Efter att i några månader ha gått skadad utan att kunna göra något åt det står jag möjligen inför en positiv förändring.
Problemen har varit att erkänt duktiga läkare är löjligt dyra för en arbetslös löpares plånbok. Och några inte fullt lika dyra har visat sig vara i det närmaste totalt odugliga. Dessa trista fakta har resulterat i ett smått apatiskt tillstånd där jag valt, eller snarare har tvingats välja, att vänta ut problemen. Ett hyfsat hopplöst agerande när jag varit övertygad om att enbart vila aldrig har kunnat leda mig tillbaka.
Livet är en hora. Och jag har inga pengar.
Trist. Men sant.
Nu har jag dock fått ett oväntat tillskott. En summa lagom nog att öronmärka för foten, hur lustigt än det låter. Tack kära Mormor.
Inte enbart med martyrens hatt på mig besökte jag mässan i samband med Göteborgsvarvet. Jag gick dit med förhoppningen om att någon fotspecialist skulle ställa ut. Jag träffade en specialist som gjorde en snabb undersökning av foten och påstod sig på ett förtroendegivande sätt kunna hjälpa mig tillbaka.
Jag hade låtit mig övertalas och besökte honom nu i veckan för en längre undersökning. Vi kom överens om att pröva ut ortopediska inlägg och i nästa steg testa stötvågsbehandling. En dyr behandling han påstår ska vara effektiv men som ska göra förbannat ont.
På måndag hämtar jag mina första inlägg och genomför min första stötvågsbehandling.
För ett tag sedan såg jag inte ens ljuset i tunneln. Nu har jag onekligen en mycket mer positiv känsla. Äntligen.
13:13 juni 11, 2010
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
Så var det dags för Göteborgsvarvet imorgon. För att strö lite extra salt i såren har jag blivit placerad i startgrupp 1B med start bara tre minuter efter eliten.
I två år har jag förbannat arrangemanget för att skryta över hur jävla bra de är och att de är störst och allt möjligt samtidigt som de ger blanka fan i att det är helt omöjligt att ta sig fram. För två år sedan startade jag i sista grupp och tvingades gå och sick-sacka mig fram. Förra året startade jag i grupp 3 utan att märka någon skillnad.
Ändå lyckades jag göra en tid som gör mig förtjänt av en plats långt fram i startledet. Äntligen skulle jag kanske få springa Göteborgsvarvet. Och då är jag skadad och tvingas avstå.
Toppen. Verkligen.
Nu ska jag ta på mig martyrens hatt och åka till mässan för att ta del av atmosfären och INTE hämta ut nummerlappen…
Och när nu schlagerfinalen närmar sig passar jag på att citera en annan man som det inte gick så bra för. Christer Björkman.
Imorgon är en annan dag…
Låt oss hoppas det.
10:33 maj 21, 2010
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
etiketter: göteborgsvarvet, skada
Det skulle bli ett riktigt bra år. Ur löparens perspektiv mitt bästa någonsin.
2006 sprang jag mitt första lopp. En halvmara som gav mig mersmak. Snart började jag träna för nästa års Stockholm Halvmarathon. På kort tid blev löpningen en stor del av vardagen och samtidigt räddningen från något som måste ha klassats som ett osunt leverne.
Från ingenstans förvandlades då lyckan till svarta orosmoln och jag lämnades skeppsbruten med träningsförbud. Läkarna hittade något fel på mitt hjärta men deras knapphändiga information lät mig befara det värsta. Efter fem månader släpptes jag ur karantän med bara fem veckor kvar till årets lopp.
Återigen en kortvarig lycka. Efter loppet drabbades jag av flera korta förkylningar samtidigt som jag senare tvingades prioritera bort löpningen med fokus på att komma till rätta efter att ha flyttat till Göteborg. Jag kom igång igen med löpningen tidigt i februari 2008 och drabbades direkt av en åkomma i höger knä som i ett par dagar lämnade mig helt oförmögen att ens gå. Ännu mer ofrivillig vila och ännu en försäsong var spolierad. I april säsongsdebuterade jag otränad och med smärtor i knät. Återhämtningen efter längre pass var lång, träningen blev lidande och även 2008 summerades som ett dystert år.
Slutet på 2008 som jag inkluderar i försäsongen till 2009 blev ett helvete. Halsfluss efter halsfluss och totalt tre kurer antibiotika. Inte förrän i februari var jag åter i träning efter att ha missat nästan totalt fyra månader.
Noterbart är att jag trots dessa tre år av spolierade försäsonger ändå alltid förbättrat mina personbästan. Därför krävdes inte så mycket för att 2010 skulle bli ett riktigt bra år. Skulle jag bara få slippa längre sjukdomar och skador skulle 2010 bli roligt.
Men strax efter att 2009 var arkiverat med säsongens sista lopp i oktober inleddes halsflussäsongen. Nu blev det bara en kur antibiotika men ett ihärdigt tillstånd av krasslighet lät den totala perioden bli sju veckor lång. I december var jag åter igång och jag hade tappat enormt mycket. Men en järnvilja gav sig fan på att komma tillbaka. Dessvärre ville jag nog göra det för fort. Jag svarade positivt på träningen och passen blev tyngre och mer ofta återkommande. Till slut slutade höger fot att fungera.
Den överbelastning som jag tidigare beskrivit och försökt söka lösningen kring tvingade mig vila. Jag hittade till slut en fotspecialist tillika idrottsläkare som gav mig det föga chockerande rådet – vila… Jag vilade. Och vilade. Inget verkade bli bättre. Och tiden till tävlingarna blev allt kortare.
I början av mars började jag på försöksbasis att göra lugnare joggingturer med inslag av korta branta backrepetitioner. Utöver detta började jag köra balans och styrka för foten. Balansplatta, gummiband, tåhävningar och liknande. Det fungerade hyfsat väl men jag önskade mig mer uthållighetsträning än de fyra kilometer lugn löpning jag vågade utsätta foten för. Träningscykeln var lösningen och det fungerade fint även det till en början. Men just efter ett pass på cykeln kom nästa bakslag och foten mår nu ännu sämre än vid första bakslaget i början av januari.
Folk vill få mig att träffa en läkare. Visst kunde jag göra det. Men att lägga ut ett par tusen för att träffa en riktig läkare matchar inte en arbetslös mans budget. Speciellt inte när rekommendationen förmodligen ändå blir – vila. Den diagnosen kan jag ställa själv. Gratis.
Våren anländer och det är klart att man blir lite lyckligare. Men att möta våren och inte få vara ute och springa gör mig illa. Motivationen är fortfarande intakt. Jag vill. Jag längtar. Men skadan exkluderar mig från löparvärlden. Jag läser inga löparbloggar. Jag får Runners World och Aktiv Träning levererat till dörren men jag rör dem inte mer än att jag lägger dem på hög att läsa någon gång senare. Det är väl sju-åtta tidningar totalt nu. De ligger i en hög och väntar. Att ta del av dem skulle förmodligen göra mig än mer illa.
Jag längtar tillbaka och jag vill tillbaka. Men järnviljan är kanske ingen idé att gräva fram igen. Det var ju den som försatte mig i den här situationen.
Så mycket löpning har det alltså inte varit tal om. Och just därför har det varit tyst här ett tag.
13:09 april 23, 2010
Publicerat av
rosenblom |
9 kommentarer
Under min paus här fyller jag bloggbehovet på min OS-blogg. Följ länken nedan. Välkomna!
rosenblom om Vancouver 2010
09:33 februari 16, 2010
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
Små tecken har skänkt förhoppningar. Små tecken som bara varit förbannade lögner. Foten blir inte bra.
Nu har jag försökt komma överens med mig själv om en kompromisslös vila. Inga mer försök till löpning utan att känna mig helt bra. Inga sittningar på träningscykeln. Mer fokus på styrketräning. Men igår på gymmet kollapsade viljan. Styrketräning mer än en gång i veckan är mer än vad jag finner underhållande.
Jag pausar för att snabbare återkomma till löpningen. En paus som gör det vettigt att även pausa löpbloggen. Jag gör kanske något inflikande om något faller över mig. Och sedan givetvis åter i full figur när jag är frisk nog att erövra asfalten.
