Så har det då gått några dagar sedan tävlingen. Fem, lite drygt.
Jag känner mig jävligt sliten. Och bara 16 dagar kvar till nästa tävling. Orutinen lyser igenom när jag erkänner att jag inte har en aning om hur jag bör lägga upp återhämtning, träning och vila inför Prinsens Minne.
Jag orkar inte hålla på att missa personbästat igen med några sekunder så jag måste vara bättre än jag någonsin varit den 15 augusti i Halmstad.
Någon som kan bjuda på några genomtänkta eller mindre genomtänkta supersmarta tips?
Lite här och var läser jag att det kan ta ett par veckor att återhämta sig från en halvmara. Det kan vi glömma snabbt för det har jag verkligen inte tid med.
I tisdags var jag ute för första gången sedan tävlingen. Det blev 10,8 km halvbackig asfalt i 5,10-fart. Förbannat lugnt med andra ord. Igår var tanken att kliva på lite på samma sträcka. Fortfarande lugnt men närmare 4,50-fart. Ganska snart började jag känna något knas i vänster knäskål och tvingades vända hem tidigare.
Där befinner jag mig nu. Allmänt hängig och med ett inte helt bra knä. Och utan aning om hur jag ska planera de kommande två veckorna.
Ibland vore det skönt med en coach som kunde säga åt en hur man ska träna och vad man ska äta. Så kunde man slippa bry sig om att tänka och bara springa och kriga pass efter pass. Nu är ett sådant tillfälle.
andra bloggar om löpning, träning, återhämtning, uppladdning
18:52 juli 30, 2009
Publicerat av
rosenblom |
8 kommentarer
etiketter: återhämtning, löpning, träning, uppladdning
Efter att ha redogjort för själva tävlingstillfället vill jag bara föra ytterligare ett par små minus till protokollet. Bortförklaringar eller förklaringar. Kalla det vad ni vill. Det är åtminstone något värt att minnas inför nästa lopp.
När jag la mig strax innan elva på fredagskvällen hade jag ställt klockan på sju och ansåg det då räcka med åtta timmars sömn. Nu fanns det inte tillstymmelse till trötthet och jag lyckades inte somna förrän vid midnatt. En timmes sömn förlorad. Jag skulle förlora en till.
Grannen har en förmåga att trycka gasen i botten på stereon när alkoholen slår slint. Inte sällan blir det väldigt tidiga morgnar. Den här gången väcktes jag klockan sex.
Han hade förvisso den goda smaken att spela Dan Hylanders Farväl till Katalonien. Men ändå. Han hade gärna fått låta bli. Jag kunde ha behövt den extra timmen.
Och så var det 25 mil i bil till Motala.
Och… Jag vet inte vad det kan ha haft för inverkan. Möjligen ingen. Men ändå. Det är värt att notera att jag bara fem dygn innan start drabbats av något jag gissar kan ha varit någon slags matförgiftning. Jag led ont under timmen jag spydde och var ordentligt trött hela återstoden av dagen. Sedan kan jag inte påstå att jag kände av det mer. Men viss kraft kan den möjligen ha dragit ur mig.
Jag fyller på minuspåsen och för bibehållet självförtroende får jag nu anse mig ha samlat på mig förklaringen till mitt misslyckande.
