En seg jävel

Aug 7, 2007 av rosenblom

Jag skulle ta det lugnt hade jag sagt.

Det hade kanske varit att föredra. I dryga fyra månader har jag dragits med vad som befarats vara något slags hjärtproblem. Något som ännu inte kan avskrivas då inget annat kunnat konstateras.

I fem månader vilade jag ifrån löpträning. Obehagen kring hjärtat yttrade sig starkast vid just löpning. Jag gjorde ett par försök. Det blev en kilometer vid ett två eller tre tillfällen. Jag dog. Något var allvarligt fel. Det mesta kändes hopplöst.

Men utan åtgärder verkar det bra igen. Utan åtgärder. Vad var det då för fel?

Sedan en månad styrketränar jag igen. För tolv dagar sedan inledde jag satsningen mot Stockholm Halvmarathon. 25 dagar kvar nu. Första löppasset då efter fem månaders vila. Jag har inte haft några större förhoppningar. Att jag så småningom skulle klara distansen, 21.1 kilometer, tvivlade jag aldrig på. Men att klara distansen har aldrig varit intressant. Det skall göras en hyfsad tid för att det skall vara lönt. Jag skulle göra en bättre tid än förra året. Men hur det skulle vara möjligt efter så långt uppehåll syntes avlägset.

Efter ett par tempopass och några lugnare pass sprang jag igår fulla sträckan. Ett halvt marathon. För andra gången någonsin. Dåligt tränad, utan förberedelser under dagen, ätit och druckit alldeles för lite, aningen matt av solande och utan uppvärmning. Att jag skulle klara det kunde jag knappast våga tro. Jag är en seg jävel. Tydligen. Inte nog med det. Tiden blev bra. Sämre än loppet ifjol men med noggranna förberedelser skall den tiden slås.

Träningen har bara nyss påbörjats och jag är redan i närheten av tiden att slå.

Hjärtat håller.

Det går bra nu.