09:18 februari 16, 2010
Publicerat av
rosenblom |
6 kommentarer
Vinterolympiaden är igång. Och starten var ju minst sagt tragisk.
Givetvis lider jag med rodelåkarens nära och kära. Och hela Georgiens trupp. Men jag kan inte låta bli att lida ännu mer med alla övriga deltagare. Nåväl. Kanske inte mer. Men att se dem under invigningen var smärtsamt. Alla de deltagare som kanske inte slåss om medaljer under spelen. De som kanske har bara deltagandet i sig eller möjligen till och med invigningen som höjdpunkt i deras idrottskarriär. De som under flera år eller kanske hela sitt liv sett framemot OS. De som under invigningen återhållssamt skrattade och var glada för att få vara en del av något så stort som Olympiska Spelen. Detta samtidigt som deras blick vittnade om skam och bön om förlåtelse för deras glädje. Glädje trots att bara timmar passerat efter det tragiska dödsfallet.
Det gjorde mig förbannat ont att se dem bestulna på den sanna glädjen. Bestulna av spelens arrangör. Bestulna av en jävligt onödig olycka som potentiellt har föstört spelen för hundratals deltagare.
Men ändå. Man får ju ha förståelse för arrangören. Det är ju självklart mycket viktigare med en invigning för någon miljard hellre än ett skyddsnät för en tusenlapp…
12:52 februari 14, 2010
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
etiketter: georgien, olympiska spelen, os, rodel, vancouver
Besöket hos läkaren gjorde knappast till eller från. Nåväl. Några hundra fattigare. Men inte mycket kunskap rikare.
I helgen besökte jag staden som fostrat mig. Sundbyberg. Och det är fan inte lätt att hålla sig borta från sjöarna. Lötsjön och Råstasjön och däremellan liggande Golfängarna. Det må ha varit vinter och inte lika vackert som på sommaren. Men jag var tvungen att få insupa lite av atmosfären. Och jag trodde inte det var så länge sen, men nu när jag tänker tillbaka är det faktiskt nästan 2,5 år sedan jag löpandes rundade sjöarna.
Det kanske inte är helt rättvist att kalla det löpning heller. Det var halt och oron för foten var knappast obefintlig. Och efter att ha sprungit på löpband hela vintern och nu haft tre veckors löpvila var det tungt att springa. Det var kallt och fullt fokus på att inte förvärra skadan.
När nu läkaren ordinerade vila men inte löpförbud ville jag testa. Jag tejpade hårt och noggrannt. Det kändes väl hyfsat. Knappast något klipp i steget. Tejpen tillåter inte det. Men utan smärta i 40 minuter varefter tejpen verkade ge vika och jag tog kortaste väg hem.
Det kanske inte var det bästa för foten. Men helt klart gott för själen.
12:00 februari 11, 2010
Publicerat av
rosenblom |
7 kommentarer
etiketter: lötsjön, sundbyberg, tejp
Jag skrev om min inblandning i ett dop jag sjöng på. I kommentarerna nämnde Joel det ovanliga med idrottskillar som sjunger och Janne slängde ur sig en göteborgare. Med anledning av detta måste jag kontra och plåga er med ännu en ordvits som föddes för ett par minuter sedan…
Vilken idrottsstjärna vore mest lämpad att sjunga i kyrkan?
Och när vi ändå kommit så långt var jag tvungen att rubricera inlägget med ännu en passande ordvits som även var namnet på en musikfrågesport i TV för väldigt många år sedan.
Och knäcker ni gåtan kanske jag måste vara snäll nog att publicera ett litet klipp från helgen…
UPPDATERAT 10 feb 22:19 – Mannen jag söker är givetvis BÖRJE SALMING…
16:46 februari 9, 2010
Publicerat av
rosenblom |
5 kommentarer
Jag fick, som jag tidigare skrev om, till slut tag på en läkare som jag lyckades ställa hyfsat stort förtroende till på förhand. Hyfsat stort på förhand. Aningen naggat i efterhand.