andra bloggar om löpning, tävling, baltzarloppet, bortförklaringar, sömn, grannar, dan hylander, matförgiftning, självförtroende
12:19 juli 29, 2009
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
etiketter: baltzarloppet, bortförklaringar, dan hylander, grannar, löpning, matförgiftning, självförtroende, sömn, tävling
Jag är ju förbannat jämn iallafall. Det lilla får jag väl ge mig själv. Vad man nu har för glädje av det…
1.35.34 i Baltzarloppet placerar alla mina tre halvmaror i år inom en tidsrymd av 45 sekunder. Som tidigare påstått är jag i bättre form nu än i de två tidigare loppen. Med andra ord borde detta lopp haft en hyfsat mycket mer besvärlig bana. Men jag vet inte…
Någon nämnvärd höjdskillnad var det inte tal om. Så arrangörens påstående om en lättsprungen bana kan möjligen anses vara korrekt även om banguiden som presenterades på nätet inte stämde överens med verkligheten. Stora delar av banan bestod av grusväg vilket naturligt nog påverkar tiden negativt i jämförelse med asfalt och dessutom gick flera kilometer av banan längs vattnet och framförallt runt vad som kanske kan kallas en halvö plågades farten av riktigt vildsinta vindar. Om lättsprungen vore synonymt med backfri så visst, men nog finns det andra parametrar att ta i beaktande.
Hur som helst. Banan var ändå av sådan art att jag absolut borde slagit mitt personbästa. Så varför misslyckades jag?
Det är väl det som känns tyngst. Att det faktiskt inte finns något att skylla på. Om nu inte ett gäng små minus kan gå som ett stort.
Efter två kilometer hade jag tappat ryggarna framför och samtidigt lämnat några jagande på längre avstånd bakom. Efter fyra kilometer blev jag inhämtad och passerad av en kvartett. Sen var det egentligen som ensamheten i vilket annat träningspass som helst. Sista tre kilometerna passerade jag tre löpare och passerades själv av två. En väldigt ensam tävling i vilken jag förmodligen gjort en ännu sämre tid om det inte vore för den fantastiska kvartett med min dotter i spetsen som följde mig utefter banan och på tre ställen fyllde mig med lite extra energi.
I Kungsbacka fick jag lida hårt av en alltför tuff öppning. Nu öppnade jag lika hårt och möjligen kan det ha fällt ett visst avgörande. Det gick väldigt fort redan från början och jag kände mig förbannat mogen som höll igen och tillät mig passeras utan att följa med i någon rusning och istället öppna planenligt. En planerad lugn 4.30-öppning visade sig ha gått på 4.02 och andra kilometern på 4.12. Min tänkta lugna öppning på 9 minuter hade gått 46 sekunder snabbare. Orutinerat och kanske klumpigt. Ändå förbannat märkligt när jag tyckte mig hålla tillbaka.
En analys av tiderna rätar ut frågetecken. Siffrorna talar sitt tydliga språk.
För att ytterligare poängtera att jag kanske öppnade för fort avslutade jag sista 2,1 med en snittid på 4.56/km. Jag sprang i personbästafart i 19 km men var oförmögen att knyta ihop det.
Sammanfattningsvis kan en för hård öppning och en alltför ensam resa ha förstört det den här gången. Jag tar med mig det och är förhoppningsvis lite klokare nästa gång jag står på startlinjen.
andra bloggar om löpning, tävling, halvmarathon, baltzarloppet, motala
18:50 juli 28, 2009
Publicerat av
rosenblom |
2 kommentarer
etiketter: baltzarloppet, halvmarathon, löpning, motala, tävling
Det gick väl åt helvete.
1.35.34 och missat personbästa med 49 sekunder.
Plats 20 av 49 i klassen. 39 av 116 totalt.
Ska samla tankarna och formulera några duktiga bortförklaringar innan jag återkommer med en längre redogörelse från gårdagens tävling.
10:47 juli 26, 2009
Publicerat av
rosenblom |
4 kommentarer
Jaha. Då var det snart dags att krypa i säng så märkligt mycket tidigare än vanligt. Kan inte minnas när jag la mig innan halv elva senast.
Starten går förvisso inte förrän 14.oo imorgon men vi har ju en resa på närmare 30 mil. Och så ska nummerlappen hämtas. Omklädning. Uppvärmning. Och så en sväng med bilen för att kolla var fansen ska placera sig längs spåret…
Något annat än personbästa skulle vara jävligt jobbigt. Gällande är 1.34.45. Siktet är ställt ner mot 1.32.
I Kungsbacka öppnade jag löjligt hårt och fick förstås betala för det och missade personbästa med tjugo sekunder. I Göteborgsvarvet köade jag mig till en tid minuten sämre än rekordet. Nu är jag bättre tränad. Tror jag. Och någon trängsel lär det inte vara frågan om.
Men banan oroar mig. Arrangören beskriver banan som lättsprungen. Jämför bilderna. Banguiden från arrangören och satellitbilden. Ska vi springa ute i vattnet runt udden? 2 kilometer ute i vattnet skulle ganska lätt förstöra rekordjakten.
Vädret skulle också kunna förstöra. Ett riktigt hällregn, såna som plågat Göteborg hela veckan, vore inget vidare. Men sista rapporten jag tog del av lovade uppehåll och 19 grader i Motala klockan två.
Och absolut ingen information om vätskestationer. Smått oroande…
Några plus. Några möjliga minus. Efter 21 kilometer avslöjar klockan svaret.
andra bloggar om löpning, tävling, baltzarloppet, motala, halvmarathon
22:21 juli 24, 2009
Publicerat av
rosenblom |
5 kommentarer
etiketter: baltzarloppet, halvmarathon, löpning, motala, tävling
Mindre än ett dyg kvar till start nu. Motala. Baltzarloppet. Halvmarathon.
Var nyss ute och joggade för att få någon slags lättare genomblödning efter att i stort sett vilat i en vecka nu. Kostade på mig ett par stegringslopp för att få känna på steget.
Det kändes fan mer som nedvarvning efter ett nyss avslutat halvmarathon än uppmjukning dagen innan. Benen levererar upprepat felaktiga svar. Det ger sig. Förhoppningsvis.
Tidigare har jag testat att kolhydratladda ett par dagar efter genomförd glykogendepåtömning. Jag har försökt att uppdatera mig på ämnet och åsikterna spretar åt alla möjliga håll. Ett svårlöst problem. Jag tog ställning tidigare i veckan och valde att avstå. Jag tror att distansen är för kort för att det ska vara nödvändigt.
Modellen nu har varit vila. I onsdags började jag tillföra lite extra fett i kosten, i torsdags börja jag vätskeladda och idag kommer jag att äta lite mer än vanligt. Imorgon grundar jag med en rejäl frukost och laddar i bilen mot Motala med sportdryck och ett par grymma energibars som jag jobbat fram ett recept på nu i veckan.
Och om ganska exakt 24 timmar borde jag vara i mål på nytt personbästa.
andra bloggar om löpning, halvmarathon, motala, baltzarloppet, kolhydratladdning
15:31 juli 24, 2009
Publicerat av
rosenblom |
2 kommentarer
etiketter: baltzarloppet, halvmarathon, kolhydratladdning, löpning, motala
När allting verkade mest positivt… Då dansar klyschan sedvanligt objuden in. Aldrig får man vara nöjd. En märklig överraskning presenterar sig som hotet att förstöra ens tillvaro, plan, ambitioner och förhoppningar…
I lördags avverkades sista tunga passet inför halvmaran i Motala på lördag. Intervaller på Slottskogsvallen. Slottskogsvallen som verkar vara något slags Mekka för svenska trestegshoppare. Förra veckan delade vi banor med Christian Olsson. Den här veckan inte alls en stjärna av samma mått men likväl en deltagare från VM för två år sedan. Anton Andersson, Sveriges tredje bästa i grenen genom tiderna.
Efter två tunga pass i Skatås under veckan var benen så gott som slut. Det i kombination med ett riktigt hällregn gjorde att jag snart på lördagsmorgonen satt med telefonen i hand i syfte att försöka avstyra passet. Min partner var dock angelägen om att få ett pass och jag ville gärna inte vika ner mig trots en viss oro att dra på mig en förkylning.
Uppvärmningen var olidlig. Benen ville inte alls vara med. Detta skulle med garanti gå åt helvete.
Nu gjorde det märkligt nog inte det. När intervallerna tog vid kopplades viljan på och det blev till slut ett riktigt bra pass. Och igår var benen löjligt fräscha och jag planerade in ännu ett tyngre pass innan loppet.
Klockan fem imorse var allting inte så jävla roligt längre. Efter att med smärtor ha knäat vid porslinet i tjugo minuter och återvänt till sängen påbörjade jag bara sekunder senare ett nytt besök på toaletten. Det dröjde inte länge den här gången innan jag framkallat något slags avgrundsvrål och tömt magsäcken genom några synnerligen våldsamma och smärtsamma vomiteringar. Det var som om jag tvingades föda Djävulen själv ur mina egna käftar.
Så snart Djävulen var född och förlossningskliniken avstädad återvände jag nöjd och utan värk till sängen.
Det var en knepig dag. En aning knepig än faktiskt. Urlakad och kraftlös inledde jag morgonen. Senare kändes det mest klokt att ställa in det nya passet. Även om jag inte lider några svårare sviter att nattens förlossning. Magen är i något tillstånd av oro.
Matförgiftning är enda förklaringen. Märkligt nog är inte sambon alls drabbad trots att vi ätit exakt samma saker under gårdagen. Hur kan något sådant komma och gå så plötsligt? En synnerligen kort dräktighet.
Så när all träning flytit på hyfsat fint och jag lyckats undvika förkylningar och skador ska en jävla förgiftning förstöra förutsättningarna för nytt personbästa på lördag. Det behöver inte alls vara så. Men det skulle kunna vara det. Även om jag känner mig ok nu så tär en magåkomma på en. En fungerande mage är synnerligen viktig i långlopp.
Tiden läker sår? Hur lång tid? 110 timmar till start.
intressant om löpning, träning, halvmarathon, baltzarloppet, motala, slottskogsvallen, anton andersson, tresteg, matförgiftning, magsjuka, djävulen, förlossning, vomitera, spy
23:36 juli 20, 2009
Publicerat av
rosenblom |
2 kommentarer
etiketter: anton andersson, baltzarloppet, djävulen, förlossning, halvmarathon, löpning, magsjuka, matförgiftning, motala, slottskogsvallen, spy, träning, tresteg, vomitera
En massiv tävlingsperiod närmar sig.
Nåväl. Allt är relativt. Men med mina mått mätt massivt.
Sedan min första halvmara 2006 hade jag bara gjort ytterligare fem halvmaror innan årets Göteborgsvarvet blev min sjunde halvmara. Om en dryg vecka gör jag min åttonde och sju veckor senare ska jag ha gjort ytterligare två. Är jag fortfarande hel väntar marathondebuten ytterligare fyra veckor senare.
Intressanta veckor att vänta. Och jakten på personbästat går vidare. 1.34.45 skulle pressas ner till 1.27.30. Det har reviderats. Efter två misslyckanden är det läge att väcka realisten. Nya målet är 90 minuter. Tre chanser kvar i år.
andra bloggar om löpning, halvmarathon, tävling
23:05 juli 16, 2009
Publicerat av
rosenblom |
4 kommentarer
etiketter: halvmarathon, löpning, tävling
Flera tävlingar är inplanerade på kalenderns närmaste sidor. Därav och med hjälp av semestern är träningsdosen nu hög.
Idag var det förvisso ett lugnt pass men igår ett lite tyngre 15 km långt i Skatås. Men jag tänkte formulera några tankar kring söndagens pass. Det då fjärde passet på lika många dagar. Det tyngsta på länge. Ett slags pyramidintervall på Slottskogsvallen.
4×400, 2×800, 1×1600, 2×800, 4×400 med två kilometer uppvärmning och lika lång nedvarvning. Högt tempo och korta pauser.
Jag och min träningspartner, en gammal triatlet, hade precis klarat av uppvärmningen när vi fick storfrämmande. Demontränaren Yannick Tregaro anlände. Kajsa Bergqvists tränare när hon var aktiv. Det var således lätt att skärpa sig extra när vi påbörjade intervallerna. Efter ett par varv på ovalen dök Tregaros tyngsta adept upp. Superstjärnan, världsmästaren och olympiske mästaren Christian Olsson.
Jag och triatleten, två andra långdistansare, Yannick Tregaro och Christian Olsson. Vi körde intervaller och Olsson körde sitt instruerad av en på läktaren studerande Tregaro. Jag var tvungen att pausa kort samtidigt som jag lurade mig själv att känna mig som en riktigt friidrottare.
Vi tuffade på. Då och då mellan intervallerna förhörd av Tregaro om upplägget. Förmodligen mest för att det vore udda att bara hålla käft med så få närvarande.
Jag genomförde mitt kanske bästa pass i år. Förmodligen pressad av deras blotta närvaro. Jag skulle inte bara ge allt för att hänga på den mig överlägsne triatleten. Jag skulle även bevisa att jag förtjänade att träna på samma anläggning som en olympisk mästare.
Efter nedvarvning gavs jag tillfälle att växla ett par ord med stjärnan. Jag tog det såklart. Jag kunde inte låta bli att önska honom välkommen tillbaka. Jag har alltid haft bilden av Christian Olsson som en mycket ödmjuk kille. Han skulle visa sig vara om möjligt än mer ödmjuk än väntat.
Ett tack hade räckt som svar när jag lät honom veta att jag tyckte det var kul att se honom tillbaka på banan. Jag fick istället en hel del funderingar om stress, mästerskap och framtiden. Ungefär vad jag senare kunde läsa i Expressen.
Sammanfattningsvis förvånand över Olssons långa svar och att Expressen verkar ha publicerat en artikel med någorlunda korrekt innehåll.
Jo. En sak till. Jag hörde Tregaro läsa några siffror från måttbandet. Inget jag nödvändigtvis måste skrämma Olssons konkurrenter med…
andra bloggar om sport, löpning, friidrott, yannick tregaro, christian olsson
00:52 juli 16, 2009
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
etiketter: christian olsson, friidrott, löpning, sport, yannick tregaro
Jag gjorde i fredags något jag aldrig trodde jag skulle göra.
Jag har alltid fnyst lite åt löpband. Det ser ju för jävla löjligt ut. Det slutade jag göra vintern 06 när jag halkade på en isfläck under en runda och bara besvärades av en öm fotled en vecka samtidigt som jag insåg hur jävligt det kunde ha gått. De fyller sin funktion under vinterhalvåret.
Hettan har blivit som isfläcken. Ett hinder för löprundan. Tragiskt nog.
Så jag klev in på gymmet i fredags för att kunna genomföra ett längre kvalitetspass. Jo då. Det gick åt helvete. Det är möjligt att det var varmt ute. Men inne på gymmet var det så förbannat mycket varmare.
Förvisso. Man slipper den stekande solen. Och man kan ha vatten tillgängligt utan att besväras av något vätskebälte som på alla möjliga sätt lyckas vara i vägen. Men. Och det visade sig vara ett förbannat stort men… Man går miste om det naturliga fläktandet. Vilket gör att man svettas helt jävla onaturligt mycket.
Minimalt med kläder. Linne, tunna löparshorts, korta tunna strumpor och lätta skor. Och allt i funktionsmaterial. Trots detta vägde allt 2,1 kilo efter passet. Säkert minst fyra gånger utgångsvikten.
Så jag vet inte. Löpbandet gör sig kanske bäst på vintern.
andra bloggar om löpning, träning, sommar, hetta, löpband
07:35 juli 7, 2009
Publicerat av
rosenblom |
1 kommentar
etiketter: hetta, löpband, löpning, sommar, träning
