Det blir sällan som man tänkt sig.
Jag skulle ha gjort ett långpass i söndags. Sådan var planen. Jag försökte leka vuxen och lät kroppen beordra ytterligare en dag löpvila till förmån för ett core-pass. Långpasset avverkades istället igår. Bättre sent än aldrig.
Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Skitsnack. Vilket plagg trollar bort det-spelar-ingen-roll-vilket-håll-du-springer-åt-för-du-har-motvind-ändå-här-på-västkusten-vindarna…? Så löpningen flyttades in. In på gymmets löpband.
Ställde mig nyfiket på vågen innan passet och fann mig själv snart paniskt hyperventilerande. En lat helg hade inneburit tre kilo plus. Och för första gången låter det fullkomligt rimligt. Det är insidan som räknas. Ja, var fan sitter annars fettet?
Man hinner tänka lite under ett långpass på löpband. Och förkasta gamla sanningar. Alla vägar bär till Rom. Det är knappast att lova för mycket att påstå att denna väg skulle få förbannat svårt att ta mig till Rom.
Tolv dagar kvar igår till nästa tävling och jag vet inte riktigt på vilket sätt jag ska lägga upp formtoppningen. Alla sätt är bra utom de dåliga. Vilken kategori tillhör då gårdagens pass? Den som lever får se.
Jag ställde in bandet på 1% motlut och inledde i 5:10-tempo. Som vanligt var inledningen jobbigast. Mellan fyra och sex kilometer syntes det omöjligt att få ihop hela sträckan. Där orden tar slut tar nävarna vid. Så det var bara att hålla käften och slå sig fram. Efter milen kändes det hur bra som helst. Och lite tråkigt. Och långsamt. Så jag la in lite fartlek. Omväxling förnöjer. Den sextonde kilometern gick i 4:10-tempo och kändes riktigt bra.
När jag nått 18km var kroppen förbannat fräsch. Och jag kunde gott gjort några till. Men. Lagom är bäst. Det är viktigt att hushålla med energin. Och. Den som spar han har.
18 kilometer avverkades på knappt 90 minuter, strax under 5:00-tempo, och tillsammans med en halv kilometer uppvärmning och två kilometer nedjogg nådde jag nästan hela halvmara-distansen.
Känner mig väldigt revanschsugen inför halvmaran nästa helg. Det gick ju inget vidare i Stockholm. Dock har jag svårt att se hur jag ska lyckas sänka mitt personbästa från 1:33:18 till årsmålet sub90. Men… Ingenting är omöjligt.
andra bloggar om löpning, träning, göteborg, insidan, fetma, klyschor, språk
18:16 september 29, 2009
Publicerat av
rosenblom |
3 kommentarer
etiketter: fetma, göteborg, insidan, klyschor, löpning, språk, träning
Lätt att bli lite nöjd efter förra veckans bravader.
Tre tävlingar på sex dagar. En usel halvmara följdes upp av spontananmälan till två lopp med två bra insatser utan förberedelse som resultat. När jag kände för att avsluta säsongen efter halvmaran lyckades jag vinna nytt mod och fick blodad tand i de två följande insatserna.
Ingen rast, ingen ro. Redan dagen efter DM var jag igång med full fokus på Göteborg Halvmarathon 10 oktober.
Tio mil de senaste nio dagarna. Jag har aldrig tränat så här mycket och när jag la upp schemat efter DM trodde jag aldrig att jag skulle genomföra det. Men träningen har gått helt enligt planen förutom i onsdags när tidsbrist tvingade ett lugnt långpass att förvandlas till ett kortare fartpass.
Med tanke på att jag hade svårt ont i benens alla möjliga delar efter halvmaran och inför DM knappt kunde gå så har träningen gått förvånansvärt bra. Men sedan intervallpasset i tisdags har det varit tungt. Och igår på väg hem från gymmet infann sig någon slags mental kollaps. Jag kunde inte gå och dricka samtidigt. Och talet var inte helt hundra.
