Så vad gjorde att jag hade så bråttom den här gången?
Efter mycket om och men anmälde jag mig till slut till Göteborgsvarvet nästa år.
Jag tvekade med anledningen av trängseln och det faktum att en medioker tid i ryggsäcken bidrar till en startplats bland pöbeln. Jag startade i grupp 1B i år men femton månaders skada och ingen träning tillät mig bara att prestera det högst mediokra 1:49. En tid som inte gör det värt besväret att starta i Varvet nästa år.
Men… Seedningsreglerna är ändrade. Tidigare seedades efter Varvstiden de senaste två åren eller en tid sub 90 i annan halvmara. Nu räcker en tid sub 1:45 eller annan jämförbar tid på annan kontrollmätt distans.
Av den enda anledningen anmälde jag mig till Varvet. Och av den anledningen hade jag bråttom tillbaka efter sjukdom. 1:38 skulle räcka för en plats i 1B. En tid jag närapå kan garantera att jag skulle ha klarat på flacka Göteborg Halvmarathon.
Istället verkar jag ha låtit viruset jobba vidare och tvingades ställa in. En femhundring i sjön…
Men… (igen). Mitt resultat på kvartsmaran i Edet Runt för en månad sen visar sig vara jämförbart med 1:40. Inte riktigt 1B men kanske gruppen bakom det och därmed inte total katastrof.
11:36 oktober 11, 2011
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
Resultaten av mina egna test är så här i efterhand högst tvivelaktiga.
Ett besök hos läkaren i fredags visade att jag tydligen bär på något virus som satt sig i halsen. Att jag kunnat träna och att mina test inte resulterat i förhöjd puls förklarar läkaren med att jag är vältränad och jag tydligen ska klara det då. Följden av att jag tränat är istället att kroppen inte har tillåtits ta hand om och eliminera viruset.
Jag är inte säker på att läkaren har rätt i allt han påstår men säger han att jag har något virus i halsen är jag ändå tillräckligt försiktig för att ställa in ett halvmarathon. Därför blev det ingen start i Göteborg Halvmarathon i lördags.
Ännu en gång hade jag för bråttom tillbaka. Att jag aldrig lär mig.
12:51 oktober 10, 2011
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
Nytt test igår. Dubbla varv på samma runda som testats i veckan. Ville göra under timmen för att start i halvmaran på lördag kanske åter skulle vara aktuellt.
Gjorde ett varv strax under 29 minuter i fredags. Första varvet igår gick på exakt 29 minuter och timmen på dubbla sträckan var absolut inom räckhåll. Att det efter varvning blev plötsligt galet mörkt skulle inte vara ett hinder. Runkeepers kilometertider lät mig tro att målet skulle fixas. Och med kilometern kvar konstaterade jag nöjt att jag hade sex minuter på mig.
Så gissa om jag blev förvånad när jag kom in på 1:00:22…?
Jag vet inte nu om den ständigt pålitliga mänskliga kalkylatorn plötsligt kraschade, om Runkeeper felade eller om jag såg fel siffror när jag synade displayen med kilometern kvar. Hur som helst. Målet missades. Men jag tappade säkert en minut på att sista halvmilen gick i totalmörker och att jag vuxet inte vågade chansa fullt ut. Dessutom slog jag av på takten sista tusen när jag trodde mig ha god tid kvar. Jag kan konstatera att jag tveklöst hade tiden i kroppen.
Runkeeper säger 11,8 km. Mycket nyfiken på hur långt det egentligen är.
Trist måste jag konstatera att hals och nacke inte ger med sig. Jag kan uppenbarligen träna. Men det är inte alls samma sköna känsla som för två veckor sedan. Att andningen inte får löpa fritt genom halsen är onekligen irriterande.
Starten i halvmaran på lördag står kvar som tveksam.
22:42 oktober 3, 2011
Publicerat av
rosenblom |
2 kommentarer
Testade på nytt igår. Hals och nacke är inte riktigt nöjd med löpning vad det verkar.
Försökte trycka på lite. Ännu en gång för att vara säker på att det inte är något virus jag bär på. Kroppen reagerar inte som om det vore det. Dock har jag lite stickningar i bröstet nu dagen efter. Något som mycket väl kan förknippas med halsen och nackens skevheter. Eller inte. Chansar.
Samma sträcka som kvällen innan. Sex kilometer. 5:24-tempo och tungt kvällen innan. 5:02 och mindre tungt nu. Minimala förhoppningar väcks. Minimala.
