Spelens absoluta höjdpunkt

Om jag skulle summera mina vinterolympiader finns det egentligen två grenar som slår allt. Två grenar som ur mitt perspektiv sedan Calgary 1988 är spelens absoluta höjdpunkter. Nu går ju femmilen i gemensam start vilket bara lämnar en av de ursprungliga höjdpunkterna kvar… Herrarnas skidstafett.

Jag har svårt att i backspegeln skilja OS-stafetterna från de i VM. Men skidstafetterna oavsett vilket av de två mästerskapen innebär stor nostalgi. Smaka bara på laget… Ottosson, Wassberg, Svan, Mogren. En klassisk uppställning. Underbara minnen.  Och lite senare den där stafetten när Gunde Svan kört andra sträckan och beger sig ut i spåren för att sparra Torgny Mogren på sista sträckan. Och de galet taktiska stillastående slutsträckorna och spurtstriderna med nämnda Mogren.

Och inte fullt lika underbara minnen. Vem minns inte när Christer Majbäck fick kasta in handduken i en tung backe kommenterad av en förtvivlat hysterisk Gunde Svan. Och några år senare likaså Niklas Jonsson på någon av de inledande sträckorna. OS 2002 när Sverige kom på 13:e plats slagna av Japan, USA och alla nationer som någonsin stått på ett par skidor. Och till slut Jörgen Brink i VM 2003 som bara skulle förvalta en jätteledning och glida hem guldet men gick in den hårdaste av väggar som skidsporten någonsin skådat…

All we need is just another Brink in the wall…

Minnet rymmer så många fler stafetthistorier. Och jag minns att jag flera gånger i skolåldern skolkat för att inte missa stafetterna. Och med varje stafett fylls jag av det nostalgiska. Och jag är nervös. För första gången under spelen. Och det är mer än en timme kvar. Och Sverige har guldchans…

Jag har svårt att enas med mig själv. Vill jag helst se Rickardsson och Olsson spränga fältet och avgöra tidigt. Eller har jag nerver nog att våga önska mig en Hellnersk spurtseger mot Northug…? Jag anar en rysare utan motstycke.

19:16 februari 24, 2010 Publicerat av | 9 kommentarer

etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , ,