Why can´t you love me like before
Ingenting är längre som förut.
Jag har aldrig haft särskilt jobbigt på löpband. Och i flera veckor har jag i ett otal bloggar deklarerat min kärlek till det fantastiska hjälpmedlet. Det skall sägas att jag fortfarande älskar löpband. Men kärleken är inte längre lika underbart ömsesidig.
Bara ett par veckor innan jag blev sjuk sprang jag milen under 41 minuter. Efter sju veckors sjukdom stapplade jag mig igenom milen på dryga 51. Jag hade efter ett par vändor kapat tiden med tre minuter. Ganska snart skulle jag vara under 45. Trodde jag. Jag hade fel. Nästa försök fick jag misslyckat avbryta efter 8km på 39 minuter. Idag likadant. Ett jävla slit redan från ruta ett och så in med handduken efter 8km på 39 minuter.
Inte så jävla mycket Hardcore Superstar över det.
Snälla löpband… Förneka mig inte framstegen.
Why can´t you love me like before…
Kanske liknande
Taggar
Share This
Du har iaf en kärlek till löpbandet – om än en rostig sådan! Jag har en svagt, svagt spirande vänskap på gång. Den är skör som tunn is, men den byggs på så sakteliga!
Jag är äsker på att din kärlek är lika stor som pannbenet tjockt. Ni kommer att finna varandra igen!
Jag tar det som ett löfte från dig.
Lycka till med din relation till bandet.
Jag fortsätter vara avundsjuk och imponerad över er som pallar att springa på löpbandet; önskar att jag också kunde göra det. Och säkert kommer flytet tillbaka gällande löpandet och vänskapen med bandet.
Det är många fler gånger mer imponerande att avverka så många mil som du gör. Oavsett väder och oavsett vad som helst vad det verkar. Hatten av för det.
Tålamod herr Rosenblom. Tålamod, tålamod. Du har varit SJUK i SJU veckor.
Tålamod är tråkigt. Men, men… Du har väl rätt. Igen. Man tjänar säkert på att stå mer ödmjuk inför uppgiften.
Ja, sju veckors sjukdom märks på formen.
Skynda långsamt så blir 2010 ett revanschens år.