Panic in Detroit

Dec 30, 2009 av rosenblom

Lite smått i panik lyckades jag klämma in ett värdigt sista pass och avslut på 2009.

Det som nu blev årets näst sista pass var ett riktigt skitpass. Jag startade då fräsch och motiverad men mådde efter passet smått dåligt. Idag var det snarare tvärtom. Hela morgonen mådde jag dåligt. Magen bjöd ett synnerligen uselt samarbete. Så det var läge att avboka. Men…

Årets avslutande dagar bjuder inte mycket tillfälle till träning. Åtminstone inte gratis. Och träningen har fått sitta lite på avbytarbänken den här julen till förmån för familjen. Under perioden julafton till och med nyårsdagen, nio dagar, kommer jag bara notera två löppass i boken. Det ena var som påpekat ett riktigt skitpass. Och att just det möjligen skulle vara det enda på nio dagar försatte mig i någon slags panik som tvingade mig till gymmet trots orolig mage och klent välbefinnande.

Jag har inte kommit överens med gnetandet och ville istället få ett pass med lite fart så jag gjorde 10x500m i 4:15-tempo och 5x250m i 3:55-tempo. Med upp och nedjogg totalt en mil och avslutningsvis en runda helkropps skrotlyft. Ett pass att vara hyfsat nöjd över. Ett pass som trollade bort magproblemet och klenheten. Ett pass som gav aningen nyvunnet mod. Och ett pass som lyckligt nog kvävde paniken.

Jag vet inte hur korrekt det är att fortfarande dra paralleller mellan centrum för den amerikanska bilindustrin och Göteborg. Det börjar bli rörigt att hänga med i turerna. Men det gör åtminstone en snygg koppling mellan texten och ett av David Bowies bidrag till min spellista.

Och så var 2009 till ända. Gott nytt år. Må löpgudarna vara med er.