Idag har jag tvingat mig själv att vila. Förvisso helt enligt plan. Och helt ärligt. Benen är slut. Helt slut. Dessutom är jag mentalt trött. Det har varit väldigt många pass där jag tvingats uthärda smärta. Och för stunden är det sällan problem att stänga den ute. Men nu i efterhand är jag helt matt.
Imorgon hoppas jag att jag är tillräckligt kry för att göra ett lugnt men långt distanspass för att sedan vila måndag och sedan inrikta träningen på fart inför säsongens sista halvmara, tillika sista chansen att nå årets mål sub90.
andra bloggar om löpning, träning
16:38 september 26, 2009
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
etiketter: löpning, träning
Det kändes lite galet att jäkta iväg till tävlingen i tisdags. Inte för att en mil i terräng är något märkvärdigt. Men att komma på det fyra timmar innan start och dessutom fortfarande duktigt stel och sliten efter halvmaran gjorde bara tanken smått dåraktig.
Veckan skulle visa sig bjuda på ännu en galen idé. Igår sprang jag ytterligare en tävling över den för mig nya distansen 10km.
Jag skickade en förfrågan för tre veckor sedan som aldrig besvarades så jag anade att jag som klubblös inte skulle få deltaga. Efter viss påtryckning från en kompis beslöt jag mig för att skicka ännu ett mail och så var jag plötsligt anmäld till DM på 10000 meter på bana.
Trots en nu löjligt sliten kropp började jag strax efter lunch igår förberedelserna till min tredje tävling på sex dagar. Min bandebut. Jag var väl medveten om vad jag givit mig in i. Jag visste att jag skulle komma sist. Förmodligen dessutom väldigt klart. Det var ju trots allt vältränade löpare jag gick upp mot.
Tävlingen delades upp i två heat där det första innehöll de snabbaste. Här imponerade Tröskelkungen som tvåa. Och framförallt Alexander Nilsson. Född 1995! 14 år. Femma på 34:00. Och han såg fan aldrig trött ut. En blivande stjärna månne?
Det hann bli rätt kyligt för oss i B-heatet som startade något försenat närmare halv åtta. De första varven var riktigt jobigga. Kroppen ville alls inte. Under varv fem till tio kändes det som om jag skulle få kasta in handduken. Jag lyckades dock hålla ihop, gjorde mitt eget lopp, struntade i att hålla ryggar och efter dussinet varv släppte farhågorna om att bryta. 5km passerades på 19:55 och jag ändrade målet sub40 till 41 och hittade ett behagligt tempo. Sista två varven orkade jag höja tempot en aning och noterade slutligen 40:50 på den då väldigt kvällsmörka Slottsskogsvallen.
Att Skatåsmilen skulle vara två minuter långsam skulle visa sig hyfsat korrekt även om jag förmodligen utan det tunga tävlandet skulle gå under 40 minuter.
Jag var som väntat sist i mål bland herrarna men sex löpare bröt så jag slutade 36:a av 42 startande.
I mål utspelade sig en skön liten dispyt. Jag har precis passerat mållinjen när min varvräknare påstår att jag har ett varv kvar. Jag protesterar naturligtvis. Hon står på sig. Och utan att lyssna hävdar hon på ett smått korkat sätt att hon har rätt och refererar till sitt protokoll och sticker surt iväg. När jag sedan får se protokollet har hon missat min fjärde passering. Märkligt att man efter tre 90-sekunders-passeringar inte reagerar när man sedan antecknar en treminutare.
