Mat utan tillsatser. Tanken är god. Och förmodligen även maten.
I reklamavbrotten har vi de senaste dagarna bekantats med några småungar i gråa huvtröjor som stryker fram och med plakat som Stoppa matfusket protesterar utanför något som ska föreställa en livsmedelsfabrik.
I reklamen presenteras en ny märkning framtagen av den oberoende föreningen Äkta vara. En märkning för just mat utan tillsatser. Ett berömvärt initiativ och jag nickar lite godkännande och belåtet när jag ser den första gången.
Men symbolen har knappt hunnit visas innan den helt och hållet försvunnit bakom City Gross-loggan… En sponsrad oberoende förening…? Trovärdigt? Tveksamt.
Här hemma har kanske ett annat nöjesfält börjat ta form. En ny attraktion har installerats. Berg-och-dalbanan Motivation.
Ena dagen är motivationen på topp och nästa års tävlingar planeras. Dagen efter är det mest hopplöst. Och så rullar det på. I asymmetriska intervaller. Så jag vet inte. Så mycket nöjesfält är det kanske inte. Det är åtminstone inte så mycket nöje alls. Mest bara en rent jävlig berg-och-dalbana i vilken säkerhetsbältet gått i baklås och personalen har gått hem.
Eller. Va fan… Det är nog ursprungligen inte motivationen det är fel på. Jag vet fan inte hur jag ska träna. Jag menar… Jag kan träna och träna och nog fan har jag tränat i år. Men resultatet av all träning borde vara större än de drygt två minuter jag sänkt personbästat på halvmaran.
Så varför ska jag träna så mycket när jag inte får något ut av det? Kunskapen av att kunskap är en bristvara förtrollar stor motivation till hopplöshet.
Imorgon ska vi rädda liv. Det ska väl inte vara så svårt att finna motivation till.
Så tänkte jag igår. Idag är gårdagens morgondag här. Jag känner mig inte helt kry och tvingas avstå livräddningen. Men å andra sidan lämnar jag då istället plats för ännu en försäljning av mitt pass på Rosa (löp)bandet och min avgift blir ett bidrag till forskningen.
Så då bidrar ändå min sjukdom till något gott. Man får va nöjd med det lilla…
Filip och Fredrik räds Rosenblom. Eller möjligen den som håller i programmets plånbok. Nåväl. Någon slags självbevarelsedrift vill åtminstone påstå det. Hur som helst var det förbannat surt att snubbla så på mållinjen.
Enligt uppgift var det 3000 som sökte till andra säsongen av Vem kan slå Filip och Fredrik. Efter diverse gallring enligt någon modell jag inte känner till kallades några hundra för att testas. Styrkeprov och konditionstester tillsammans med tester för att avgöra nivån av allmänbildning skiljde trettio deltagare från de övriga.
Jag var en av de trettio.
En småregnig lördag i somras samlades vi vid Karlbergs Militärhinderbana. Det vore bara löjligt att låtsas som att jag inte var segerviss inför uppgiften. Den tidigare helgen av två dagars testande innehöll både en hinderbana inomhus och det klassiska bip-testet och jag hade knappast skrämts av konkurrensen.
Dessvärre hade jag snart tappat lite mod när jag insett upplägget för finaldagen. Bara en knapp tredjedel av hinderbanan skulle springas. Dessutom den allra minst utslagsgivande. Kulstötning och chins tillhör väl inte heller mina starka grenar men att kasta in handduken var knappast aktuellt. Istället körde jag på och hoppades att de tidigare två dagarna skulle väga tungt.
Senare efter lunch och ett gediget allmänbildningstest i Solna Gymnasiums aula återstod endast en längre avslutande intervju till vilken jag lyckades få sista kölappen. Tillika nitlotten och möjligen nådastöten. En intervju som gjordes utomhus trots ett kyligt hällande regn. Både kamerateam och praktikanten som intervjuade mig var så förbannat less på regnet och sin uppgift när det väl var min tur att det var förbannad lögn att överhuvudtaget göra något positivt sista intryck. Hon ställde korkade frågor och brydde sig inte det minsta om att lyssna på mina svar. För att inte försämra mina möjligheter kändes det för stunden klokt att hålla god min och inte ifrågasätta hennes nonchalans. Så här i efterhand hade kanske det motsatta hjälpt för att lyckas prestera ett tv-mässigt intryck.
Av alla intervjuer som filmades under de tre dagarna var det möjligen den sista som beaktades i de avslutande castingdiskussionerna. Och då är det inte omöjligt att det var det som gjorde att mitt foto åkte i papperskorgen. Oavsett hur väl jag presterat i alla tester.
