detta OS. Men nu är det slut. Lag Norberg har skrivit en fantastisk historia som fick ett fantastiskt slut.

I herrarnas turnering fick vi stifta nya bekantskaper i Lag Edin. Curling ingick i vinter-OS i Chamonix 1924 och blev åter en OS-gren  i Nagano 1998. I Nagano och alla vinterspel sedan dess representerades Sverige av Lag Peja Lindholm. Pejas kvartett tog tre guld och två silver på VM men i OS fungerade det aldrig. Sexa, fyra och nia lyder det facit som inte alls ger dem rättvisa.

Lag Edin är ännu på intet sätt lika starkt lysande personligheter som Peja Lindholm och hans mannar. Men de skulle visa sig mer konkurrenskraftiga. De är unga och har siktet på Sotji 2014. Men redan nu var de nära att göra vad damerna beskrev som det största man kan göra i curlingen.

Ordvalet nära kan förmodligen diskuteras men faktum är att Lag Edin absolut besitter samma potential som det Kanada som jag flera gånger beskrev som oslagbara. Sverige pressade till viss del Kanada i semifinalen. Men bristen på rutin fällde avgörande.

Skipper Niklas Edin i vårt nya blågula lag växte fram som någon slags curlingens Lucky Luke. En riktig shot-maker. Och i bronsmatchen visade han upp fantastiska färdigheter. Dessvärre visade han även lite av orutinen och ännu olyckligare vid helt fel tillfälle. Sverige missade bronset i Vancouver men med ytterligare fyra års rutin låter det orimligt att Lag Edin inte vinner guld i Sotji.


Mer om… curling

Lucky Luke utan tur

Från brottarläge till guldjubel

Howlin Mad Murdoch

Dupont

Försvunnet flyt förstör finaldrömmar

11:45 mars 3, 2010 Publicerat av | inga kommentarer

Den övriga cirkusen

Den övriga cirkusen. Det är möjligen inte helt smickrande. Men däri samlar jag alla sporter som jag inte finner något värde i att tilldela någon egen avslutningskrönika. Dels kanske för att det inte dräller av blågult deltagande. Men främst för att det till stor del är bedömningssporter. Sporter där det inte är tydligt vem som vinner.

Jag hämtar ett exempel från senaste sommar-OS. Ara Abrahamian. Det räcker nog så för de flesta. För de som har sovit de senaste två åren var det en tragikomisk historia om mutade domare, uppgjorda matcher och en överlägsen brottare som blev bestulen på sin guldmedalj.

I Vancouver handlade domarbråket om herrarnas konståkning och främst om comebackande silvermedaljören Evgeni Plushenko som ansågs sig bestulen på guldet och kritiserade domarna.

I bedömningsporterna finner vi även den tvivelaktiga sporten backhoppning. En sport som borde handla om att hoppa långt. Det är som vi vet bara en del av sanningen. Vem minns inte Jan Boklöv som revolutionerade sporten med sin V-stil. Boklöv krossade konkurrensen i fråga om hopplängd men hoppade för fult för att vinna. Tänk om någon skulle göra 2.45 i höjdhopp men förlora guldet till någon som hoppade 2.18 bara för att han hoppade för fult… Fullständigt orimligt. Och i fallet drar såklart backhoppningen med sig nordisk kombination.

Vi fortsätter med freestyle. Här ingår spelens märkligast gren puckelpist. Inte lika konstiga grenen hopp och mycket intressanta ski-cross. Gemensamt för puckelpist och hopp är att ingen förutom domarna har någon aning om vem som vinner. Och gemensamt för dem alla inklusive ski-cross är att allt snack om svenska medaljkandidater är lika trovärdiga som flygande rosa elefanter. Inga undantag i Vancouver.

Snowboard. En gång i tiden ännu en svensk sport med mycket snack och liten verkstad. Nu är det varken eller.

