Nackdöden är snart ett minne blott.
Jag har lokaliserat orsaken till eländet. Min horribla arbetsplats hemmavid som saknar minsta tillstymmelse till ergonomiskt tänkande.
Efter att smärtan så smått avtagit efter helgen, det måste varit söndagsspriten, slog jag mig ner igår på kvällen och smärtan skulle snart göra sig påmind. På kontoret inga problem. Men hemmavid. Aj.
Så det skall väl styras på något sätt innan någon avancerad aktivitet återtas där.
Nacken till trots. Tisdag och träning. Gymmet gapar tomt i vanlig ordning.
Lyckats trolla fram något slags monsterliniment. Förmodligen utvecklat för elefanter eller någon lika hårdhudad varelse. Det bränner än. Men det var nästan inga problem att träna. Det är bra.
Jag har ensam snart utrotat Nackdöden. Det är bra. Kiropraktorn går miste om sitt arvode. Det är bra. För mig.
10:24 juli 24, 2007
Publicerat av
rosenblom |
5 kommentarer
Hur sitter jag egentligen?
Jag har avslöjat Nackdödens skapare. Hur jag sitter är det ergonomiskas absoluta motsats.
Har dessutom tagit del av ytterligare en teori om bekymren kring mitt hjärta. För den oinvigde… Nej, det har inte med kärlek och hjärtesorg att göra. Det finns nämligen inget sådant som kärlek. Mitt hjärtas bekymmer är medicinska. Men det var just det de inte skulle vara enligt den nya teorin. Inte medicinska alltså. Jakten på någon slags förklaring löper vidare i veckan. Nya ledtrådar eftersöks längs Strandvägen.
Något mer det är fel på?
Hur trasig är jag egentligen?
21:47 juli 22, 2007
Publicerat av
rosenblom |
4 kommentarer
Jag trodde det var kört. Ja det kändes så ett tag.
Det var lite väl mycket bloggande ett tag. Helgen räddade mig. Solen räddade mig. Nackdöden räddade mig.
Jag bär ännu någon slags värdighet. Eller något. Åtminstone något.
Det blev väldigt få inlägg nu i helgen. Solen lockade. Hade solen inte lockat hade ändå Nackdöden hindrat mig. Jag kan ännu inte göra något utan att känna det minsta obehag. Nackdöden har bjudit in sig själv till att ständigt göra mig påmind om hans närvaro. Men de senaste timmarna har det varit mer tebjudning än raveparty.
Nackdöden har räddat mig från att skriva och publicera en massa skit om ingenting.
Och med det sagt har jag skapat ytterligare ett inlägg.
20:45 juli 22, 2007
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
Dagen har inletts med blandade känslor.
Först skrek solen mig vaken med sina strålar riktade in i ögonen mina genom sovrumsfönstret.
Underbart.
Smått överraskad och lite lycklig slänger jag mig upp ur sängen. Aj. Aj som fan. Förbannade Nackdöden. Med minnet försvunnet om nackens tillstånd åsamkar jag mig själv en minst sagt obehaglig upplevelse i och med mitt lyckliga språng ur sängen. Det bara smäller till och i några sekunder hade jag hellre blivit påkörd av tåget.
Sensmoral: Undvik lycka, lycka är farligt.
Ja, nacken plågar mig. Den plågar mig något så oerhört. Att ni, några få, sedan skrattar åt mig kan väl kvitta. Ni får väl tillbaka. Karma. Möjligen lider ni offer för uselt väder idag. Det kan ni gott göra. Och det är min tur att skratta. Om jag kunnat. Det gör förbannat ont bara av att skratta.
Nu väntar ett möte med solen. Brännan skall bättras på.
Men jisses… Hur snyggt brun blir man med den här kragen kring nacken…?
11:12 juli 21, 2007
Publicerat av
rosenblom |
7 kommentarer
Skrev jag nackspärr? Ja. Nog gjorde jag det.
Det är ingen nackspärr det här. Det är fan Nackdöden!
Jag har nu i nästan två timmar slagits mot Nackdöden. Den yttrar sig inte alls så där molande och bara irriterande utan på det mest obehagliga mördande sätt. Som kramper i musklerna. Sammandragande kramper som får nacken att bli några centimeter kortare. Och de mördande kramperna återkommer i tiosekundersintervaller ungefär var tredje minut.
Man ska fan aldrig få vara riktigt nöjd.
När det mesta plötsligt börjar arta sig då ska självklart något annat jävlas. Jag ställs mot Nackdöden. Just nu verkar jag försvara min kung med endast ett par stackars bönder anfallen av en fullbemannad svart styrka. Remi är min bästa väg ut. Vad skulle remi mot Nackdöden innebära?
Jag har verkligen inte tid med det här. Allra minst idag.
14:55 juli 20, 2007
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
Jaha. Hur ska jag nu sammanfatta detta då?
Bara upplägget kring träningen är i det närmaste sagolikt. Jag älskar det.
Upp tidigt. Oftast väldigt tidigt. En ordentlig frukost. Grötkok. Väskpackning och promenad till gymet såvida det inte är löpning runt sjöarna på schemat. Dusch och mer mat. Träning innan jobbet är bäst. Då är man också trött till kvällen så sömnen fungerar som den ska.
Inställningen till det sunda förvandlas omedelbart.
Jag har ännu inte druckit dagens första kopp kaffe. Är faktiskt inte det minsta sugen heller. Helt galet. Dock sant.
Och trots att jag åt en duktig frukost och fyllde på rejält efter träningen vid halv nio så skrek kroppen av hunger redan halv tolv. Hungrig till lunch. Det har inte hänt ofta de senaste fyra månaderna. Ett helt annat tänk infinner sig. Utan att vänta.
Träningen då? Jo. Det gick väl som väntat. Rätt hyggligt med tanke på uppehållets längd och de dåliga förberedelserna. Löpningen blir dock det stora testet. Där borde hjärtat besväras mest om det skulle vara något. Men oron är ändå mer påtaglig efter passet. Kanske är det bara oro. Kanske något annat. Så jag lär som väntat kontakta någon dåre i vit rock som ordinerar vila och fakturerar ännu en trehundring.
Så borde jag inte istället spara en trehundring?
13:38 juli 9, 2007
Publicerat av
rosenblom |
7 kommentarer
Proverna visade ju förbättrade och normala värden. Det är väl bra.
Jag är inte säker på att allt är bra ändå. Jag känner ännu oro som jag anar ha något med hjärtat att göra.
Så jag borde söka ny läkare.
Men. Nu är jag trött skräpet. Jag testar.
Från att ha tränat sex till sju pass i veckan i ett halvår och sedan tvingats till inget i fyra månader planerar jag nu besöka gymet. Första passet på fyra månader. Vilken tur att jag givit mig bästa förutsättningarna med nittio minuters sömn.
Det får bära eller brista.
Wish me luck!
07:11 juli 9, 2007
Publicerat av
rosenblom |
9 kommentarer