Nu är det förvisso skog. Och dimman låg förvisso så tät och fuktig att man blev blöt som om det duggade. Kanske därför var det så mörkt. Men ska det verkligen vara närapå omöjligt att genomföra ett löppass så tidigt som mellan sju och halv åtta i september?
13:20 september 30, 2011
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
Som påpekat i föregående inlägg. Halsen har inte blivit bättre.
Men jag tog mig en tur igår. Lätt jogging dels för att bekräfta att det som besvärar mig inte är ett halsvirus som behöver annan behandling. Dels för att undersöka om det är möjligt att springa trots halsbesväret.
Det blev sex kilometer i 5:20-tempo och jag var duktigt tömd när jag avslutade. Så slut som jag borde vara om jag sprungit i 4:20 tempo. Ett pass som inte gjorde mig mycket lyckligare. Men jag kände åtminstone inget spår av att det skulle vara ett virus.
Det intressanta är att jag inte kände av halsbesväret efter passet och fram till ett par timmar senare. Aktivitet kan således kanske åtgärda problemet. Det skulle kunna vara korrekt med tanke på att problemet dykt upp under stillhet vid sjukdom. Men halsen är nu åter sämre. Planerar nytt testpass senare idag och ser framemot att utvärdera det.
11:50 september 29, 2011
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
Besökte kiropraktorn i tisdags. Jag var tydligen alldeles löjligt stel och orörlig. Hon hann knappt titta på mig förrän hon varnade att ”det kommer att göra ont idag.”
Och det gjorde ont. I vissa fall obehagligt ont. Mitt halsont ska som anat vara orsakat av fel i leder och kotor och skit i nacken. Hon gjorde sitt för att korrigera detta. Jag skulle gärna påstå att det känns bättre. Det gör det inte. Men hon påpekade också att det tar ett par dagar innan resultat märks. Och att förra gången jag led av samma sak krävdes dubbla omgångar.
Om allt bara vore så lätt att boka in ännu en omgång… Men de är ju hyfsat kostsamma de här besöken. Tyvärr. Och någonstans tar det slut. Avvaktar en dag.
11:21 september 29, 2011
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
Efter att ha varit duktigt sänkt några dagar i förra veckan verkar jag vara på väg åt rätt håll. Jag är en aning mer pigg men halsen vill fortfarande inte bli bra. Gissningsvis är det ett tidigare avhjälpt fel i kotor och leder i rygg, nacke, hals som återigen besvärar mig.
Ett fel som kan pekas ut som boven i den överbelastningsskada i foten som jag fortfarande brottas med och som har höll mig borta från löpningen i 16 månader. Jag gick till läkaren med min hals varpå den så kallade läkaren skrev ut kur efter kur av antibiotika för att bota den halsfluss som han påstod besvärade min hals. Efter den tredje kuren var halsflussen enligt den flerårigt utbildade kvacksalvaren plötsligt borta men jag hade exakt samma besvär som innan den första kuren. Samma besvär utöver de extra besvär som clownen påtvingat mig med monsterkuren av antibiotika.
En chansning lät mig då boka tid hos min kiropraktor som efter diverse övningar hade befriat mig från den ömmande halsen. Och för att knyta an till fotskadan hade jag bråttom tillbaka efter sex veckors uppehåll och sprängde foten i jakten på att komma tillbaka till tidigare form.
Nu hoppas jag att samma utmärkta kiropraktor ska utföra samma stordåd som då. Håll tummarna för mig när det imorgon avgörs om det blir någon start i Göteborg Halvmarathon eller inte.
12:17 september 26, 2011
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
Efter en mängdvecka ville jag fokusera på fart förra veckan. Intervaller, tempo och ett distanspass gav totalt dryga 30 km på fyra pass. Avslutade veckan i fredags med intervaller 8*750 meter i tempo 3:55-4:10 min/km. Summerade passet med en god känsla och förhoppningar inför halvmaran 8 oktober.
Vilan i lördags var planerad men gårdagens övningar ställdes ofrivilligt in. Vaknade i söndags med nån skit i halsen och har lite smått drabbats av panik. Ska försöka borsta av mig det och lägga energin på att kurera mig istället.
15:49 september 19, 2011
Publicerat av
rosenblom |
3 kommentarer
Föregående inläggs påstående om att 38 km var nytt veckorekord sedan skadan stämde inte. För fyra veckor sedan gjorde jag 45 km. Dessutom avtog regnet igår och solens besök lät skogens stigar få en chans att torka ur sina pölar. Två anledningar att låta bli att ställa in gårdagens långpass.
Det blev en runda på dryga 17 km. Efter den obligatoriskt tunga första halvtimmen var det roligt i en timme. 55 km fick jag ihop under veckan. Jag vågar påstå att det är personbästa all tid inkluderad. Jag har kanske som bekant aldrig varit riktigt road av långpass utan hellre nöjt mig med snabba pass och intervaller. Därför kan jag aldrig ha kommit upp i den sträckan.
Jag vet. 55 km på en vecka är inte särskilt märkvärdigt. Men efter alla bekymmer känns varje liten seger personligt märkvärdig.
11:45 september 12, 2011
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
De senaste veckorna höll som noterat ingen högre klass. Med sikte på halvmaran i oktober och med mersmak efter milloppet planerar jag för några kvalitetsveckor.
Det går sådär. Långpasset i måndags ställdes in. Blytunga ben lät mig nöja mig med en femma återhämtning. Jag sparade långpasset till dagen efter men ställde in och kortade ner i tidsbrist efter strid mot en deadline på jobbet. Långpasset flyttades till onsdagen, torsdagen och fredagen utan att genomföras. Det var jobbet eller regnet. Jag sprang varje dag men hade aldrig tid att genomföra planen.
Jag har ändå fått ihop 38 kilometer den här veckan. Det är absolut mer än vad jag sprungit någon annan vecka i sommar och därmed det mesta de senaste knappa två åren.
Igår var första dagen jag lyckades genomföra enligt schemat. Vilodag var planerat och det lyckades jag klara av. Idag skulle det bli ett långpass men jag vaknade till regn. Grusplanen utanför fönstret är täckt av pölar och är den det så är spåren i skogen så mycket värre drabbade. Det är oundvikligt att doppa foten i sörjan och att genomföra långpass med genomblöta skor redan från start känns sådär. Och jag vill inte besvära foten med för mycket asfalt i onödan. Och löpbandet som jag en gång i tiden hade så kärt är av samma anledning inte heller aktuellt att återbekanta sig med.
Sex inställda långpass på en vecka. Slå det om ni kan.
09:39 september 11, 2011
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
Granskade träningsboken igår. Sista tre veckorna innan Edet Runt var inget vidare. Orimligt att jag fick vara så nöjd då i mål. Och jag måste erkänna att jag blev än mer nöjd efter detta konstaterande. Tänk vad lite kvalitetsträning hade kunnat åstadkomma.
Vilade i söndags och nötte en femma återhämtning igår. Inget att anmärka på vad gäller foten. Jag kan alltså träna en del nu utan att det blir värre. Och tydligen även springa på asfalt utan att det blir värre. Och till och med springa i tempon ner mot 4:15 i en mil på asfalt utan att det blir värre.
Det är nästan så att man vågar kosta på sig ett leende.
15:46 september 6, 2011
Publicerat av
rosenblom |
2 kommentarer
Edet Runt. 10,5 km. 48 meter kort om en kvartsmara. Det skulle enligt prognoserna bli 17 grader och mulet. Vi fick strålande sol och en bra bit över 20 grader. Kanske lite för varmt för att göra riktigt bra tider.
Jag siktade på att genomföra loppet i 4:30-tempo vilket skulle innebära 47:15. Olustigt när man gjort milen på 40:50 men med nulägets förutsättningar kanske lite för kaxigt. Värmen noterades på minuskontot och redan efter en kilometer hade jag hamnat i ingenmansland utan ryggar att gå på och utan hjälpa att vänta bakifrån. Jag skulle få göra loppet helt utan sällskap.
Första kilometern gjorde jag på överraskande 4:03. Andra på smått magiska 3:50 och tredje på 4:07 gjorde att jag redan efter 3 km låg 1:30 före planen. Jag förvånades av hur fräsch jag var trots den lite korkat hårda öppningen. Men i följande 3 km skulle jag brottas med ett envist håll. Hållet och att jag ändå var lite orolig för den hårda öppningen gav utslag på fjärde kilometern som gick på 4:32.
Men jag hade givit mig själv ett försprång och resten av loppet handlade om att bita ihop och tappa så lite som möjligt på varje kilometer. Jag lyckades hyfsat väl. Bara ytterligare en kilometer gick över måltempot. Jag passerade milen på 42:59 och gick i mål på 45:04. Tempo 4:17 och en tolfte plats av 51 startande.
Jag är förvånad men främst överlycklig att foten inte protesterade tydligare än vad jag upplevde som ett par viskningar. Idag är foten inte alls lika nöjd. Men det är jag. Och jag ser redan framemot nästa tävling. Förbannat skönt att vara tillbaka.
10:04 september 4, 2011
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
etiketter: Edet Runt, kvartsmara, milen, tävling
Skadan är inte läkt. Men den besvärar mig inte lika hårt längre. Jag är åter i spåret och åter på bloggen. Under ett par dagar kommer jag att hastigt sammanfatta tiden som gått.
Välkommen. Och välkommen åter.
Bloggcomebacken i kronologisk ordning:
Del 1: Liket lever Mot nya mål
Del 2: Kort förtvivlad sammanfattning Sammanfattar från sista inlägget i juni 2010 till beslutet att göra comeback
Del 3: Kvacksalvare räddar förberedelsenarkoman Om anledningen till den korkade comebacken
Del 4: En dåres comeback Redogörelse för min comeback i Göteborgsvarvet 2011
Del 5: Dumdristighet bättre än expertis Nuläget. Skadad? Inte skadad?
Del 6: Siktar högt på kvartsmaran Nästa tävling och måltidsfunderingar.
20:14 september 2, 2011
Publicerat av
rosenblom |
8 kommentarer
Sedan Göteborgsvarvet har jag haft siktet inställt på Göteborg Halvmarathon i oktober. Drömmande har jag tänkt mig att göra en tid i stil med mitt PB (1:32) från samma tävling 2009. Sista tävlingen innan jag sabbade foten.
Det kommer inte bli så. Min fot klarar inte av tempoträningen. Alla farter under 4:15 är alltför påfrestande. Jag får nog vara nöjd med 1:40 i halvmaran om fem veckor.
Men det är då. Imorgon springer jag Edet Runt. 10,5 km på varierande underlag. För två år sedan gjorde jag 40:50 på milen på bana. Inte helt överens med mig själv nu om vilken tid jag ska sikta på. Tidigare i veckan var jag inte säker på att jag skulle klara en tid motsvarande 50 på milen. Men när jag kollar tiderna från varvet ser jag att jag gjorde första milen på 48:45. Sedan dess har jag ändå kunnat träna en del. Och efter att ha kollat splits från varvet är jag lite kaxigare.
Jag kommer att gå för en miltid motsvarande sub45 vilket skulle innebära 47:15 på 10,5 km. Första fem kommer att funka. Resten? Tveksamt. Det får bära eller brista.
20:13 september 2, 2011
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
etiketter: Edet Runt, kvartsmara, tävling
Det mest korkade jag gjort skulle visa sig vara en bra bit på väg mot lösningen. Det som dyra experter, behandlingar och preparat helt misslyckats med skulle åtgärdas med lite dumdristighet och kvacksalveri.
Efter Göteborgsvarvet är jag nu igång med löpningen igen. Ett hånfullt billigt hjälpmedel skulle visa sig vara guld värt. Jag återkommer med en närmare analys av det.
Jag har fortfarande ont när jag springer. Inte alltid. Men oftast. Men viktigast av allt. Jag är åter i skogen. Och som bonus åter i bloggvärlden.
Mot nya mål!
18:16 september 2, 2011
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
För en tävlingsmänniska är det inte speciellt motiverande att ställa sig på startlinjen med ett PB på 1:32 och sikta på 2 timmar. Men så fick bli. Alla är vi barn i början. Och för vissa av oss är det sanningen flera gånger än en.
Jag har en 4-km-slinga här i skogen. Den hade jag lyckats ta mig runt 10-15 gånger på ett år. Som bäst i 6:00-tempo med svårigheter. Mest för fotens skull men ändå. Att med den bakgrunden göra halvmaran på två timmar, 5:40-tempo, kändes inte alls självklart. Ännu mindre skadad och helt utan förberedelser vad gäller kost och extra vätskeintag.
Dagen började smått spåra ur efter att jag avslöjat mina planer. Jag släppte bomben om att springa Göteborgsvarvet och en oroad fru ville protestera. Det gick snart över. Nåväl, hon fortsatte nog sura i smyg.