Jag måste ha haft första tiden på morgonen. Jag kom i god tid. Tio minuter innan utsatt tid. Först tio minuter efter bokad tid släpptes jag in. Utan att någon patient tidigare försenat läkaren. Respektlöst att vara försenad tio minuter utan ursäkt och sedan ha jävligt bråttom att avsluta besöket i tid för att hinna med nästa patient i tid trots att jag hade mängder med frågor kvar.
Dessutom måste jag ifrågasätta en specialist i ortopedi med speciell inriktning mot idrottsmedicin som påstår sig inte ha minsta koll på löpstegets påverkan på foten. Och inte heller har en aning om hur man tejpar en fot…
Hur som helst. Läkaren kontrollerade foten varefter jag fick en kort grundläggande lektion i fotens anatomi och senare ett utlåtande. Kortfattat verkar, som jag tidigare gissat, min pronation vara boven i dramat. Den ska ha orsakat ett slitage på den sena som går längs skenbenet och in under hålfoten. Något som när det väl inträffat kan vara svårt att bli kvitt. Åtminstone väldigt lång tid att bli kvitt det.
Läkaren ordinerade vila och skrev ut ett recept på Voltaren och en remiss till både en sjukgymnast samt en ortopedtekniker. Men. Han trodde inte att det skulle innebära någon större fara att cykla och kanske inte ens heller att löpa väl tejpad för att förhindra foten att falla in och på så sätt orsaka samma slitage på den redan retade senan. Men det senare var mina förslag och hans svar verkade mest vara gissningar.
Konklusion. Min egen såklart. Hur mycket kan man begära av en läkare, specialist i ortopedi med speciell inriktning mot idrottsmedicin…? Med stöd, i första hand tejp och så snart som möjligt ortopediska inlägg, bör jag kunna löpträna lättare. Jag kommer förmodligen ha ont men hur farligt är lite smärta?
15:48 februari 8, 2010
Publicerat av
rosenblom |
12 kommentarer
etiketter: foten, läkare, ortopedi, ortopediska inlägg, pronation, skada, tejp, voltaren
Skadad i tre veckor. Igår hos läkaren. Idag tävling.
Det var onekligen en förbannat god häxdoktor jag besökte. Eller…?
Jag återkommer med läkarens diagnos när jag har tid att återge det korrekt. Jo. Visst kan man kalla dagens uppgift någon form av tävling. Absolut ingen löpartävling dock. Och egentligen kanske inte ens en tävling.
Men det handlar om att prestera max. Med bara ett försök. Och utan att vara bekant med förutsättningarna.
Systerdotterns dop idag. Och jag är förärad uppgiften att sjunga solo. Så för att återkoppla till ovanstående punkter.
Bara prestation av klass är godkänt. Tar man sig an uppgiften att sjunga solo i kyrkan är inte bra acceptabelt. Det finns knappast möjlighet till omtagning. Jag vet bara knappt vem pianisten är och han hade aldrig hört låten för ett par dagar sedan och krävde noter vilket jag inte kunnat leverera. Jag kommer träffa honom först en halvtimme innan dopet. Alltså ungefär samtidigt som de första tidiga gästerna lär anlända. Möjligheter till repetitioner känns minimala.
Det vore väl en sak om jag var rutinerad. Men inte ens det kan jag ta med mig. Jag har bara gjort något liknande tre gånger om jag räknar rätt och senast så länge sen som för ungefär 15 månader sedan. Hur kommer det låta i kyrkan? Mikrofon eller inte? Kan jag ens hela texten? Varför utsätter jag mig för det här?
Går det åt helvete, om nu det är möjligt i kyrkan, så är det oåterkalleligt. Precis som dåliga siffror i en resultatlista.
11:24 februari 6, 2010
Publicerat av
rosenblom |
9 kommentarer
Tre veckor utan löpning nu. Jo, det blev förvisso 14km på Löpningens Dag. Men låt mig gärna glömma det. Det var i efterhand varken klokt eller särskilt fördelaktigt för min skadade fot.
Det är inte långt ifrån att man bryter ihop i något slags krig med sig själv. Personbästa på Göteborg Halvmarathon följdes av sju veckors sjukdom och när jag äntligen kom igång med löpningen gjorde jag det med sådan lust och med total avsaknad av spärrar att jag överbelastade foten och nu gått skadad i tre veckor. Sex veckor höll foten. Jag var alltså sjuk längre än jag fick vara helt frisk. Toppen. Verkligen.
För fjärde året i rad spökar sjukdom och skador. Inte konstigt att man bara sänker pb:t på halvmaran med någon minut per år.
Jag borde naturligtvis kolla upp foten. Men det är lättare sagt än gjort. Går man via sin husläkare och om den mot all förmodan orkar besvära sig att skriva en remiss väntar ett par månaders köande för att ens få träffa en specialist. Vänder man sig till en privat klinik verkar förfarandet inte vara alls så segt. Men… Ett besök kostar runt tusenlappen och åker man på magnetröntgen så får man slanta upp mellan tre och sex tusen. Och om det visar sig att jag borde skaffa ortopediska inlägg för att fortsätta ryker ytterligare en tvåtusing.
Löpning. Världens mest tillgängliga idrott… Hur billigt som helst.
Efter att ha gjort ett gediget detektivarbete verkar jag nu ändå ha hittat en kille som jag på förhand kan känna ett visst förtroende för.
Leg läkare, specialist i ortopedi. Speciell inriktning mot idrottsmedicin, rehabilitering, smärtproblem samt manuell medicin.
Till en rimlig peng dessutom och med en lucka i kalendern idag. Avvaktar att bryta ihop och hoppas nu istället att jag ska kunna få reda på vad det är för fel på mig och min fot.
08:24 februari 5, 2010
Publicerat av
rosenblom |
11 kommentarer
Det spelar ingen roll att jag bevarat gamla kunskaper om hur man tejpar instabila fötter. Det var några år sen sist. Och jag gav mig på överkursmaterialet direkt. Det är förbannat svårt att tejpa sin egen fot. Att fixera sin fot samtidigt som man sitter upp och själv ska tejpa den kräver sin övning.
Hur som helst. Ingen smärta i foten genom passet annat än det obehag den väldigt hårt lindade tejpen till en början gav. Det blev ett duktigt pass. Äntligen. 30 km på träningscykeln på 65 minuter. Vad nu det kan vara värt?
21:05 februari 4, 2010
Publicerat av
rosenblom |
1 kommentar
etiketter: tejp, träningscykel
Lite kaxigt har jag slängt ur mig rader om att det bara är att tejpa och köra på.
Faktum är att jag inte riktigt vågat mig på det. I tre veckor har jag gått skadad nu och träningscykeln har fått fungera som ersättare för löpningen. Men för en vecka sedan under ett pass på sadeln kändes inte heller det ok. Nu har jag kört Voltaren Gel i fem dagar utan minsta resultat och jag kan inte sitta still längre. Så nu ska jag ur minnet försöka rota fram gamla färdigheter i tejpning och köra ett ordentligt cykelpass.
Önska mig lycka till.
14:30 februari 4, 2010
Publicerat av
rosenblom |
3 kommentarer
Två veckor har passerat. Utmaningen att med bara sex veckors träning lyckas nå 100 armhävningar i en följd inleddes med ett maxtest i vilket jag klarade 18.
Baserat på mitt resultat har jag följt ett program. Tre pass i veckan. Varje pass bestående av fem set med given vila. Jag har haft uppenbara svårigheter att fullfölja schemat efter de tre första seten. Jag har aldrig kompromissat med det totala antalet armhävningar på schemat. Däremot har set 4 och 5 oftast blivit set 4, 5 och 6 och ibland även 7.
Vecka 2 avslutas med ett maxtest. Daniel har gått från 30 till 45. Joel från 25 till 39. Hatten av för er boys! Och jag… Jag har gått från 18 till… eeeh… 22. Oförändrat med andra ord. Det är förbannat märkligt. Från att så gott som aldrig göra armhävningar till att träna sex hårda pass nämnda övning och inte alls utvecklas…
Nåväl. Något gör jag fel. Möjligen är vilan mellan passen för kort. Vecka 3 är inledd och om knappt två veckor har jag gjort ett nytt maxtest. Förväntar mig en explosiv utveckling tills dess. Annars får jag nog backa och redigera schemat lite.
16:28 februari 3, 2010
Publicerat av
rosenblom |
8 kommentarer
etiketter: armhävning, test, utmaning
Då det inte fanns något intresse att dela med sig av sina förväntningar på Runner’s World finns det väl heller inget intresse att ta del av det dyk i ämnet jag hade tänkt göra.
Men nog måste väl ändå löparbloggosfären vara sund nog att inte ta allt på så jävla stort allvar. Om inte så finns det många fler texter i aktuellt nummer av Runner’s World att bli ordentligt mycket mer orolig över om man ska läsa dem slaviskt ordagrant.
Hur som helst. Om ni senare lyckas släppa Runheims ledare och bläddrar fram till sida 69 i aktuellt nummer…
LOPPEN NI INTE FÅR MISSA 2010 – STOR GUIDE TILL 230 SVENSKA LOPP
Hetsa inte upp er. Ni MÅSTE INTE springa ALLA lopp.
23:57 februari 2, 2010
Publicerat av
rosenblom |
6 kommentarer
etiketter: claes runheim, löparbloggosfären, runners world
Jag trodde jag var osårbar på ersättningsverktyget träningscykeln men passet igår verkar ha förvärrat skadan varför jag strykit dagens övningar och ägnar lite extra tid av dagen till att ta för mig av vad löparbloggosfären har att erbjuda.
Och det är inte alltid det är fantastiskt rolig läsning. Idag finner jag mig stum. Stum av förundran kring löparbloggosfärens förmåga att trotsa fysiskens lagar och låta det blåsa upp till storm ur ingenting. Som att göra eld i vakuum.
Runner’s Worlds chefredaktör Claes Runheim får ta en hel del skit i diverse löparbloggar och efterföljande kommentarsflöden nu. Ett par saltade meningar om sitt eget förhållande till mat låter bloggskribenter och deras läsare rasa i ett unisont löfte om att avbryta sina prenumerationer.
Och innan jag går in på sakfrågor måste jag reda ut funderingar kring förväntningar och fråga mig själv och framförallt er som finner något intresse i att följa den här bloggen…
Läser vi Runner’s World för att bli bättre löpare eller bara för att må bra? Läser vi Runner’s World för att bli bättre löpare eller för att vi tror att vi ska finna den kompletta sanningen och lösningen kring livets alla bekymmer och problem? Läser vi Runner’s World för att bli bättre löpare eller för att söka tröst så där som man lindrar hjärtesorg med ett stort paket glass i amerikanska filmer?
Ska Runner’s World vara en tidning om löpning eller ska det vara en romkom á la Notting Hill som bara ska leverera mysfaktor?
20:17 januari 31, 2010
Publicerat av
rosenblom |
10 kommentarer
etiketter: claes runheim, löparbloggosfären, runners world
One.com som levererar webhotell till rosenblom.org har under dagen upplevt vissa problem. Problemen verkar ännu inte vara helt och hållet lösta.
Detta kan medföra att sidor tar väldigt lång tid att ladda eller att de i värsta fall visas blanka eller felaktigt påstås inte existera. Ha tålamod. Bloggen kommer snart att åter finnas fullt tillgänglig.
15:55 januari 31, 2010
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
Jag har försökt att skriva något om skadan och känslan i tisdags. Men jag märker att det är förbannat knepigt att begripligt och ändå kortfattat beskriva en känsla. Så jag tvingas väl publicera några bilder. Det är onekligen ont om dem här. Jag försöker begränsa det till tillfällen när det verkligen behövs. Och när beskrivningen nu mest blir en sörja av ord tar jag hjälp av något här så ovanligt som en trio bilder.
Det blåa visar det ursprungliga besväret. Från fotvalvet och upp längs och precis bakom skenbenet. Det röda visar den ömhet på utsidan som senare tillkom. Dessa båda besvär var med mig på rundan. Alltså, framsidan av underbenet, både in och utsida. De var där men i form av ömhet snarare än smärta. Efter passet och från i onsdags har den värsta ömheten flyttats, som det lila visar, ner mot foten och är nu hyfsat bekant med känslan jag haft när fotleden varit kass. Men så enkelt verkar det inte vara. För det växlar mellan alla dessa tre ställen. Ibland ont på alla. Ibland inte alls.
Så vad gör man nu av detta? Jag väntar på svar för att få träffa en ortoped. Men under de flera veckor jag säkert tvingas vänta… Vad gör jag då?
Löpningen har ersatts av träningscykeln och jag behandlar ömheten med ismassage. Men behöver jag egentligen vila från löpningen? Det röda på bilden led jag värre av förra året och det sprang jag bort på ett par månader. Det lila, om det nu är fotleden, har jag spelat fotboll med en hel säsong för tio år sedan och sedan ännu en för sex eller sju år sedan. Dock brutalt hårt tejpad.
Som jag ser det finns två alternativ. Att vila och vänta på något som kanske kommer hända. Eller att raka benet, tejpa, bita ihop och trumma på. Å andra sidan då med risken att det kan det bli värre. Är det värt en chansning?
20:56 januari 29, 2010
Publicerat av
rosenblom |
11 kommentarer
etiketter: fotboll, skada, tejpa, vila
Helt ärligt. Så jävla besviken är jag inte som jag kanske gjort sken av.
Jag är nog mest förvånad. Förvånad över att folk gärna jublar över att det händer något. Men sedan löjligt ofta ogärna ställer upp.
Jag fullständigt bombades av besök länkade från ett flertal bloggar och ett par forum. Dessutom puffade Göteborgsvarvets hemsida om eventet. Så att budskapet om Löpningens Dag nådde ut råder det inget tvivel om.
Jag var lite skeptisk till valet av datum. Men nu är jag fullständig övertygad om att det var helt rätt. Kallt, mörkt och halt och inte alls så löpvänligt. Det är då löparen löper. Datumet sållade onekligen agnarna från vetet.
Nog om det.
22:55 januari 28, 2010
Publicerat av
rosenblom |
8 kommentarer
Någon succé var det knappast tal om ikväll.
Göteborg brukar inte vara så blyga med att slå sig för bröstet och berätta om hur jävla bra de är. Göteborgsvarvet är störst, bäst och vackrast, skrek Matts Olsson i en löjlig krönika i GT efter tävlingen i våras. Samtidigt uppmanade han huvudstaden att stoppa upp Stockholm Marathon i arslet.
Men så löpvilliga är göteborgarna inte. Till Slottsskogen kom idag en kompis som jag lyckats lura dit och en tjej som hittat dit via någon tråd på funbeat. Och inga fler.
Spårvagnarna strejkade i vanlig ordning så jag tvingades snorkka till mötesplatsen. Inte hela världen kan tyckas men kombinationen av en skadad fot och ben som jag inte alls visste om jag kunde löpa på och en massa tidtapp på spårvagnshaveriet tvingade mig att blunda, bita ihop, hoppas och springa på rejält för att hinna dit.
1720 anlände jag och strax innan halv kom Maria. 1740 hade vi väntat nog och påbörjade turen. Efter två varv hade min kompis Johannes hunnit sluta jobba, svida om och ansluta. Något varv senare lämnade Maria rundan för att snorkka hem till Mölndal. Jag och Johannes fortsatte ett par varv och passerade startplatsen sista gången strax innan sju för att springa hemåt.
Totalt blev det 14 km för mig under vilka vi i skönt prattempo hann avverka ämnen som skador, ultralopp, bloggar, den heta maran i Stockholm 2007 och eländigt trånga Göteborgsvarvet.
Stort tack till Maria och Johannes för visat intresse. Och tack till alla som puffat och länkat hit. Och tack Ingmarie för ett kul initiativ.
Hör initiativtagare Ingmarie Nilsson prata med Radio Halland om Löpningens Dag. (spola till 20:25 in i klippet)
Och nästa år Ingmarie… Då blir vi många fler!
23:41 januari 26, 2010
Publicerat av
rosenblom |
13 kommentarer