Å andra sidan kanske jag inte alls tillhörde de bästa. Men jag har information från en annan deltagare med viss insyn som påstod att det var vissa strider i den avslutande castingprocessen mellan castingteam och produktion. Vad fällde avgörande? Det hade känts så mycket bättre att förlora i en duell i hinderbanan eller i vilken annan gren som helst än att sorteras bort för en dålig intervjus skull.
Efter att ha gjort dubbla resor till Stockholm och ändå haft en hyfsat god känsla efter sista uttagningen blir det förbannat tomt när man får ett samtal av någon assistent som säger att man inte har gått vidare utan ens den minsta förklaring. Men vafan… C’est la vie. I guess.
Hur som helst var detta en mycket minnesvärd upplevelse. Bland annat fascinerades jag av Felix Herngrens ödmjuka och förvånansvärt timida framtoning. För att inte fullständigt köras över stålsatte jag mig och vässade tungan i smyg när jag såg den gänglige silverräven närma sig för att växla några ord. Det blev en mycket märklig situation när jag nästan körde över honom och fick ta ett ångerfullt kliv tillbaka.
En avslutande fundering. Kanal 5 vill såklart göra bra tv. Och det vore knappast bra tv om Filip och Fredrik hade varit besegrade halvvägs in i tävlingen. Därför, och bara därför, får ni inte se mig besegra Filip och Fredrik. Jag var för bra.
Tisdagens rekordlopp och efterföljande intervallträning samt ett pass överkroppsstyrka på kvällen resulterade i en mycket sliten kropp under gårdagen. När inte något lopp är inplanerat känns det löjligt att forcera något i onödan och gårdagen spenderades i viloläge. Det enda träningsrelaterade var att planera in ett pass nästa helg.
Sportlife Exclusive i Göteborg arrangerar vad de kallar 24-timmars-spinningen till förmånen för Cancerfondens Rosa Bandet. Startskottet går 13.00 lördag 24 oktober och eftersom vi skiftar till vintertid under natten avslutas arrangemanget 25 timmar senare 13.00 på söndagen.
Vid sidan av spinningen pågår ytterligare aktiviteter för att samla in pengar. Det gläder mig att det är den fantastiska ordleksstaden Göteborg som får äran att presentera något i sammanhanget så genialt som det Rosa Löpbandet. En hundring för en timmes nyttjande och en tia från Concept för varje kilometer som löpbandet snurrar under dygnet. Oavkortat till Cancerfonden.
Löpning, ordlek och välgörenhet.
Som ett jävla kinderägg.
Klart man blir glad och det är helt omöjligt att inte ställa upp. Ni har som möjlighet… Hjälp till att rädda liv, och ha roligt när ni gör det.
Jag har ju lärt mig tidigare i sommar att formen är aldrig så bra som efter tävling. Hur stumma benen än är så gör jag bra lopp. Så jag bestämde mig för att rida på vågen även efter lördagens halvmara.
Rekordförsök på Slottskogssvallen. 1000 meter.
Benen var duktig stumma men efter tre kilometer uppvärmning inklusive några stegringslopp kändes de ok. Min träningskompis Triatleten som annars är mig överlägsen var chanslös idag. Redan efter en hundring av tusenmetersloppet var han avhängd. Så draghjälpen jag fick förra gången var aldrig att räkna med idag. Trots detta och trots isande kyla vid elva på förmiddagen och rent jävliga vindar lyckades jag sänka mig exakt tre sekunder ner till 3:12,7.
Det borde finnas potential för att göra under tre minuter nästa sommar.
Rekordet följdes av tio minuters vila och sedan var det dags för lite träning. Intervaller. 4×400, 2×800, 4×400. Den kortare sträckan på 1:18-1:21 och den dubbla på 2:59-3:01. En minuts vila efter 400 och tre minuter efter 800. Och jag fick dra varenda meter av varenda repetition. Triatleten gick inte att känna igen. Men jag kände mig stark.
1:32:27 lyder den officiella tiden och personbästat från gårdagens Göteborg Halvmarathon. (resultat)
Som jag misstänkte noterades aldrig någon nettotid och man kan tycka vad fan man vill om det. Men jag är glad att misstankarna ramlade över mig halvminuten innan start vilket lät mig tränga mig fram för att komma så nära startlinjen som möjligt.
Just tidtagningen och som tidigare nämnt den undermåliga nummerlappsutdelningen var väl gårdagens stora minus. Men i det stora hela ändå ett väl utfört arrangemang på en mycket lättsprungen och rekordvänlig bana. En tävling som utan tvivel kommer att planeras in i nästa års kalender.
Jag lyckades hålla planen första kilometern men redan efter den gick det aningen snabbare än det på förhand tänkta och första femman klockades till 21:40. Andra femman gick tre sekunder snabbare men jag kände redan efter sju kilometer att sub90 skulle bli omöjligt. Lite av klippet i steget saknades men framförallt hamnade jag i något slags vakuum utan ryggar att följa. Just det faktum gör att jag ibland tappade fokus och sextonde kilometern som gick på 4:18 följdes av 4:37 utan att jag kände av tempotappet. Som i Halmstad där det förra personbästat noterades hade jag sparat det bästa till slutet och avslutade sista 1098 meterna i 3:55-tempo. En fart som får första två milen i 4:23-tempo att verka som uppvärmning.
Plats 57 av 208 i herrklassen och nytt personbästa får väl anses vara godkänt. Men tiden är ändå en bra bit från det önskade och jag sätter mig säkert snart och letar upp en ny halvmara.
1:32:20 lyder det nya personbästat. En putsning med 58 sekunder. Nöjd? Har inte bestämt mig än. Så länge låtsas jag vara nöjd och är glad åt det.
Tiden är min klockade nettotid. Den officiella tiden kan vara några sekunder sämre. Jag stod en bit bak i fältet och passerade startlinjen först efter ett tiotal sekunder. Jag tror den officiella tiden är brutto.
Just nu grämer jag mig smått över att jag bommade uppvärmningen. Det blev bråttom till starten. Först var nummerlappsutdelningen under all kritik och tog förbannat lång tid. Sedan hade jag fantastiska svårigheter att bestämma mig för hur mycket kläder jag skulle ha på mig. Det var riktigt kallt. Ändå vill man bära så tunt som möjligt. Det blev ett par byten. Så min uppvärmning bestod av en hundra meters lätt jogg till startfållan.
Det är möjligt att det haft negativ inverkan på resultatet. Men är så här i efterhand naturligvis fullkomligt irrelevant.
Då var det dags för sista chansen att nå årsmålet på halvmaran.
Göteborg Marathon. Jag springer halva sträckan. Start 11:00.
Jag startade säsongen med ett personbästa på 1:34:45 och satte målet 1:30:00. Efter att ha missat med några sekunder tre gånger i rad sänkte jag mig i Halmstad ner till 1:33:18. Att sänka det ytterligare nästan tio sekunder per kilometer låter inte troligt. Särskilt inte med tanke på att något känns galet med benen. Helt tomma.
Förhoppningarna är små. Om ens det. Men jag ska göra ett försök. Jag gör mina bästa lopp när jag öppnar försiktigt och jag planerar att öppna första tre km i 4:25-tempo och sedan krävs väl runt 4:13 resten av loppet. Jag gör hellre 1:40:00 efter att ha försökt nå årsmålet än att göra 1:32:00 utan att ha försökt.
Precis som igår har jag svårt att se det roliga i det här. Men snart är säsongen slut och ett par veckors vila i november kanske kan låta glädjen i löpningen återvända. Betydligt lättare skulle det gå med ett hyfsat resultat i bagaget.
Havregrynsgröt var lika äckligt idag som det är varje tävlingsdag. Kaffe nu och snart lite massage borde dock få igång skalle och ben. Och så kanske jag kan be någon om en käftsmäll så jag taggar till lite. Det här duger inte. Kom igen nu.
Det är inte lätt alltid. Jag öppnade väderprognosen i ett för litet fönster och kolumnerna fick fel rubriker. Jag läste av nederbördskolumnen som egentligen var kolumnen för vindstyrka.
Det var regnfritt i den prognosen och fortfarande spås morgondagens tävling kunna utföras utan nederbörd. Men fortfarande så kallt som åtta grader.
Jag gjorde en liten runda nån timme efter lunch bara för att besiktiga stockarna till ben. Något känns inte helt rätt. Jag har klarat mig från sjukdom. Kroppen känns i övrigt hyfsat fräsch. Men benen är helt slut. Dessvärre känns det som om just benen spelar en ganska väsentlig i roll i ett halvmarathon.
Än värre är jag inte ett dugg motiverad. Låt bara säsongen ta slut. Vad är väl en bal på slott…sskogsvallen…?
I somras presenterade jag någon slags tävlingsplan i vilken jag skulle marathondebutera i Växjö den 17 oktober.
