Om mirakel, vemod och soppatorsk

Ishockeyfinalen avslutar OS. Anledningen är odiskutabel. Ishockeyguldet är det viktigaste guldet. Inte nödvändigtvis för att det går i Kanada.

Kan Lake Placid 1980 ha något med saken att göra? Miracle on ice. Turneringen där ett gäng amerikanska medelmåttor svarar för en fantastisk laginsats och besegrar giganten Ryssland. Flera av spelarna i USA ska ha slutat med hockey efter OS-guldet. Det gick helt enkelt inte att toppa.

Klassikern skulle kunna ha en liten nostalgisk del i hockeyns storhet. Men det är enklare än så. Ishockeyn är naturligtvis störst av den enkla anledningen att det är den enda lagsporten. Jo, vi har curlingen också. Och curlingen är stor i Kanada. Men i Sverige, som ändå slåss om medaljerna i varenda OS, existerar bara sporten ett par veckor var fjärde år. En viktig del i ishockeyns olympiska storhet är att det är det enda tillfället då alla världens bästa hockeyspelare samlas för att spela för sitt land.

Så om ishockeyn är vinterspelens gigant kan man anta att fotbollen då är sommarspelens motsvarighet? Nej. Inte ens i närheten. Fotbollen i OS är någon slags U23-turnering som ingen bryr sig om.

Så… Vart vill jag komma? Inte en aning. Två veckor av OS lider mot sitt slut. Jag lider. Kaffet är slut. Och så antar jag att jag önskar att fotbollen hade samma olympiska status som ishockeyn.

22:06 februari 28, 2010 Publicerat av | inga kommentarer

etiketter: , , , , ,

Kommentera inlägget