Jag tar med mig erfarenheten av att det är minst lika viktigt att löparen håller koll på varvräknaren som att varvräknaren håller koll på löparen. Och så tar jag med mig ett nytt personligt rekord. Låt vara att jag aldrig sprungit milen på bana, men ändå… Ett pers är ett pers.
andra bloggar om löpning, tävling, dm, 10000m, slottsskogsvallen, alexander nilsson, varvräknare
16:40 september 18, 2009
Publicerat av
rosenblom |
6 kommentarer
etiketter: 10000m, alexander nilsson, dm, löpning, slottsskogsvallen, tävling, varvräknare
Med blodad tand och smått förbannad över mitt milt sagt mediokra resultat från lördagens halvmarathon gav jag mig igår iväg på ett högst oväntat äventyr.
Man är aldrig bättre än sin senaste tävling. Orden plågade mig och jag var tvungen att bli kvitt dem.
Fan. Kastade mig över laptopen ut på nätet och in i allehanda tävlingskalendrar. KM 10 km terräng, Skatås. Ringde kansliet för att kontrollera, fick bekräftat, kollade klockan, hm… fyra timmar till start, tappade upp badkaret, åt en sen lunch, panikdrack ett par liter vatten, tog ett hett uppmjukande bad, slängde ur mig ett blogginlägg för att glömma Stockholm, fixade frisyren, jag kom till en bro, jag kunde inte gå under den, jag var tvungen att gå över den, packade väskan och slängde mig på buss 18…
Aaaaaah… Äntligen. Mer galet panikslaget än avslutet på Mora Träsks Tigerjakt.
Solvikingarna, ni vet de där med det ytterst märkliga valet av klubbfärger, arrangerade klubbmästerskap i Skatås. Ett millopp i terräng. Ett lopp även öppet för icke medlemmar, dock medverkande utom tävlan.
Bland dryga 60-talet solvikingar och dussinet andra stod jag där på startlinjen. Fortfarande besvärad av ett otal ömmande kroppsdelar efter lördagens lopp. Badet fungerade säkert fint för Liverpools gamle elegant John Barnes. Men för mig var det knappast värt besväret.
Men kroppen skulle ändå visa sig svara förvånansvärt fint. Efter en tuff öppning och duktig strid mot trötthet och tunga ben tog jag mig i mål på 42:40 och placerade mig bakom 22 solvikingar och före 44.
Trist nog vet jag inte hur jag ska tolka tiden. På ett par bloggar har den omnämnts som Mördarmilen och i startfållan sa någon att den är två minuter långsam jämfört med en plan mil. Jag vet inte. Men helt klart är det några krävande backar. Möjligen skulle tiden kunna jämföras med närmare 40 minuter på bana.
Någon med andra teorier?
Hur som helst är jag klart nöjd och halvmaran är sedan länge glömt…
andra bloggar om löpning, tävling, tigerjakt, solvikingarna, skatås, skatåsmilen, john barnes, bad
23:50 september 16, 2009
Publicerat av
rosenblom |
3 kommentarer
etiketter: bad, john barnes, löpning, skatås, skatåsmilen, solvikingarna, tävling, tigerjakt
Jag lovade ju något slags världsrekord i bortförklaringar. Jag väljer att kort och gott kalla dem förklaringar nu när jag väl levererar dem.
Förberedelserna var långt ifrån optimala. Jag är dock väl medveten om att jag har mig själv att skylla.
Det som jag anade möjligen var ett virus och någon halsinfektion var nu i efterhand gissningsvis snarare ett gäng knutar och skevheter i kotor och leder som resulterar i att jag finner ett obehag i att svälja. Till en början svårt att skilja från en halsinfektion. Detta har drabbat mig ett par gånger och kan möjligen förklaras av en usel ergonomi vid skrivbordet. Detta symtom höll mig vilande en hel vecka innan loppet vilket kan vara en av anledningarna till misslyckandet.
En annan anledning är sömnbrist. US Open i tennis började två veckor innan loppet. Speltid från 1700 svensk tid fram till fem sex på morgonen med det mest sevärda så sent som möjligt. Dygnsrytmen kan lite försiktigt påstås ha varit fullkomligt rövknullad.
