Två minuter femmil

Femmilen var ett fantastiskt lopp. I två minuter. De inledande två timmarna… De var… Ja, de var där…

Jag försökte vara positiv inför femmilen. En femmil är alltid en femmil. Men jag hade fel. En femmil är inte en tävling som avgörs på två minuter. En femmil är synnerligen actionfylld. Det är startlistor på rutade A4. Eget tillverkade protokoll med plats för en massa mellantider att studera och analysera samtidigt som man noterar nya mellantider.

Pappersarbete och analyser om tider som visar tendenser som lovar fall ner i resultatlistorna eller kvicka kliv uppåt.

Idag strulade det för fransmannen Gaillard vid ett skidbyte. Det sitter fast någon kloss på ena skidan. Han försöker plocka bort den. Det går inte. Han blir förbannad och slänger iväg skidan. Och så var den dan förstörd konstaterar Jacob Hård. Fem minuter senare skymtas Gaillard i täten av den stora klungan.

Gaillards fadäs är symbolen för det hån mot sporten som en femmil i masstart är. Tappar man en minut på en incident ska man inte vara i täten bara kort efter.

Det spelar ingen roll att Sverige har tre på topp tio. Det spelar ingen roll ens att Johan Olsson svarar för en fantastisk avslutning och tar ett brons. Det som förut var tre timmar spänning av absoluta toppklass är nu två timmars köande till den avslutande spurten.

Jag hatar att säga det. Men… Det var bättre förr.

00:06 mars 1, 2010 Publicerat av | 3 kommentarer

etiketter: , , , , , ,

Läskigt likt det anade

Jag må ha skrivit som djävulens advokat igår. Jag anade en ny påse fjärdeplatser. Men att jag var rätt ute råder det inget tvivel om.

Curlingherrarna som jag förärade ett eget inlägg missade som påpekat bronset. Det är med obehag jag åter skriver om det. Men det är inte så mycket att de missade som på sättet de missade. Det såg ju så bra ut och jag måste erkänna att jag hade räknat hem bronset. Men. Trav är trav som legenden Olle Goop så klokt sa. Och tydligen är det så att curling är curling. Det är aldrig klart förrän det är klart.

Daniel Biveson åkte ut tidigt i snowboardslalomen och det enda positiva med det var väl att han inte skulle komma fyra.

Samtidigt fick polska monstret Justyna Kowalczyk slita för att ta guldet på tremilen. Hon hade nog räknat med att slita. Jag hade räknat med att hon skulle slita. Men jag hade föreställt mig det nu upprepade verbet slita i handlingen slita isär. Det var ett lopp som med alla skidbyten blev väldigt ryckigt. Det var ett lopp där rutinen fällde avgörandet. Minst rutinerade Kalla försummade sina medaljchanser genom att låta bli att byta skidor. Något som hon bekräftar i efterhand.

Kalla var bara 19 sekunder från bronset men om man räknar med att ett skidbyte tar 15 sekunder så är det tveksamt om det hade räckt till mer än att slå Sachenbacher som blev fyra bara fyra sekunder före Kalla. Vi kanske ska vara glada att hon inte bytte skidor. Hade vi klarat av ännu en fjärdeplats?

Med en dramaturgi som bara slalom, och för all del storslalom, kan bjuda på skulle vi till slut lyckas besegra Vancouver-förbannelsen. André Myhrer hade ett halvdant första åk som placerade honom som tia. Det fantastiska systemet med att vända på de trettio bästa och avsluta med ledaren i andra åket öppnar för en nagelbitande dramaturgi.

Och André Myhrer bidrog starkt till detta då han presterade ett utmärkt andra åk. Han tog ledningen och behöll den tills enbart första åkets fyra bästa återstod. Fyran Kostelic var för snabb och Myhrer såg ut att ha kommit så där förbannat retligt nära. Raich missade och sedan även Valencic och medaljen var säkrad. Myhrer belönades till slut med ett underbart brons samtidigt som han undvek fjärdeplatsen med löjliga fem hundradelar.

En fjärdeplats. Fem hundradelar från ännu en fjärdeplats. Och ett skidbyte från ytterligare en fjärdeplats. Nog hade jag fog för mina farhågor.

14:38 februari 28, 2010 Publicerat av | inga kommentarer

etiketter: , , , , , , , , , , , ,