Rodel drabbades av en tragisk dödsolycka. Georgiern Nodar Kumaritasjvili avled efter att under ett träningsåk kastats ur banan och in i en betongpelare. Arrangörsfiasko skrek massan. Gamla meriterade rodelåkare avfärdade kritiken. Vari det senare landade har jag inte uppfattat. Antagligen gjorde kanske arrangören inget som kan kallas fiasko. Och just därför har det tystats ned.

Förutom dödsfallet har varken bob, rodel eller skeleton gjort något väsen av sig. SVT har haft sändningar på webben. Helt okommenterat dock. Kälksporterna ingår givetvis inte i bedömningssporterna. Inte heller skridsko. Men flertaliga domarinsater har ändå avgjort var medaljerna har placerats vid dessa spel. Oavsett om det skett på stora ovalen eller lilla rinken.

Sverige hade guldchans i skridskons lagtempo. Det blev tidigt respass mot skrinnargiganten Holland. Sven Kramer var en av spelens absolut största favoriter. På 10000 meter vann han programenligt ganska lätt. Kramer hade dock gjort ett tveksamt banbyte. En eller två meter på fel sida strecket och domarna klev in och diskade holländaren.

Och shorttrack. Kanske inte en  bedömningssport. Men kan någon avfärda det? Ingen verkar hur som helst kunna vara riktigt säker på guld när den skär mållinjen först. Inte förrän domarna har levererat eventuella diskningar.

Det är fantastisk hur lång en krönika kan bli om något jag inte bryr mig om. Det kanske inte behandlade så mycket av det som hände i Vancouver. Men å andra sidan… är det någon som bryr sig?

10:46 mars 2, 2010 Publicerat av | inga kommentarer

Dubbla krascher, dubbla brons

Mycket handlar såklart om Anja Pärson när den alpina delen ska sammanfattas. Det såg länge ut att enbart handla om Anja Pärson. Men den gamla svenska paradgrenen slalom slussade senare fram ytterligare två namn att nämna.

Uselt väder och tvivelaktiga arrangörer präglade inledningen på de alpina övningarna. Det var inställda träningsåk och inte så genomtänkta hopp.

Fartåkare, både herrar och damer, flög fram och ofta fel. Dessvärre var två svenskar föremål för de två mest läskiga olyckorna. Patrik Järbyn som väl gjorde sin hundrade OS-start i och med starten i Super-G fastnade i en port och studsade ner för backen och fördes blodig till sjukhus. Han minns inget av kraschen men blickar förväntansfullt fram mot nästa störtlopp.

Tidigare hade Anja Pärson kraschat våldsamt på väg mot ett garanterat silver och möjligt guld. Det var några fruktansvärt obehagliga minuter. Hur gick det egentligen. Folk har dött i störtlopp förr. Att det skulle ha gått mycket bättre för Anja var på inte sätt säkert.

Anja reste sig och tog på ett bragdartat sätt bronset i superkombinationen dagen efter. I stundens hetta skrev jag att SvD skulle tvingas ändra bragdguldsreglerna för att priset ska vara fortsatt trovärdigt. I efterhand kan jag inte riktigt hålla med mig själv. Bragdguldet förlorade sin trovärdighet med Jonas Jacobsson och kommer aldrig få tillbaka den.

Anja fortsatte med att prestera uselt i storslalomen trots fördelen av att ha sin far som bansättare. I slalomen åkte hon ur. Men i hennes frånvaro klev Maria Pietilä-Holmner fram och noterade en av alla blågula fjärdeplatser.

Och sedan fick vi i herrarnas slalom något så ovanligt som en svensk som är bäst när det gäller. En topp-tio-åkare närapå utan pallplaceringar som sällan lyckas i två åk. Nu gjorde André Myhrer ett hyfsat första åk. Och ett glimrande andra åk. Det räckte till brons.


Mer om… alpint, anja pärsson

Anja straffad av pappa

SvD tvingas ändra bragdguldsreglerna

08:55 mars 2, 2010 Publicerat av | inga kommentarer

Attitydproblem sänkte kronorna

Jag har försökt att driva den här sidan ur ett svenskt perspektiv. Med anledning av detta har det inte varit så mycket hockeysnack här.