Växjö valdes med tanke på mina underbara fans. Nåväl. Mitt fan. Men hon är god för hundra. Att stå och heja på under ett marathon måste vara förbannat överskattat. Har man otur kan man lyckas missa den enda gång den löpare man ska heja på passerar. Säg, det var väl tre-fyra väl spenderade timmar…? Växjö, däremot, går på en varvbana och man passerar sitt stöd åtta gånger.
Det blir dock inget Växjö. För det första är jag less på att resa runt och tvingas lägga fokus på annat än löpningen. För det andra har jag ännu inte nått årets mål på halvmaran. Så det blir som tidigare påpekat start i Göteborg Halvmarathon nu på lördag. Hemmaplan och rätt distans. Varför krångla till det?
Men ska man vara riktigt noga så är nog inte ens det helt korrekt. Egentligen går väl arrangemanget under namnet Göteborg Marathon. Arrangören tillhandahåller dock en klass för halva sträckan.
Som varenda löpare som bloggar nu noterat… Hösten är här.
Det small till i löparbloggosfären förra veckan. Men hösten kom ett par veckor tidigare än så. Man vet att hösten är här när man plötsligt bär en hy som inte ens en mor kan älska. Vad fan är det som händer?
Man går runt på sommaren och påstår sig vara hyfsat snygg och så fort det första gulnade lövet landat på marken har man svårt att skilja sin egen spegelbild från en hög skit. Huden bleknar och rodnar fläckvis och imiterar mardrömmar från högstadiet.
Som räddaren i nöden hänger kylan på och eliminerar det tvivelaktiga i att dra på sig en balaklava på löppasset. Nu skulle jag förvisso kunna bära den oavsett temperatur. Jag bor ju på Hisingen och här ingår rånarluvan i folkdräkten…
Å andra sidan hatar jag kylan och gör gärna mina pass på löpband när kylan biter i. Men att dölja sitt av hösten sargade anlete med en balaklava inomhus…
Igår framförde jag min oro om att bli sjuk inför Göteborg Halvmarathon. En tävling som jag tvingades stryka mig själv från både 2007 och 2008. Oktober bruka ha den förkylande effekten på mig. Tydligen.
I helgen har dottern varit på besök. Och det dröjde inte mer än en timme efter att jag publicerat min oro förrän hon rusade ifrån vårt parti Alfapet i riktning mot toaletten, bara för att kaskadspy redan halvvägs.
Att städa efter spyor och trösta en liten sjukling med influensasymtom går inte helt hand i hand med att till varje pris undvika sjukdom. Men vad ska man göra?
Halvt utslagen och med hög feber tillbringade hon lördagen men vaknade imorse frisk och glad igen. Jag vet inte vad som plötsligt satte klorna i henne men jag är fullkomligt övertygad om att bara ett barn kan skaka av sig det så snabbt. Än så länge är jag okej men sannolikt åker jag snart på detsamma och då är det knappast någon idé att starta på lördag. Hur snabbt jag än blir kvitt det. Även den mest kortvariga febern är jävulsk nog att suga flera dagars energi ur kroppen.
Vässandet av formen fortskrider med sikte på årets sista chans att nå målet sub90 på halvmaran.
Efter måndagens långpass på löpband vilade jag i tisdags och gjorde ett halvdant backintervallpass i onsdags. En bekväm runda på 11km i 5:00-tempo i torsdags följdes igår upp av ytterligare ett intervallpass. Femton femhundringar på löpband.
15*500m (60 sek gåvila) 1% motlut – första fem i 3:50/km och resterande tio i 3:40/km.
Låren är smått stumma idag och nu väntar inget värre än kanske ett par lättare rundor i lågt tempo samt ett par pass med ännu kortare intervaller i uppladdningen inför Göteborg Halvmarathon nästa lördag.
Känslan är god men visst kan det fortfarande gå åt helvete. De två senaste åren har jag tvingats avstå den här tävlingen på grund av sjukdom. Jag kräver inte att få svära mig fri från allehanda influensor och virus. Men låt dem gärna dröja en dryg vecka. Snälla. Snälla.
En blogg med funderingar, filosofier och teorier kring löpning. Välkommen att såga mina felaktigheter. Eller möjligen applådera det kloka. I jakten mot nya mål önskar jag er god läsning.
Efter ett drygt års frånvaro på bloggen och skada i sexton månader är jag åter med nya krafter. I inlägget Bloggcomebacksammanfattar jag tiden under uppehållet.
Nu ställer jag siktet mot nya mål. Häng med.
inga kommentarer
Vid sidan av spinningen pågår ytterligare aktiviteter för att samla in pengar. Det gläder mig att det är den fantastiska ordleksstaden Göteborg som får äran att presentera något i sammanhanget så genialt som det 