Sedan kan jag ha slarvat med kosten. Jag försökte mig på ett upplägg med högre fokus på protein och fett snarare än den vanliga kolhydratsuppladdningen. Detta kan ha inverkat. Men kanske inte alls ändå. Det är svårt att skylla på fel kost när så mycket annat var tveksamt.
Stockholm stressar mig. Det ska styras upp boende och möten med släkt, vänner och alla möjliga människor. Loppet blir på något sätt sekundärt. Inte alls som i Halmstad. Där känner jag inte en själ. Bor på hotell och kan ägna loppet fullt fokus.
Jag kände mig ganska likgiltig inför uppgiften. Möjligen som följd av träningsvilan inför och sömnbristen. Därför kan jag ha slarvat med allt möjligt. Och summan av alla misstag resulterade i en synnerligen medioker insats. Eller åtminstone i att jag tog slut alldeles för tidigt.
Bortförklaringar eller inte. Jag tar det med mig som minnesnoteringar. Små regler om beteenden att undvika i sina förberedelser.
andra bloggar om löpning, tävling, förberedelser, bortförklaringar, ergonomi, sömn
16:00 september 15, 2009
Publicerat av
rosenblom |
7 kommentarer
etiketter: löpning, tävling
Min tionde halvmara blev sannerligen inget färgsprakande jubileumsfyrverkeri.
Det högst anonyma startskottet fick iväg några löpare vilket lät andra, inklusive mig, förstå att loppet förmodligen startat. Jag tryckte igång klockan som jävlades och returnerade den blinkande texten Memory full. Jaha. Det är en sån dag. Smått panikslagen försökte jag bekanta mig med känslan att springa utan klocka. Snart skulle jag dock märka att den ändå startat någonstans i bakgrunden av blinkande felmeddelanden.
Första kilometern passerades på något snabba 4:10 men jag visste inte då hur väl den tiden stämde då jag var osäker på när klockan gått igång. Sedan missade jag alla kilometerskyltar fram till 5km där jag dock med hjälp av banklockan kunde bekräfta att min egen klocka stämde.
Trots att jag bara kort efter start drabbats av håll som sedan höll i sig fram till passeringen vid 5km hade jag tämligen obesvärat tagit mig dit i 4:16-tempo. Trots att känslan var relativt ok dit lurade klockan mig att känna mig sliten och jag slog av på takten rädd för den berömda väggen. Jag hade ju öppnat för hårt.
Planen var att gå ut i personbästatempot 4:25 första fem och sedan höja tempot en sekund per km in i mål. Istället för att anpassa planen slogs jag mentalt lam och dog bara två kilometer senare.
Vaderna värkte och snart även höfterna på ett sätt jag tidigare inte upplevt. Då infann sig den mentala boxningsmatchen mellan att bryta och att notera en dålig tid. Efter tolv ronder fann jag mod i bilden av Gunde Svan med bruten arm instoppad i nummerlappen som i någon slags mitella. Gunde bröt armen under en femmil men vägrade bryta och krigade sig i mål de avslutande två milen.
Milen avverkade jag i 4:21-tempo och fram till 14km där Kärleken stod med vätska lyckades jag ha ett par sekunder tillgodo på personbästat. Trots hennes berömvärda försök att underbart leende skrika mig full av ny energi lyckades jag inte förmå mig ta mig samman vilket lätt kan tydas ur tabellen. Sträckan 15-20 var 2:35 sämre än föregående femma.
I Halmstad regnade det. Ändå löpte jag varje meter med glädje. Nu i Stockholm var det aldrig roligt. Inte en enda sekund av loppet. Lite som känslan innan. Jag såg inte framemot det här loppet. Jag som älskar tävlingar.
Så här i efterhand är möjligen inte dryga 1:37 en katastrofal tid med tanke på hur obehagliga de sista 14 km var. Men ändå. Det känns jävligt illa.
