Lite smått i panik lyckades jag klämma in ett värdigt sista pass och avslut på 2009.
Det som nu blev årets näst sista pass var ett riktigt skitpass. Jag startade då fräsch och motiverad men mådde efter passet smått dåligt. Idag var det snarare tvärtom. Hela morgonen mådde jag dåligt. Magen bjöd ett synnerligen uselt samarbete. Så det var läge att avboka. Men…
Årets avslutande dagar bjuder inte mycket tillfälle till träning. Åtminstone inte gratis. Och träningen har fått sitta lite på avbytarbänken den här julen till förmån för familjen. Under perioden julafton till och med nyårsdagen, nio dagar, kommer jag bara notera två löppass i boken. Det ena var som påpekat ett riktigt skitpass. Och att just det möjligen skulle vara det enda på nio dagar försatte mig i någon slags panik som tvingade mig till gymmet trots orolig mage och klent välbefinnande.
Jag har inte kommit överens med gnetandet och ville istället få ett pass med lite fart så jag gjorde 10×500m i 4:15-tempo och 5×250m i 3:55-tempo. Med upp och nedjogg totalt en mil och avslutningsvis en runda helkropps skrotlyft. Ett pass att vara hyfsat nöjd över. Ett pass som trollade bort magproblemet och klenheten. Ett pass som gav aningen nyvunnet mod. Och ett pass som lyckligt nog kvävde paniken.
Jag vet inte hur korrekt det är att fortfarande dra paralleller mellan centrum för den amerikanska bilindustrin och Göteborg. Det börjar bli rörigt att hänga med i turerna. Men det gör åtminstone en snygg koppling mellan texten och ett av David Bowies bidrag till min spellista.
Och så var 2009 till ända. Gott nytt år. Må löpgudarna vara med er.
23:28 december 30, 2009
Publicerat av
rosenblom |
5 kommentarer
Ingenting är längre som förut.
Jag har aldrig haft särskilt jobbigt på löpband. Och i flera veckor har jag i ett otal bloggar deklarerat min kärlek till det fantastiska hjälpmedlet. Det skall sägas att jag fortfarande älskar löpband. Men kärleken är inte längre lika underbart ömsesidig.
Bara ett par veckor innan jag blev sjuk sprang jag milen under 41 minuter. Efter sju veckors sjukdom stapplade jag mig igenom milen på dryga 51. Jag hade efter ett par vändor kapat tiden med tre minuter. Ganska snart skulle jag vara under 45. Trodde jag. Jag hade fel. Nästa försök fick jag misslyckat avbryta efter 8km på 39 minuter. Idag likadant. Ett jävla slit redan från ruta ett och så in med handduken efter 8km på 39 minuter.
Inte så jävla mycket Hardcore Superstar över det.
Snälla löpband… Förneka mig inte framstegen.
Why can´t you love me like before…
23:12 december 28, 2009
Publicerat av
rosenblom |
7 kommentarer
Nordmans I lågornas sken berättar om häxan som bränns på bål.
Och det är precis vad jag ägnat mig åt nu i julhelgen. Nåväl. Kanske inte så mycket häxbränning. Men definitivt bål…
Julafton och juldagen är av tradition helt träningsfria. Annandagens tidsschema lät mig begränsas till ett lättare pass hemma. Och när jag på förmiddagen idag på min promenad för att köpa kaffe besiktade underlaget förstod jag att jag skulle göra klokt i att avstå säsongens första utomhusrunda.
Den blanka lite blöta isen är av erfarenhet inte att leka med och jag har ingen större lust att belasta redan slitna fotleder med onödiga påfrestningar. Skaderisken är överhängande.
Det isiga underlaget ute och all den extra tid med resor som måste offras för att köra passet inne på gymmet resulterade även idag i ett pass hemma.
Idag som igår. Som ovan påpekats. Just det… Bål…styrka.
20:33 december 27, 2009
Publicerat av
rosenblom |
2 kommentarer
Till er alla från oss alla.
En riktigt God Jul.
Önskar, om inte Triad så åtminstone en trio löpare…
14:07 december 24, 2009
Publicerat av
rosenblom |
2 kommentarer
Årets julklapp. Nä, det är inte Alice Cooper. Även om man skulle kunna tro det.
Men hur påverkas vi av valet av årets julklapp? Är det verkligen någon som får eller ger bort en spikmatta idag?
12:07 december 24, 2009
Publicerat av
rosenblom |
2 kommentarer
etiketter: årets julklapp, julklapp, spikmatta
Det är klar man undrar. Uppe alldeles för tidigt. Sovit för lite. Knappt ätit någon frukost alls. Och sedan pulsat genom snö för att komma till gymmet. Plötsligen står man på löpbandet med ett långdistanspass på agendan. Klockan sju… Och med en nyfiken Alice Cooper som undrar vad fan jag håller på med.
Hey, hey, hey, hey, hey stoopid – What ya tryin’ to do
En klart befogad fundering.
Med bandet inställt på sedvanliga 1% motlut blev det 16 km i drygt 5:05-tempo (81:28). Totalt 18km med uppvärmning och nedjogg. Till skillnad från måndagens läskiga bakslag kändes det riktigt bra idag. Visst, det var tungt trots ett mediokert tempo, men passet genomfördes och lyckades följas upp av en timme helkroppsstyrka och bålstabilitet.
Även om inte 16km kanske räknas som långpass behöver jag inte ljuga för att påstå att jag är tillbaka. Och med ett långpass idag så vågar man väl attackera julbordet flera gånger imorgon?
18:08 december 23, 2009
Publicerat av
rosenblom |
2 kommentarer
Gårdagens bakslag lät mig ordinera mig själv vila idag. Ett synnerligen moget beslut. Jag förvånar mig själv ibland.
De senaste dagarnas följetong kärleken till löpning fortsätter. Love hurts. You can´t hurry love. Is this love. Jag har längtat tillbaka. Jag har återförenats med kärleken och jag älskar det. Men kärlek är fan inte alltid lätt. Kärlek gör ont. Kärlek får inte överkonsumeras. På inga villkor. Och när det är svårt är den inte alltid lätt att känna igen.
Kärleken till löpning. Inte jämförbar men på många sätt lik kärleken till en kvinna. Det vore fint om jag fick spendera mer tid med båda mina kärlekar. Samtidigt.
Hon skulle aldrig springa. Inte ett steg har jag fått det förklarat för mig. Nåväl. Alla kan väl ändra sig. Och det ligger en utmaning i luften. Vad nu det kan vara värt.
One can have a dream baby
Two can make a dream so real
… lovar Tina och Rod och leder övertalningen…
It takes two baby
Just me and you
23:53 december 22, 2009
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
Det var lätt att hålla sig för skratt imorse. Kärleken till löpning lät mig ställa klockan på halv sex innan jag la mig igår. Det var en halvt medvetslös stackare till löpare som besvarade väckningen med ett par snooze bara för att kort senare finna sig själv nynnandes Whitesnake…
Is this love…?
Det är lätt att glömma bort visdomsorden från Phil Collins. Även om jag till och med i skrift upprepade dem igår. Jag ställde mig på löpbandet och siktade på att med god marginal krossa miltiden från förra veckan. Just det. Krossa.
Men man är inte så jävla kaxig när bandet rullar igång klockan sju på morgonen. Att löpa lugnt passar kalas vid den tiden. Men att pressa ur sig tider att skryta med funkar inget vidare. Det är inte ens tre månader sedan jag gjorde milen under 41 minuter. Nu fick jag avbryta efter 8km på 39:09.
Jag mådde skit efter passet och jag har känt mig sjuk sedan jag kom hem för halva dygnet sedan. Den här dagen var verkligen kass. Och det är det här jag längtat tillbaka till?
Is this love that I’m feeling
Is this the love that I’ve been searching for
23:44 december 21, 2009
Publicerat av
rosenblom |
2 kommentarer
Jag har hunnit med några pass sedan jag i förra veckan äntligen återvände till träning.
Det var lite av en chansning att sätta igång och det var både nervöst och aningen oroligt till en början. Och jävlar vad klen jag kände mig. Bara lätt jogging som uppvärmning gav ett obehagligt tryck över bröstet. De två första passen innehöll mest lättare styrketräning för att vänja kropp och hjärta vid aktivitet.
Förra veckan höll jag på att klappa ihop av en ynka kilometer i 5:00-tempo. Nu i veckan har jag lyckats avverka milen på 51:30 och i torsdags 12km på 59:00 med en mellantid på milen på 48:30. Lååångt kvar med andra ord. Men framstegen är åtminstone något av massiva.
Nu känns det bra. Om än väldigt öm. Tio timmar träning utslaget på fyra pass måndag till fredag med vila onsdag. Drygt tre mil löpning, ett högintensivt backintervallpass, helkropps styrketräning och mycket bålstyrka. Att köra igång lite försiktigt är inte riktigt min melodi. Inte när man anser sig ha två månader att ta igen. Snabbt.
Men jag har hört att man ska akta sig för att skynda. Phil Collins lär ha sjungit det. Så jag tvingade mig själv att vila. Hela helgen. Och lyckades. Bara en sån sak är väl värd ett grattis?
20:41 december 20, 2009
Publicerat av
rosenblom |
6 kommentarer
etiketter: comeback, löpning, skynda
Jag har ont överallt.
Och jag fullkomligt älskar det.
Träningsvärk. Äntligen.
Lite i smyg har jag sparkat igång träningen. Tyst på bloggen för att inte behöva retirera om det skulle gå åt helvete. Igen.
Sju veckor långt blev träningsavbrottet. Och en kur antibiotika. Att jämföra med förra årets fyra månader och tre kurer. Också då med start i oktober.
Två gånger under det nyligen avslutade långa avbrottet försökte jag mig på en liten löptur för att känna på. Det gick åt helvete första gången. Det gick åt helvete andra gången. Efter båda försöken slogs jag ut. Helt och hållet.
Tredje gången gillt lär någon ha sagt. Det verkar äga viss sanningshalt den här gången. Jag är med i matchen igen. Och med träningsvärk överallt. Ont gör det. Så jävla underbart.
…oooh oooh love hurts.
22:55 december 18, 2009
Publicerat av
rosenblom |
7 kommentarer
etiketter: kärlek, sjukdom, träningsvärk
Igår fick jag det nya numret av Runners World i lådan. Tanken var att jag skulle hålla igen här i den nyskapade löparbloggen. Det gick bra i ett inlägg. Jag tvingas bortse från tanken en kort stund. Jag kan inte låta bli. Det är ändå löprelaterat. Jag måste få det ur mig. Vad i helvete har hänt?
Förmodligen den snyggaste svenska idrottskvinnan och möjligen till och med en av hela rikets snyggaste. Det var hon då. Nu är portad från kvalet.
Kajsa Bergqvist frontar omslaget. Hon och hennes lustiga detta något hon bär på huvudet… Jag råkade hamna bredvid henne stretchandes inför halvmaran i Stockholm i september. Jag såg henne i Vem kan slå Filip och Fredrik, i SVT:s Sommarpratarna och jag ser henne nu på omslaget. Varje gång med detta något på huvudet.
Jag försvarade henne först med klassikern bad hair day. Och en gång till. Men nu kan jag bara beklaga. Tyvärr. Detta sönderblekt slitna något är ju helt fasansfullt. Nu ska man ju inte dömma hunden efter håret. Men Kajsa är väl heller ingen hund, även om det ser så ut på håret…
Okej. Hon har blivit ful efter karriären. Låt så vara. Men värst av allt. Hon har tydligen tappat absolut allt. Minns hur hon förlöjligades av Fredrik Wikingsson i nyligen nämnda produktion i femman. Spänstfenomenet åkte på stordäng av en gammal alkis. I längdhopp… Är det konstigt att jag inte är så nyfiken på henne som löpare?
andra bloggar om runners world, kajsa bergqvist, fredrik wikingsson, vem kan slå filip och fredrik
19:59 december 17, 2009
Publicerat av
rosenblom |
3 kommentarer
etiketter: fredrik wikingsson, kajsa bergqvist, runners world, vem kan slå filip och fredrik
Det vore möjligen på sin plats att summera löparåret 2009. Äntligen. Särskilt med tanke på att det får anses vara till ända redan för två månader sedan med Göteborg Halvmarathon som final. Efter det har det mest varit sjukstuga om vilken tidigare inlägg kan redogöra.
Jag hade väldigt få mål inför 2009. Egentligen bara ett enda. Personbästat på halvmaran skulle sänkas från 1:34,45 till 1:27,30.
Det gick väldigt tidigt åt helvete. Kort sammanfattas helvetet en fyra månader lång sjukdomsfrånvaro som avslutades först i början av februari och som innehöll tre penicillinkurer. Det tidigt nedskrivna målet fick revideras till en förhoppning om sub90. De tre första försöken i Kungsbacka, Göteborg och Motala hamnade inom tidsrymden av 20 sekunder till en minut ifrån personbästat och jag började misströstade smått. Men sedan kapade jag det äntligen med en minut i Halmstad, misslyckades kapitalt i huvudstaden för att sedan kapa ytterligare en minut på perset på hemmaplan. I årets sjätte och avslutande halvmara stannade klockan på 1:32,27. Jag avslutade säsongen nöjd med att ha noterat ett nytt personbästa men missnöjd med säsongen som helhet.
Jag har några teorier om varför året inte blev bättre. Jag lär få anledning att återkomma med funderingar kring det. Men klart är att jag inte lär komma undan med att lägga hela skulden på sjukdom och alltför mycket antibiotika.
I övrigt debuterade jag på bana. Inte bara på träning utom till och med i tävling i vilken jag fullständigt, helt väntat, krossades. Följande tider får gälla som personbästa.
1000 meter: 3:12,7
10000 meter: 40:50
Efter ett hyfsat misslyckat år är revanschlusten stor. Och med lite tur kanske jag kan få bli frisk och komma i gång med träningen någon gång väldigt snart. Jag har lite smått om än vagt börjat formulera målsättningarna inför löparåret 2010. Och så snart de konkretiserats i text är det inte en alltför vild gissning att man kan hitta dem här.
15:43 december 15, 2009
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
etiketter: målsättning, summering, tävling
Efter att ha bloggat i drygt två och ett halvt år om allt och mer därtill var det dags att ta nacksving på bloggen och skapa någon slags struktur. Bristen på ordning var förvirrande även för mig.
Tissel och tassel har gjort gällande att vissa inte bryr sig ett jävla dugg om mina löparförehavanden. På samma sätt råder förmodligen det omvända förhållandet. Med anledning av det antar jag att det fyller någon slags funktion att lyfta allt löprelaterat ur ingen jävla modeblogg.
Därför går jag nu live på egen domän. Allt löprelaterat publiceras här.
Det ursprungliga och karaktäristiska i ingen jävla modeblogg, sarkasm och satir, publiceras i fortsättningen på
http://rosenblom.org/ijm
Väl mött.
22:51 december 10, 2009
Publicerat av
rosenblom |
2 kommentarer
Det är väldigt få uppdateringar kring det löparrelaterade. Möjligen av den enkla anledningen att det inte löps.
Så, hur fan står det till egentligen? Jag önskar jag visste.
Jag återvände till läkaren efter avslutad kur antibiotika. Den vita rocken lämnade klartecken. Halsprov ok. Blodprov ok. EKG ok. Kör på sa han. Jag jublade tyst och försiktigt. Jag jublade utan minsta förhoppning. Inombords och utan att röra en min. Halsen spökar ju likt förbannat och återbesöket hos naprapaten gick inte lika väl. Det var låst och stelt och flera resor värre än besöket två veckor tidigare.
Men lite låst och stelt ska möjligen inte medföra några hälsorisker på samma sätt som att träna med en infektion i kroppen. Jag var tveksam men doktorns godkännande lurade mig ut på en testrunda. Det blev en väldigt lugn runda. En halvmil i 6:00-tempo. Jag tror aldrig jag sprungit så långsamt. Pulsen sjönk med hyfsat normal takt efteråt och det kändes väl ändå ok. Dagen efter det var jag sänkt. Och även dagen efter det.
Helt kraftlös och väldigt mycket sämre än när jag åt penicillin och borde ha känt mig sjuk…
Exkluderat de två korta och långsamma försök till joggingturer som jag egentligen borde ha låtit bli har jag nu haft en 45 dagar lång träningsfrånvaro.
Toppen. Verkligen.
Så, hur fan står det till egentligen? Jag önskar jag visste.
14:03 december 7, 2009
Publicerat av
rosenblom |
3 kommentarer
etiketter: löpning, sjukdom