Jag har aldrig gillat det där med att kolhydratladda. Nu hade jag möjligheten att chansa och laddade med en rejält gräddig proteindrink. Jag rakade benet och la på smärtlindrande liniment. Tanken var att tejpa i lugn och ro hemma men tiden var knapp och jag tvingades tejpa på spårvagnen på väg till starten. Det blev den mest patetiska tejpning som skådats och möjligen föga värt besväret men den där Placebo ska inte underskattas.
Fem minuter inann start hade jag ännu inte bestämt vilka skor jag skulle springa i. De gamla trotjänarna med säkert bara minimalt stöd kvar i eller de ett år gamla men fortfarande helt oanvända och färska? Det blev de gamla. Och de knappt dygnet gamla inläggen och den där pajasaktiga tejpningen.
Jag skulle starta i grupp 2 men missbedömde folkmassorna och hann inte slå mig fram. Så jag bestämde mig för att undvika trängsel och starta precis innan efterföljande grupp. En inte helt genomtänkt taktik. För alla andra som gjorde så var såklart de med klipp i stegen som ville ha fritt fram i starten. Jag försökte hålla tillbaka i början men lurades ändå att hänga på.
Det tänkta 5:40-tempot var snart ett minne blott. Jag fick en mindre chock när första kilometern avverkades på 4:22 och slog på bromsen men gjorde ändå andra kilometern på 4:49. Efter bara två kilometer låg jag drygt två minuter snabbare än planen. Förvånansvärt nog var jag inte alls tagen av tempot men visste att jag snart skulle sluta stående staty som Jörgen Brink i VM-stafetten 2003. Väggen skulle slå mig så hårt att jag snart funderade på vad ett hyfsat näs-jobb skulle kosta.
Foten då? Jag hann kanske 300 meter. Sen gjorde det ont. Asfalten dröjde inte med sin elakhet. Skadan, asfalten och de nya inläggen var tillsammans en värdig motståndare. Det gjorde ont men inget av det skulle få mig att bryta.
Jag höll med 5:40-tempomålet mätt god fart. Ingen av de 13 första kilometrarna gick över 5:10. Efter Götaälvbron och in på Avenyn började det bli varmare och jag hörde ambulanser och såg ett par utslagna löpare. Otränad och med tidigare hjärtproblem vågade jag inte trycka på. Sista sex kilometrarna avslutade jag i tänkt tempo och gick i mål hyfsat fräsch på 1:49:10.
Det var en fantastisk känsla att ta sig i mål. Jag gjorde min sämsta halvmara någonsin men jag har aldrig varit mer nöjd. Jag var tillbaka. Och jag längtade redan till nästa lopp.
13:23 september 2, 2011
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
Jag älskar förberedelserna inför ett lopp. Äter vad man tror ska fungera bäst. Dricker onormala mängder vatten. Fokuserar. Väljer kläder. Sätter mål. Planerar var ens tillresta hejaklack ska stå för att hon ska uppleva loppet så lite trist som möjligt.
Jag är en förberedelsenarkoman.
Just därför var min start i Göteborgsvarvet högst överraskande. Jag redogjorde tidigare om skada och dussinet plågsamma halvmil på 16 månader. Jag var överhuvudtaget inte tränad. Och förberedelseveckan hade passerat när jag bestämde mig för att springa. Det var dumt nog att springa. Att göra det helt utan förberedelser smått korkat.
Men å andra sidan. Jag älskar galenskap. Att slängas in i saker. Anta utmaningar. Att övervinna det omöjliga. Just därför var kanske starten ändå självklar.
Nu är ju ett halvmaraton absolut ingen galenskap eller i närheten av något omöjligt. Speciellt inte om man ändå gjort ett drygt tiotal. Men att i stort sett inte sprungit något på ett drygt år och på grund av skadan inget alls på asfalt fick åtminstone frun att ifrågasätta min intelligens.
Så… Varför?
Jag överöstes plötsligt av någon slags skit-samma-mentalitet. Jag hade varit skadad för länge utan framsteg. Det kunde inte bli värre. Avgiften var betald. Att springa varvet är omotiverat dyrt som det är. Att anmäla sig utan att springa än värre. Dessutom sprang jag på en kvacksalvare dagen innan start som påstod sig göra grymma inlägg. Jag lät honom göra ett par. Funderade, sov, funderade och fyra-fem timmar innan start bestämde jag mig för att ställa mig på startlinjen.
(fortsättning följer…)
10:39 september 2, 2011
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
Som påpekat. Mitt liv fylldes av nyheter. Att vara skadad och inte få springa och allt annat som sedan hunnit hända.