När de inledande uppvisningsmatcherna var över och allvaret tog vid var Tre Kronors medverkan snart historia. I efterhand inte alls värt att titulera skandal. Slovakien var ju nära att ordna förlängning mot Kanada. Men det var trist. Förbannat trist.

Däremot finns det anledning att ifrågasätta varför till exempel stekheta Sedinbröderna knappt fick spela i kvartsfinalen. Sedinarna bänkades mycket till förmån för en Peter Forsberg utan en enda hel kroppsdel och utan matchtempo…

Beng-Åke Gustafsson måste ifrågasättas. En förbundskapten som påstår sig ha gjort allt rätt när det uppenbarligen inte gick så bra. En förbundskapten som påstår sig ha tagit med material starkt nog att ta guld när de nyligen åkt ut i kvartsfinal. Det är uppenbarligen en mätt och jäst figur som iklätt sig en kostym han för länge sedan skulle ha slängt. Att det är grava attitydsproblem som ligger bakom Tre Kronors tidiga uttåg råder det föga tvivel om. Bengt-Åke späder på denna teori då han beskriver stämningen i omklädningsrummet efter förlusten…

Alla var jäkligt besvikna och paffa och undrade vad som hänt. Det blir den känslan. Ingen hade i sin vild­aste fantasi trott att det skulle vara över så fort.

Paffa? Trott? Va? Vad i helvete trodde de? Att de bara skulle gå in och göra ett par piruetter och sedan stå klara i semifinal…?

Och så var det damkronorna som enligt förbundskapten Peter Elander skulle vara med i striden om guld. De förlorade med fasansfulla 13-1 mot Kanada och var nöjda…

Katarina Timglas sammanfattar… Vi gör det bra. Vi kommer in bra i matchen mot slutet och äger spelet sista tio. Plockar vi bort andrapuckarna så har vi dom… Det var tydligen bara tillfälligheter som avgjorde matchen mot Kanada. Sverige hade inte marginalerna på sin sida. Vad blev det egentligen? 13-1? Ok…

Jag finner det inte lönt att ödsla fler ord på dessa horribla praktfiaskon till själar som kallar sig idrottsmän och idrottskvinnor. Vi skulle tydligen ta två guld i ishockey. Det blev inte ens en medalj. Ändå verkar både Tre Kronor och Damkronorna anse sig ha varit bäst. Håll käften nästa gång och leverera.


Mer om… ishockey, damkronorna, tre kronor

Lundqvists frånvaro avgjorde

En rättvis krönika om Damkronorna

21:09 mars 1, 2010 Publicerat av | inga kommentarer

OS Slut – Mästarna på spåret igen…

Och så var OS över. Det avslutades under en sömnig ceremoni under vilken Johan Olsson fick ta emot bronset på femmilen. OS är slut. Det lämnar ett tomrum efter sig. På gott och ont. Främst kommer jag att sakna att spekulera kring kvällens och nattens stundande övningar. Vem uppfyller ens förhoppningar? Vem sviker?

OS är slut men jag försvinner inte riktigt än. Nu tar krönikörens arbete vid. Summeringen. Under ett par dagar kommer jag sammanfatta vinterspelen i Vancouver. Främst ur ett blågult perspektiv. Några ska hyllas. Många ska sågas.

Håll utkik.

Det bästa med att OS är slut är annars vetskapen om stundande comebacker. Mästarnas Mästare och På Spåret. Jag är fortfarande förbannad på Anders Timell som för flera veckor sedan avslöjade vilken duo som vinner På Spåret. Och inte bara  vilken duo utan även exakt hur. Mästarnas mästare vet man också hur det slutar. Inte lika vattentätt säkert men det var länge sedan det spelades in och många av deltagarna har figurerat live i exempelvis radio och lurats avslöja detaljer.

Jag fortsätter såklart att titta ändå. En dräpande kommentar från Patrik Sjöberg blir aldrig mindre värd bara för att jag vet vem som vinner.

