Nytt nöjesfält och inställd livräddning
Från vår balkong ser man delar av Liseberg.
Här hemma har kanske ett annat nöjesfält börjat ta form. En ny attraktion har installerats. Berg-och-dalbanan Motivation.
Ena dagen är motivationen på topp och nästa års tävlingar planeras. Dagen efter är det mest hopplöst. Och så rullar det på. I asymmetriska intervaller. Så jag vet inte. Så mycket nöjesfält är det kanske inte. Det är åtminstone inte så mycket nöje alls. Mest bara en rent jävlig berg-och-dalbana i vilken säkerhetsbältet gått i baklås och personalen har gått hem.
Eller. Va fan… Det är nog ursprungligen inte motivationen det är fel på. Jag vet fan inte hur jag ska träna. Jag menar… Jag kan träna och träna och nog fan har jag tränat i år. Men resultatet av all träning borde vara större än de drygt två minuter jag sänkt personbästat på halvmaran.
Så varför ska jag träna så mycket när jag inte får något ut av det? Kunskapen av att kunskap är en bristvara förtrollar stor motivation till hopplöshet.
Imorgon ska vi rädda liv. Det ska väl inte vara så svårt att finna motivation till.
Så tänkte jag igår. Idag är gårdagens morgondag här. Jag känner mig inte helt kry och tvingas avstå livräddningen. Men å andra sidan lämnar jag då istället plats för ännu en försäljning av mitt pass på Rosa (löp)bandet och min avgift blir ett bidrag till forskningen.
Så då bidrar ändå min sjukdom till något gott. Man får va nöjd med det lilla…
Kanske liknande
Taggar
Share This
Det sura med långdistans är ju att man måste träna som fan för att vara i bra form till tävlingsdagen (vilka inte kan blir så många per år) och när den dagen är här så är det så jävla massa faktorer som spelar in om det ska bli rekordslakt eller inte. Tufft läge men samtidigt är det väl det som inspirerar, eller?
Jag blir i alla fall inspirerad av att läsa din blogg.
Synd på livräddningen men som sagt, du sköt ju till anmäldningsavgiften i alla fall
Joel:
Exakt. Jag lyckades åtminstone bidra till det viktiga, insamlingen. Min närvaro kunde väl kvitta egentligen även om jag gärna sprungit in några tior till. Tog mig ändå nyfiket dit och bidrog med ytterligare några tior via lite kaffe.
Kul om jag lyckas inspirera. Men jag vet inte riktigt om svårigheterna med långdistans inspirerar mig. Ponera att man tränat och lyckats formtoppa sig till att potientiellt göra maran under 3:00 men att värme och andra tillfälligheter omöjliggör prestationen. Och som du påpekar gör man ju inte så många lopp på en säsong. Nästa år är man kanske inte alls lika bra. Bara tanken får mig att misströsta en aning. Möjligen bara för det faktum att jag lyder under Lagen om alltings jävlighet…