Jag höll inte på att dö
Varför det när man kan gå ut och springa? Fan. Att jag aldrig tänkt på det tidigare…
Och varför inte ta i alldeles för hårt utan att egentligen ätit på hela dagen? Det gick väl ok. Ändå. Och snabbt gick det. Men mitt lilla pass skulle locka man ur huse.
Toppen!
Jag var så slut när jag avverkat de elva kilometerna på en kanontid att jag fann det nödvändigt att falla ner på alla fyra för att införskaffa någon slags ny energi. Och när jag reste mig var magen i sådant uppror att jag tvingades ta stöd av en lyktstolpe i en obehaglig känsla av att möjligen tvingas kräkas.
Så slut som man möjligen kan tänkas bli.
Nu ter det sig inte bättre att jag trots löparmundering lyckas lura ett sällskap i ett närliggande hus att jag är helt vansinnigt jävla full. Att de vinglande stegen inte bara är slutkörda ben utan är försvagade steg styrda av mängder av alkohol.
Så uppe på fötterna igen och promenerandes i riktning hemåt har en kompis lämnat nämnt sällskap och rusat ikapp mig för att kontrollera att jag inte håller på att dö…
Toppen!
Jag tackar Herr Karlsson så mycket för visad omtanke.
Kul att man kan bjuda på lite underhållning och drama när det nu var så sjukt dåligt på TV.
Kanske liknande
Taggar
Share This
Hur tänkte du då..?
Och jag fick för mig att springa igår jag med, istället för krogrunda. Hur kunde jag vara så dum.