13:58 mars 1, 2010 Publicerat av | inga kommentarer

Hockeyn spelas om?

Slovakiske Lubomir Visnovsky har ertappats med det förbjudna preparatet pseudoefedrin i ett prov efter matchen mot Sverige. Han påstår sig ha fått i sig det via en förkylningsmedicin. Så lätt verkar det vara att komma undan nu. Man använder sig av ett preparat som finns i någon vanlig medicin.

Som jag konstaterade för ett par timmar sedan. Då angående femmilen. Det var bättre förr. Mats Wennerholm har grävt fram något liknande gammalt fall där Lill-Pröjsarn fått i sig efedrin via hostmedicin och Tre Kronor fråntogs segern mot Polen i en VM-match på 70-talet.

Vore det inte fantastiskt kul om Sverige lämnade in en protest som godkändes och Kanada blev av med det så gigantiskt firade guldet…? Lite som tack för hoppet som kostade Anja en medalj i störtloppet och möjligen mer än så…

02:51 mars 1, 2010 Publicerat av | 20 kommentarer

etiketter: , , , , ,

Hellner fanbärare… IGEN?!

Marcus Hellner ska tydligen agera svensk fanbärare under avslutningsceremonin.

En fin ära, menar Hellner. Möjligt det. Men finns det så många andra att besvära?

Ferry, Haag och Anja är redan hemma i Sverige. Ferry tävlade i fredags och har redan åkt hem. Haag testade i fredags inför lördagens tremil. Hon valde att avstå och är redan hemma. Anja tävlade i fredags och är redan hemma. Om alla som tävlade i fredags och möjligen även i lördags har åkt hem… Då är det bara en kvartett skidlöpare kvar… Cypern kommer att ha större trupp på plats…

Den är förvisso korrigerad nu, men ändå… Hur kunde det bli så fel…? Daniel Grefve och Petra Thorén  som signerat artikeln på Aftonbladet levererade denna märkliga rad…

Det är en fin ära, men det blir ingen Sunne-flagga den här gången, säger han och syftar på den flaggan han bar under invigningen.

Avdelning: Hur kan någon ha missat att Foppa bar fanan under invigningen…? Sitter de och gissar ihop artiklarna?

01:58 mars 1, 2010 Publicerat av | 2 kommentarer

etiketter: ,

Två minuter femmil

Femmilen var ett fantastiskt lopp. I två minuter. De inledande två timmarna… De var… Ja, de var där…

Jag försökte vara positiv inför femmilen. En femmil är alltid en femmil. Men jag hade fel. En femmil är inte en tävling som avgörs på två minuter. En femmil är synnerligen actionfylld. Det är startlistor på rutade A4. Eget tillverkade protokoll med plats för en massa mellantider att studera och analysera samtidigt som man noterar nya mellantider.

Pappersarbete och analyser om tider som visar tendenser som lovar fall ner i resultatlistorna eller kvicka kliv uppåt.

Idag strulade det för fransmannen Gaillard vid ett skidbyte. Det sitter fast någon kloss på ena skidan. Han försöker plocka bort den. Det går inte. Han blir förbannad och slänger iväg skidan. Och så var den dan förstörd konstaterar Jacob Hård. Fem minuter senare skymtas Gaillard i täten av den stora klungan.

Gaillards fadäs är symbolen för det hån mot sporten som en femmil i masstart är. Tappar man en minut på en incident ska man inte vara i täten bara kort efter.

Det spelar ingen roll att Sverige har tre på topp tio. Det spelar ingen roll ens att Johan Olsson svarar för en fantastisk avslutning och tar ett brons. Det som förut var tre timmar spänning av absoluta toppklass är nu två timmars köande till den avslutande spurten.

Jag hatar att säga det. Men… Det var bättre förr.

00:06 mars 1, 2010 Publicerat av | 3 kommentarer

etiketter: , , , , , ,

Om mirakel, vemod och soppatorsk

Ishockeyfinalen avslutar OS. Anledningen är odiskutabel. Ishockeyguldet är det viktigaste guldet. Inte nödvändigtvis för att det går i Kanada.

Kan Lake Placid 1980 ha något med saken att göra? Miracle on ice. Turneringen där ett gäng amerikanska medelmåttor svarar för en fantastisk laginsats och besegrar giganten Ryssland. Flera av spelarna i USA ska ha slutat med hockey efter OS-guldet. Det gick helt enkelt inte att toppa.

Klassikern skulle kunna ha en liten nostalgisk del i hockeyns storhet. Men det är enklare än så. Ishockeyn är naturligtvis störst av den enkla anledningen att det är den enda lagsporten. Jo, vi har curlingen också. Och curlingen är stor i Kanada. Men i Sverige, som ändå slåss om medaljerna i varenda OS, existerar bara sporten ett par veckor var fjärde år. En viktig del i ishockeyns olympiska storhet är att det är det enda tillfället då alla världens bästa hockeyspelare samlas för att spela för sitt land.

Så om ishockeyn är vinterspelens gigant kan man anta att fotbollen då är sommarspelens motsvarighet? Nej. Inte ens i närheten. Fotbollen i OS är någon slags U23-turnering som ingen bryr sig om.

Så… Vart vill jag komma? Inte en aning. Två veckor av OS lider mot sitt slut. Jag lider. Kaffet är slut. Och så antar jag att jag önskar att fotbollen hade samma olympiska status som ishockeyn.

22:06 februari 28, 2010 Publicerat av | inga kommentarer

etiketter: , , , , ,

Kamikaze-Hellner kör för Olsson

Jag skrev tidigare om Olympiska Spelens två absoluta höjdpunkter. Herrarnas stafett och femmilen. Nu går femmilen sedan flera år tillbaka i masstart på mästerkapen och jag har bara en absolut höjdpunkt kvar.

Det går att ju att diskutera det i evighet. Men när det nu går i masstart är det fel tid att slösa energi på detta. Vad jag förstår så finns det två läger. Alla vi som är för individuell start. Alltså alla som följer längdskidåkningen. Och så på andra sidan skidförbundet och Northug.

Men å andra sidan, med dubbeljakten färskt i minnet kan jag nog stå ut med masstart. Hellner kommer tydligen till start idag. Det är knappast med förhoppning om medalj. Jag antar att Hellner ska tacka för senast och nu göra allt som står i hans makt för att Johan Olsson ska få kliva överst på pallen.

Hellner kommer sätta fart på loppet och norrmännen kommer att inte att kunna lura bort 49 kilometer som alltid annars och bana väg för spurtspecialisten Petter Northug.

I VM i Liberec förra året summerade vi svenska insatsen med placeringarna 27,  29, 30. Idag ska det bli bättre. Klar medaljchans för Johan Olsson. Södergren som inte kom till start i Liberec kommer som vanligt göra en gedigen femmilsinsats och sluta topp tio. Och så har vi Daniel Rickardsson som jag är väldigt nyfiken på. Jag är övertygad om att Rickardsson slutar topp tio och att han länge kommer att vara med i medaljdiskussionen.

Icke blågula kandidater till guldet finns väl. Lukas Bauer måste ses som favorit. Supergiftig blir Andrus Veerpalu som nyligen anlänt till Vancouver och gör sin enda start. Han har som Anders Blomqvist påpekade kört en estländsk superladdning på hemmaplan.

Northug då? Nej. Som påpekat ovan. Med kamikaze-Hellner i loppet har inte Northug möjlighet att vila 49 kilometer och avgöra i spurten. Och Northug kan inte vinna en klassisk femmil på annat sätt.

17:55 februari 28, 2010 Publicerat av | inga kommentarer

etiketter: , , , , , , , , , ,

Blind skidskytt slår inga publikrekord

Det är idel snyfthistorier och Kanadas förbundskapten Inge Bråten verkar ha hamnat i blåsväder efter att ha petat blinde Brian McKeever. McKeever skulle ha ställt upp på femmilen idag och därmed blivit den förste paraolympier att, som det heter i kanadensisk press, race among able-bodied athletes at an Olympic Games.