Dessutom flyttade vi i juni förra året. Kanske lite mot den blivande fruns vilja längre bort från stan. Kanske till ett sämre område. Kanske enbart för min skull till den där skogen där jag skulle få avverka mil efter mil.
Nu är det förmodligen inte så. Lusten att bo mitt i city avtar med åldern. Var man än bor i Göteborg är det någon i närheten som skjuter någon annan. Och även frun trivs nu med löparskorna på i skogen.
Men förra året när skadan aldrig ville ge med sig kändes allt som ett hån. Vi hade flyttat till en lägenhet i ett område som valts mycket för löpningens skull. Och jag skulle aldrig mer kunna springa. Tusentals kronor som vi inte hade spenderades på fotspecialister, krämer, mediciner, smärtsamma stötvågsbehandlingar och formgjutna inlägg. Inget fungerade.
Inläggen kändes väl spontant bra. Som om de faktiskt skulle kunna göra någon nytta. Men väl ute i spåret förstod jag att det inte skulle bli så. Jag sprang den där rundan på fyra kilometer någon gång, hade ont i flera dagar och försökte bli kompis med tanken på att aldrig mer springa. Lite väl dramatiskt kanske Herr Rosenblom? Möjligen var det så. Men när man redan spenderat en stor säck pengar som man inte haft måste man snart ge upp. Och det gjorde jag.
Någon gång trodde jag att jag blivit kvitt skadan. Gav mig ut på den där slingan igen och återvände förtvivlad. Samma sak upprepades dussintalet gånger. Hoppfull sprang jag iväg. Förtvivlad återvände jag. Det skulle aldrig bli bra.
Men jag skulle ha en överraskning till mig själv. Och nog blev jag överraskad. Jag hade på 16 månader bara dussintalet halvmilare i benen. Varav ingen givit mig mersmak. Ändå satt jag där vid frukostbordet den 21 maj och påstod att jag idag skulle springa Göteborgsvarvet.
18:44 september 1, 2011
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
Det har som det heter runnit en del vatten under broarna sen sist.
Jag hade då varit skadad i fem månader när jag gav upp bloggen. Glädjen var obefintlig. 11 juni 2010 signerade jag mina sista tankar och orkade aldrig tillbaka.
Jag är fortfarande skadad. Men jag är dessutom så mycket mer. Gift, företagare, lyckligare. Och kanske av störst intresse här: löpare igen. Och i och med det möjligen bloggare igen. Skadan dödade lusten. Nu räknar jag med att återvända.
Men… Skadan då? Jo. Foten är inte hel än. Jag lär få anledningen att återkomma till det.
Nu tar jag sats mot nya mål. Häng med!
12:12 augusti 30, 2011
Publicerat av
rosenblom |
2 kommentarer
Efter att i några månader ha gått skadad utan att kunna göra något åt det står jag möjligen inför en positiv förändring.
Problemen har varit att erkänt duktiga läkare är löjligt dyra för en arbetslös löpares plånbok. Och några inte fullt lika dyra har visat sig vara i det närmaste totalt odugliga. Dessa trista fakta har resulterat i ett smått apatiskt tillstånd där jag valt, eller snarare har tvingats välja, att vänta ut problemen. Ett hyfsat hopplöst agerande när jag varit övertygad om att enbart vila aldrig har kunnat leda mig tillbaka.
Livet är en hora. Och jag har inga pengar.
Trist. Men sant.
Nu har jag dock fått ett oväntat tillskott. En summa lagom nog att öronmärka för foten, hur lustigt än det låter. Tack kära Mormor.
Inte enbart med martyrens hatt på mig besökte jag mässan i samband med Göteborgsvarvet. Jag gick dit med förhoppningen om att någon fotspecialist skulle ställa ut. Jag träffade en specialist som gjorde en snabb undersökning av foten och påstod sig på ett förtroendegivande sätt kunna hjälpa mig tillbaka.
Jag hade låtit mig övertalas och besökte honom nu i veckan för en längre undersökning. Vi kom överens om att pröva ut ortopediska inlägg och i nästa steg testa stötvågsbehandling. En dyr behandling han påstår ska vara effektiv men som ska göra förbannat ont.
På måndag hämtar jag mina första inlägg och genomför min första stötvågsbehandling.
För ett tag sedan såg jag inte ens ljuset i tunneln. Nu har jag onekligen en mycket mer positiv känsla. Äntligen.
13:13 juni 11, 2010
Publicerat av
rosenblom |
2 kommentarer
