Så här i efterhand…

Apr 21, 2008 av rosenblom

Innan loppet surrade någon tanke i huvudet om att sikta på att ta sig i mål. Det var tänkt som ett träningspass inför Göteborgsvarvet.

Utan förberedelser förutom en väl genomtänkt frukost och med ett knä som förmodligen bara ska vila sig friskt kändes det som en sund inställning.

Trots att jag är dåligt tränad tvivlade jag aldrig på att jag skulle orka ett halvmarathon. 21 kilometer är ändå inte mördande långt. Men med ett trasigt knä borde det ändå kunna vara tillräckligt långt för att kunna ställa till problem. Och att mitt knä skulle hålla kunde jag bara hoppas på. Utifrån det var jag inte helt säker på att jag ens skulle ta mig i mål.

Men att vila sig fri från en skada finns inte. Antingen opererar man och börjar rehabilitera eller så kör man. Och är det tävling så är det. Står man på startlinjen så gör man det inte för att komma i mål. Möjligen i ett ultralopp över 75 kilometer men inte i ett halvmarathon. Man står där för att göra det så jävla bra som möjligt.

Jag tog mig i mål. Märkbart besviken. Men efter att ha värderat alla variabler snart två dygn efter målgång måste jag ändå känna mig hyfsat nöjd.

Men målet att göra Göteborgsvarvet under 90 minuter känns avlägset…

Andra bloggar om löpning, skador, halvmarathon, kungsbackaloppet, göteborgsvarvet