Bråten berättar att både McKeever och han själv grät när han meddelade beskedet. Men vad skulle han göra? Kanadas längdåkare har gjort ett fantastiskt mästerskap. Bland annat slutade alla fyra på topp 16 i dubbeljakten.

Blinde Brian McKeever laddar nu om till Paralympics där han deltar i… SKIDSKYTTE…!! Det är inte alltför vågat att påstå att McKeevers deltagande inte lär locka till publikrekord…

17:06 februari 28, 2010 Publicerat av | inga kommentarer

etiketter: , , , ,

Vi slog ryssen!

Ryske presidenten Putin uttrycker sin besvikelse. Jag tycker att Putin ska vara nöjd med sina mannar. Ryssland gjorde ett fantastiskt OS… Eller…? Hur som helst. Sverige gjorde det så mycket bättre.

Lilleputtlandet Sverige med sina 9 miljoner invånare besegrar 140 miljoner starka stormakten Ryssland. Sverige besegrar därmed Ryssland (Sovjetunionen och OSS inräknat) för första gången någonsin i ett olympiskt vinterspel sedan Sovjetunionens första medverkan 1956.

Med kunskapen om detta kan alla kantbollar kvitta. Vi missade en massa medaljer i skidskytte. Hockeylaget försvann tidigt. Vi har en förfärlig massa fjärdeplatser. Skit samma. Vi är större än Ryssland.

Det är egentligen helt sjukt… VI ÄR STÖRRE ÄN RYSSLAND.

15:54 februari 28, 2010 Publicerat av | inga kommentarer

etiketter: , ,

Läskigt likt det anade

Jag må ha skrivit som djävulens advokat igår. Jag anade en ny påse fjärdeplatser. Men att jag var rätt ute råder det inget tvivel om.

Curlingherrarna som jag förärade ett eget inlägg missade som påpekat bronset. Det är med obehag jag åter skriver om det. Men det är inte så mycket att de missade som på sättet de missade. Det såg ju så bra ut och jag måste erkänna att jag hade räknat hem bronset. Men. Trav är trav som legenden Olle Goop så klokt sa. Och tydligen är det så att curling är curling. Det är aldrig klart förrän det är klart.

Daniel Biveson åkte ut tidigt i snowboardslalomen och det enda positiva med det var väl att han inte skulle komma fyra.

Samtidigt fick polska monstret Justyna Kowalczyk slita för att ta guldet på tremilen. Hon hade nog räknat med att slita. Jag hade räknat med att hon skulle slita. Men jag hade föreställt mig det nu upprepade verbet slita i handlingen slita isär. Det var ett lopp som med alla skidbyten blev väldigt ryckigt. Det var ett lopp där rutinen fällde avgörandet. Minst rutinerade Kalla försummade sina medaljchanser genom att låta bli att byta skidor. Något som hon bekräftar i efterhand.

Kalla var bara 19 sekunder från bronset men om man räknar med att ett skidbyte tar 15 sekunder så är det tveksamt om det hade räckt till mer än att slå Sachenbacher som blev fyra bara fyra sekunder före Kalla. Vi kanske ska vara glada att hon inte bytte skidor. Hade vi klarat av ännu en fjärdeplats?

Med en dramaturgi som bara slalom, och för all del storslalom, kan bjuda på skulle vi till slut lyckas besegra Vancouver-förbannelsen. André Myhrer hade ett halvdant första åk som placerade honom som tia. Det fantastiska systemet med att vända på de trettio bästa och avsluta med ledaren i andra åket öppnar för en nagelbitande dramaturgi.

Och André Myhrer bidrog starkt till detta då han presterade ett utmärkt andra åk. Han tog ledningen och behöll den tills enbart första åkets fyra bästa återstod. Fyran Kostelic var för snabb och Myhrer såg ut att ha kommit så där förbannat retligt nära. Raich missade och sedan även Valencic och medaljen var säkrad. Myhrer belönades till slut med ett underbart brons samtidigt som han undvek fjärdeplatsen med löjliga fem hundradelar.

