Bandebut på lite för hög nivå

sep 18, 2009 av

Det kändes lite galet att jäkta iväg till tävlingen i tisdags. Inte för att en mil i terräng är något märkvärdigt. Men att komma på det fyra timmar innan start och dessutom fortfarande duktigt stel och sliten efter halvmaran gjorde bara tanken smått dåraktig.

Veckan skulle visa sig bjuda på ännu en galen idé. Igår sprang jag ytterligare en tävling över den för mig nya distansen 10km.

Jag skickade en förfrågan för tre veckor sedan som aldrig besvarades så jag anade att jag som klubblös inte skulle få deltaga. Efter viss påtryckning från en kompis beslöt jag mig för att skicka ännu ett mail och så var jag plötsligt anmäld till DM på 10000 meter på bana.

Trots en nu löjligt sliten kropp började jag strax efter lunch igår förberedelserna till min tredje tävling på sex dagar. Min bandebut. Jag var väl medveten om vad jag givit mig in i. Jag visste att jag skulle komma sist. Förmodligen dessutom väldigt klart. Det var ju trots allt vältränade löpare jag gick upp mot.

Tävlingen delades upp i två heat där det första innehöll de snabbaste. Här imponerade Tröskelkungen som tvåa. Och framförallt Alexander Nilsson. Född 1995! 14 år. Femma på 34:00. Och han såg fan aldrig trött ut. En blivande stjärna månne?

Det hann bli rätt kyligt för oss i B-heatet som startade något försenat närmare halv åtta. De första varven var riktigt jobigga. Kroppen ville alls inte. Under varv fem till tio kändes det som om jag skulle få kasta in handduken. Jag lyckades dock hålla ihop, gjorde mitt eget lopp, struntade i att hålla ryggar och efter dussinet varv släppte farhågorna om att bryta. 5km passerades på 19:55 och jag ändrade målet sub40 till 41 och hittade ett behagligt tempo. Sista två varven orkade jag höja tempot en aning och noterade slutligen 40:50 på den då väldigt kvällsmörka Slottsskogsvallen.

Att Skatåsmilen skulle vara två minuter långsam skulle visa sig hyfsat korrekt även om jag förmodligen utan det tunga tävlandet skulle gå under 40 minuter.

Jag var som väntat sist i mål bland herrarna men sex löpare bröt så jag slutade 36:a av 42 startande.

I mål utspelade sig en skön liten dispyt. Jag har precis passerat mållinjen när min varvräknare påstår att jag har ett varv kvar. Jag protesterar naturligtvis. Hon står på sig. Och utan att lyssna hävdar hon på ett smått korkat sätt att hon har rätt och refererar till sitt protokoll och sticker surt iväg. När jag sedan får se protokollet har hon missat min fjärde passering. Märkligt att man efter tre 90-sekunders-passeringar inte reagerar när man sedan antecknar en treminutare.

Jag tar med mig erfarenheten av att det är minst lika viktigt att löparen håller koll på varvräknaren som att varvräknaren håller koll på löparen. Och så tar jag med mig ett nytt personligt rekord. Låt vara att jag aldrig sprungit milen på bana, men ändå… Ett pers är ett pers.

andra bloggar om , , , , , ,

Kanske liknande

Share This

6 Kommentarer

  1. Fy fan, jag kan lika så ägga mig ner och dö:) fan vad bra du är. Gratts till monsterprestationen.

  2. Anna:

    Äsch. Du är ju bara ett par minuter efter mig på halvmaran. Skaka av dig problemet med hälen så är du kanske före mig under 40 på milen. Men, tack tack. Jag är nöjd. Dubbel upprättelse efter lördagens flopp.

  3. Ja vilken prestation att gå in på bana och ge gärnet så! Men du har tävlat på bana tidigare väl?

    Coolt som attan i alla fall!

  4. Snorkkis:

    Nix. Varför tror du det? Det var bandebuten som sagt.

  5. Då var det ännu coolare. (Och debut borde jag ju ha fattat är debut). Att springa på bana känns mer som något som man inte hoppar in på om man liksom inte alltid sprungit ban-lopp – så alltså ännu mera häftigt att göra debut!

  6. Snorkkis:

    Jo, det kändes lite tufft att beblanda sig med enbart riktiga löpare i klubbdresser. Men gissa om det kändes udda att stå på startlinjen och veta att jag skulle komma sist…

Säg gärna nåt!

E-postadressen publiceras inte.