Om jag som medioker motionär mår så här efter en halvtaskig insats… Hur mådde då Sanna Kallur när hon snubblade på häcken i OS…? Jag tror nog hon är stor nog att bita ihop och gå vidare, så varför i helvet skulle inte jag kunna det…
andra bloggar om löpning, tävling, stockholm halvmarathon, gunde svan, susanna kallur
13:09 september 15, 2009
Publicerat av
rosenblom |
2 kommentarer
etiketter: gunde svan, löpning, stockholm halvmarathon, susanna kallur, tävling
Jag har uppenbarligen inte haft så bråttom ut på nätet efter målgången i lördagens halvmara.
Och ni har gissat helt rätt. Det gick fullkomligt åt helvete.
1:37:47 och placering 1340 av 5928 män.
4:29 från personbästat och nästan åtta minuter från den kanske lite overkliga målbilden sub90. Givetvis ett stort misslyckande. Åtminstone en stor besvikelse.
Efter 500 meter fick jag håll. 500 meter… Efter ganska exakt 5km släppte hållet och jag hade detta obehag till trots lyckats hålla sub90-tempo. Efter 7km ville jag bryta och efter 14km noterade jag ändå en mellantid fortfarande bättre än den från personbästaloppet. Sedan syntes jag kräla i mål likt Jörgen Brink i VM-stafetten i Val di Fiemme 2003. Sju kilometer förnedring.
Försöker samla mig för att lyckas presentera någon analys om eländet men det går inget vidare. De här raderna får räcka nu. Återkommer senare under dagen med något slags världsrekord i bortförklaringar.
andra bloggar om löpning, tävling, stockholm halvmarathon, jörgen brink
12:03 september 14, 2009
Publicerat av
rosenblom |
4 kommentarer
etiketter: jörgen brink, löpning, stockholm halvmarathon, tävling
Lämnade Göteborg igår för att mellanlanda i Vagnhärad. Sjöng mig frisk och motiverad i bilen hit till gamla godingar av Magnus Lindberg.
Sjunga sig fri från halsont? Varför inte? Musik skapar glädje och glädje kan bota vilken sjukdom som helst.
Jag startar. Dock fortfarande med stort frågetecken för formen. Dessutom orolig för att jag besvarade ett lycka till med tack. Förbannat klantigt… Vidskepelse blir mitt fall…
Stockholm Halvmarathon Start 16.30 Startnummer 847
Om någon skulle vara intresserad av att följa min jakt mot nytt rekord kan man få mellantider via sms. Kostnad 30 kronor.
Skicka SHM 847 till 72700
Målet är givetvis att förbättra personbästat från Halmstad på 1:33:18. Men som påpekat. Jag har inga större förhoppningar om att lyckas.
andra bloggar om löpning, tävling, stockholm, halvmarathon, resultatservice
10:39 september 12, 2009
Publicerat av
rosenblom |
4 kommentarer
etiketter: halvmarathon, löpning, resultatservice, stockholm, tävling
Det vore kanske på sin plats med lite uppsnack inför halvmaran på lördag. Sådant har åtminstone mönstret varit inför föregående tävlingar i år. Men… Jag vet inte. Har ingen bra känsla. Halsen spökar fortfarande. Det kan vara en av tre saker.
1. Det läskigt gälla skrik jag tyckte var på sin plats efter Zlatans förlösande mål mot Ungern. Jag kände hur det rev till direkt och fortfarande på söndagen hade rösten inte återhämtat sig. Och halsen ännu inte.
2. Min nacke och rygg som är helt felmonterade som åter har skapat följdfel på halsen. Sju eller åtta besök hos naprapaten korrigerade detta i våras.
3. Något virus.
En kombination av de två första är det troliga. Och därför kommer jag nog till start på lördag. Men jag känner mig inte helt frisk så jag vågar inte utesluta tredje alternativet.
Den med min löpning bekante vet att varje tävling är till för att slå rekord. Och när jag nu inte tagit ett enda löpsteg sedan i lördags vet jag inte om jag är förmögen nog att förverkliga ambitionen. Som följd av det ser jag inte minsta anledning att ställa upp.
Så här två dagar innan ett lopp börjar annars förväntningar och nervositet komma smygande och jag älskar det. Inte den här gången. Nu är det mest tomt… Förbannat tråkigt är det.
Halsont. Tomhet. Uppgivenhet.
andra bloggar om löpning, tävling, sjukdom, skada, halvmarathon, stockholm halvmarathon
23:37 september 10, 2009
Publicerat av
rosenblom |
2 kommentarer
etiketter: halvmarathon, löpning, sjukdom, skada, stockholm halvmarathon, tävling
Igår var det världspremiär. Det vore fel att kalla det succé. Så någon uppföljning lär dröja. Annars hade det lustigt nog varit läge för det idag. Eller. Faktiskt redan igår. Lustigt nog.
Vid ordertillfället löd leveranstiden 2-4 veckor. På orderbekräftelsen var det plötsligt 3-6 veckor. Men. Fem arbetsdagar efter lagd order var de här. Ännu ett par nya skor.
Mina Brooks som väl egentligen är ett par träningsskor må vara snygga. Men jag upplever dem förbannat klumpiga i intervaller på bana. Så jag började leta spikskor. Lögn att lyckas. Löplabbet hade två par skitdyra allroundskor. Och fula. Nej tack. I övrigt, inget. Göteborg är en liten skitstad i det här fallet. Kläder är de duktiga på, sportbutikerna. Sport är de inte så duktiga på. Hur blev det så?
Nätet har som vanligt lösningen på de flesta problem. Och likt de flesta lösningar nätet har att erbjuda var även denna förhållandevis gratis.
Kvoten för egna foton har som påpekats fyllts. Publicerar bilden från tillverkaren. Ännu ett par Brooks, levererade från Running Warehouse i USA…
Skoparken har fått förstärkning. Den observante noterar att skon inte alls är så svart. Nä. Men… Brooks var det enda tänkbara att köpa oprövat eftersom jag springer i såna och trivs i dem. Och då fanns bara en distanssko. Skon var jävligt billig. Det var någon slags super-sale. Och det är ändå någon slags succé. Allt jag bär löpandes är just svart, vitt och rött.
Om de sen går att springa i återstår att se. Jag har aldrig haft ett par spikskor och man känner sig löjligt nog lite som en friidrottare bara av att tassa omkring i dem här hemma. Och jag är jävligt sugen på att skruva i spikarna och sticka iväg och köra intervaller.
Men… Jag är fortfarande lite rosslig och får dröja med debuten i spikskor. Jag vilar mig till lördag och Stockholm Halvmarathon.
andra bloggar om löpning, löparskor, sport, sportaffär, löplabbet, brooks, göteborg, näthandel
01:58 september 9, 2009
Publicerat av
rosenblom |
4 kommentarer
etiketter: brooks, göteborg, löparskor, löplabbet, löpning, näthandel, sport, sportaffär
På lördag är det Stockholm Halvmarathon. Jag tänkte göra ett sista formtoppande pass igår. Det blev inte av. Jag kände mig sjuk. Känner mig fortfarande lite sjuk. Det är halsen. Men det behöver inte vara något virus. Det kan lika gärna vara den där jävla Zlatans fel. Vänta med att göra ett så förbannat viktigt mål till några sekunder efter att matchen egentligen borde ha varit slut. Varför? Jag skrek. Jag skrek ett lättnadens skrik. Och jag skrek sönder lite av stämbanden.
Och om man skriker sönder lite av stämbanden. Så att man bär ett öppet sår. Borde man inte då ha lättare att fånga något slags virus? Jävla Zlatan.