En fjärdeplats. Fem hundradelar från ännu en fjärdeplats. Och ett skidbyte från ytterligare en fjärdeplats. Nog hade jag fog för mina farhågor.

14:38 februari 28, 2010 Publicerat av | inga kommentarer

etiketter: , , , , , , , , , , , ,

Lucky Luke utan tur

Jag lider med Niklas Edin. Han har för den stora publiken visat sig vara någon slags curlingens Lucky Luke. En riktig shot-maker.

Laget inleder bronsmatchen bra och medaljen såg absolut ut att vara inom räckhåll. I nionde omgången tvingas Lucky Luke spela ut sitt fulla register av färdigheter. Snabbare än sin egen skugga gör han en alldeles fantastisk rensning och har därmed råd att släppa en poäng i tionde för att sedan ha sista sten och kommandot i en skiljeomgång.

Men med sin sista sten i tionde omgången går något galet. Var det möjligen så att det den korkade hunden Ratata som i vanlig ordning tappade bort sig och hamnade i vägen för och styrde stenen fel…? Missen öppnade för motståndet som även de missade men inom ramen för tillåten felmarginal och de schweiziska Dalton-bröderna kunde fira bronset.

Ytterligare en fjärdeplats för Sverige.

I OS-truppens andra skytteläger haglar bortförklaringarna efter upprepade misslyckanden. I Lag Edin slåss man om  att få ta på sig skulden. Alla känner skuld. Man måste älska attityden.

23:21 februari 27, 2010 Publicerat av | inga kommentarer

etiketter: ,

Nya fjärdeplatser att vänta…

Vi börjar närma oss slutet. Spelens näst sista dag och Sverige slår ur underläge i allt vi figurerar i.

Det var inte längesen vi hade världens absolut bästa slalomlandslag. För tre år sedan hade vi tre segrare i världscupen. Byggmark, Larsson, Myhrer. I en världscuptävling året efter hade vi osannolika sju åkare till andra åket varav fyra låg bland de tolv bästa. Sen har det mest gått åt helvete. Det är mest förhoppningar och besvikelser.

Ändå tror jag att vi har en liten möjlighet att vara i närheten av medalj idag. Mattias Hargin (rankad 8 i världscupen), André Myhrer (13), Axel Bäck (18) och Jens Byggmark (36). Alla har var och en en liten möjlighet att nå högt. Alla kan åka riktigt snabbt. Problemet är att åka riktigt snabbt och ta sig i mål i två åk.

Jag tror att Myhrer, Bäck och Byggmark kommer att ha noterat väldigt bra tider innan de åker ur. Och jag tror att Vancouver-förbannelsen fortsätter att jävlas med Sverige. Hargin blir fyra.

Curlingherrarna spelar bronsmatch mot Schweiz. I grundserien blev det svensk förlust. Ännu en blågul fjärdeplats månne…?

Det är väl med snowboard som med freestyle. Ingen större anledning att slösa någon längre tid till obefogade medaljfunderingar… Daniel Bivesons eventuella åttondelsfinal och kvart sänds förmodligen i efterhand då de går parallellt (notera ordvitsen) med tremilen.

Anna Haag testade men är inte kry nog att delta på tremilen. Kalla har inte mycket att hämta i klassisk stil och Ingemarsdotter fick ju stående ovationer och jubelackompanjerade applåder av firma Hård/Blomqvist bara för att ha klarat knappt två kilometer i stafetten… Hur ska hon orka 30…?  Anna Olsson gör en mycket intressant start. Hon är i kanonslag och behärskar den klassiska stilen. Men hur klarar hon distansen? Jag sticker ut hakan och tippar att Anna Olsson blir… eeh… fyra?

17:28 februari 27, 2010 Publicerat av | inga kommentarer

etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , ,