Förgiftad födde jag Djävulen

jul 20, 2009 av

När allting verkade mest positivt… Då dansar klyschan sedvanligt objuden in. Aldrig får man vara nöjd. En märklig överraskning presenterar sig som hotet att förstöra ens tillvaro, plan, ambitioner och förhoppningar…

I lördags avverkades sista tunga passet inför halvmaran i Motala på lördag. Intervaller på Slottskogsvallen. Slottskogsvallen som verkar vara något slags Mekka för svenska trestegshoppare. Förra veckan delade vi banor med Christian Olsson. Den här veckan inte alls en stjärna av samma mått men likväl en deltagare från VM för två år sedan. Anton Andersson, Sveriges tredje bästa i grenen genom tiderna.

Efter två tunga pass i Skatås under veckan var benen så gott som slut. Det i kombination med ett riktigt hällregn gjorde att jag snart på lördagsmorgonen satt med telefonen i hand i syfte att försöka avstyra passet. Min partner var dock angelägen om att få ett pass och jag ville gärna inte vika ner mig trots en viss oro att dra på mig en förkylning.

Uppvärmningen var olidlig. Benen ville inte alls vara med. Detta skulle med garanti gå åt helvete.

Nu gjorde det märkligt nog inte det. När intervallerna tog vid kopplades viljan på och det blev till slut ett riktigt bra pass. Och igår var benen löjligt fräscha och jag planerade in ännu ett tyngre pass innan loppet.

Klockan fem imorse var allting inte så jävla roligt längre. Efter att med smärtor ha knäat vid porslinet i tjugo minuter och återvänt till sängen påbörjade jag bara sekunder senare ett nytt besök på toaletten. Det dröjde inte länge den här gången innan jag framkallat något slags avgrundsvrål och tömt magsäcken genom några synnerligen våldsamma och smärtsamma vomiteringar. Det var som om jag tvingades föda Djävulen själv ur mina egna käftar.

Så snart Djävulen var född och förlossningskliniken avstädad återvände jag nöjd och utan värk till sängen.

Det var en knepig dag. En aning knepig än faktiskt. Urlakad och kraftlös inledde jag morgonen. Senare kändes det mest klokt att ställa in det nya passet. Även om jag inte lider några svårare sviter att nattens förlossning. Magen är i något tillstånd av oro.

Matförgiftning är enda förklaringen. Märkligt nog är inte sambon alls drabbad trots att vi ätit exakt samma saker under gårdagen. Hur kan något sådant komma och gå så plötsligt? En synnerligen kort dräktighet.

Så när all träning flytit på hyfsat fint och jag lyckats undvika förkylningar och skador ska en jävla förgiftning förstöra förutsättningarna för nytt personbästa på lördag. Det behöver inte alls vara så. Men det skulle kunna vara det. Även om jag känner mig ok nu så tär en magåkomma på en. En fungerande mage är synnerligen viktig i långlopp.

Tiden läker sår? Hur lång tid? 110 timmar till start.

intressant om , , , , , , , , , , , , ,

1 kommentar

  1. Så trist! Men en bra ursäkt ifall det inte skulle gå vägen verkar ju vara nyckeln till framgång för dig.
    Lycka till på lördag!

Trackbacks/Pingbacks

  1. Farväl till Katalonien… och rekordet « rosenblom - [...] är värt att notera att jag bara fem dygn innan start drabbats av något jag gissar kan ha varit…

Säg gärna nåt!

E-postadressen publiceras inte.