Jag har tappat lite av motivationen. Så tänkte jag inleda. Men att påstå det vore lögn. Något har jag tappat. Jag kan inte sätta fingret på det. Men jag behöver ingen längre betänketid för att utesluta motivationen. Det är planeringen som strular. Och funderingar kring balansen mellan träning och vila. Jag är plötsligt väldigt osäker.
Min träning kan den senaste tiden delas in i tre pass. Stenhårda intervaller, lugna 5km, vila. Så har det snurrat i ett par veckor nu. Och helt ärligt känns det som om jag vilat lite för mycket. Jag får lite dåligt samvete. Så vi glömmer träningen kort.
Istället ska jag bjuda på en världspremiär.
Trots nästan två och ett halvt års bloggande och drygt 1500 inlägg har jag aldrig publicerat ett eget foto. Än mindre, om det nu funnes något mindre sällan än aldrig, har jag publicerat något som skulle kunna misstas för något slags modebloggande. Men… Äh, jag orkar inte förklara bloggtiteln igen.
I veckan som gick fick de nya löparskorna debutera. Jag har sett några få skoparker presenteras på diverse löparbloggar. Min skopark är löjligt mer lätträknad. Och möjligen aningen mindre festligt färgglad… (Håll i er nu – världspermiär – fanfar…)
Från vänster. Adidas Supernova Control 9, köpta januari 2007, pensionerade februari 2009. Brooks Adrenaline GTS 8, köpta januari 2009, pensioneras väldigt snart. Brooks Adrenaline GTS 9, köpta september 2009.
Svarta. Såklart. För att passa vilket övrigt enskilt plagg som helst. Skit i passform och dämpning. Huvudsaken är att de är snygga. Fåfänga före funktion… Jag tvingas inkludera pensionerade par för att ens kunna kalla det skopark. Så, så mycket skopark är det kanske inte tal om. Men ändå.
andra bloggar om fotboll, zlatan, stämband, virus, balans, träning, löpning, löparskor
18:57 september 7, 2009
Publicerat av
rosenblom |
8 kommentarer
etiketter: balans, fotboll, löparskor, löpning, stämband, träning, virus, zlatan
Friidrottscirkusen snurrar vidare. VM i en vecka. Helgen efter Golden League. Ingen rast. Ingen ro. Och nu ikväll igen. Golden League.
Och överallt och alltid snackas det enbart om Usain Bolt. Det talas om en superduell. Och snart har han föreslagits som ny världsrekordhållare i varje möjlig gren. 400 slätt och senast i raden nämns längdhopp.
En av friidrottens, kanske till och med idrottens överhuvudtaget allra största prestationer avslutades med en landning i just en sandgrop i Mexico City för drygt 40 år sedan. Störst. På ett hyfsat grundläggande villkor. Om det nu verkligen har hänt. Jag har aldrig hört det ifrågasättas, vilket är förbannat märkligt, men faktum är att det känns lite som första månpromenaden. Har det verkligen hänt?
OS 1968. Månpromenaden 1969. Slutet på 60-talet. Möjligen konspirationernas förlovade tid.
Beamon kom visserligen till OS som en av favoriterna och med ett personbästa (8,33) bara två centimeter bakom världsrekordet. Efter att nästan åstadkommit ett rejält fiasko i kvalet slog han i finalen till i första omgången med 8,90. Helt osannolikt. Det började regna och 8,19 räckte för silver. Efter OS hoppade Beamon aldrig längre än 8,22. Det känns inte i närheten av troligt att det skilja 57 centimeter mellan hans två längsta hopp.
Dessutom. Det bästa hoppet som gjordes på återstoden av 60-talet och hela 70-talet var 8,36 av en brasse 1979. 8,90 är alldeles för bra för att vara sant. Speciellt med tanke på att Beamon själv var flera evigheter från att upprepa bedriften.
Eller är det bara så att Beamons hopp är en helt osannolik produkt av otroliga tillfälligheters sammanträffande? Hög höjd och tunnare luft vilket tillåter hopparen att löpa snabbare och hänga längre i luftfärden. Dessutom maximalt tillåtna medvinden för rekordnoteringar, 2,0 meter per sekund.
Men… Hade det blåst 2,1 meter per sekund hade möjligen Beamon enbart funnits i minnet som en guldmedaljör i OS med ett väldigt långt hopp i alltför gynsamma förhållanden. Eller möjligen överhuvudtaget inte alls i minnet om han efter två övertramp i kvalet misslyckats även i det tredje. Små marginaler…
Det är dock läge att rikta en skarp misstanke mot mätningen av hoppet. Tydligen skall hoppet ha varit för långt för den tillgängliga mättekniken. Mätstickan fick plockas fram och frågan är om det verkligen gick rätt till. Möjligen världsrekord men kanske inte alls så långt som 8,90.
Vissa uppgifter påstår att det strax efter Beamons världsrekord började regna ganska kraftigt vilket då såklart hindrade övriga deltagare att prestera något ens i närheten av guldhoppet.
Man kan tillägna rekordet alla de gynsamma förhållanden som Beamon hade men helt ärligt… Det måste ju ha arrangerats andra längdhoppstävlingar i medvind de senaste 40 åren i Mexico City eller annan hög höjd?
Beamon hoppade aldrig 8,90. Aldrig. Aldrig.
intressant om sport, friidrott, golden league, usain bolt, kenenisa bekele, superduell, världsrekord, längdhopp, månpromenad, konspirationsteori, bob beamon, os, dn om duellen
15:53 september 4, 2009
Publicerat av
rosenblom |
4 kommentarer
etiketter: bob beamon, friidrott, golden league, kenenisa bekele, konspirationsteori, längdhopp, månpromenad, os, sport, superduell, usain bolt, världsrekord
Usain Bolt var vad det verkade helt oslagbar. Asafa Powell må vara en fantastisk sprinter men i jämförelse med sin landsman har han nu länge varit knappt luft värd.
Men plötsligt från ingenstans händer det.
Det är norsk tv som anordnat ännu ett supermöte och lagt ut en omröstning på nätet om vem av dessa jamaicanska sprinters som är snyggast. Powell ska ha avgått med segern med 57% av rösterna. Allt enligt Eurosport News.
Apropå sprinters. Gårdagskvällen ägnade jag åt att vänta ut det horisontellt fallande (är det ens möjligt?) regnet. Till slut gav jag upp och tvingade mig ut och gjorde fem snabba kilometer i förblindande regn. Dagens rekordförsök skulle däremot göras i vad som måste kallas sprinteroptimalt väder. Någon slags sommarvärme hade återvänt.
Om nu 1000 meter är en sprintersträcka kan ju diskuteras men för en halvmarathonlöpare måste det klassas som åtminstone någonstans i närheten av det. För tre veckor sedan sprang jag min första maxade tusing. 3.25.8 noterade jag då. Slottskogsvallen igen. Nu skulle jag under 3.20 var det tänkt. Med Triatleten som sparring lyckades jag slakta den tidigare noteringen och nå 3.15.7. Nöjd? Givetvis. Men nästa gång är siktet ställt på 3.10.
Efter 3 km uppvärmning, en maxad tusing och 800 meter gå-vila var det dags för lite träning. 8×800. Alla inom ramen av 2.56-3.02 (3.40-3.48/km). Nöjd? Mycket.
Annars är jag nog mest nöjd med att kunna nämna mig själv i samma inlägg som the amazing Bolt.
andra bloggar om sport, friidrott, löpning, rekordslakt, usain bolt, asafa powell, sprinters, regn
23:26 september 1, 2009
Publicerat av
rosenblom |
4 kommentarer
etiketter: asafa powell, friidrott, löpning, regn, rekordslakt, sport, sprinters, usain bolt
