Runner’s World som glass?
Jag trodde jag var osårbar på ersättningsverktyget träningscykeln men passet igår verkar ha förvärrat skadan varför jag strykit dagens övningar och ägnar lite extra tid av dagen till att ta för mig av vad löparbloggosfären har att erbjuda.
Och det är inte alltid det är fantastiskt rolig läsning. Idag finner jag mig stum. Stum av förundran kring löparbloggosfärens förmåga att trotsa fysiskens lagar och låta det blåsa upp till storm ur ingenting. Som att göra eld i vakuum.
Runner’s Worlds chefredaktör Claes Runheim får ta en hel del skit i diverse löparbloggar och efterföljande kommentarsflöden nu. Ett par saltade meningar om sitt eget förhållande till mat låter bloggskribenter och deras läsare rasa i ett unisont löfte om att avbryta sina prenumerationer.
Och innan jag går in på sakfrågor måste jag reda ut funderingar kring förväntningar och fråga mig själv och framförallt er som finner något intresse i att följa den här bloggen…
Läser vi Runner’s World för att bli bättre löpare eller bara för att må bra? Läser vi Runner’s World för att bli bättre löpare eller för att vi tror att vi ska finna den kompletta sanningen och lösningen kring livets alla bekymmer och problem? Läser vi Runner’s World för att bli bättre löpare eller för att söka tröst så där som man lindrar hjärtesorg med ett stort paket glass i amerikanska filmer?
Ska Runner’s World vara en tidning om löpning eller ska det vara en romkom á la Notting Hill som bara ska leverera mysfaktor?
20:17 januari 31, 2010
Publicerat av
rosenblom |
10 kommentarer
etiketter: claes runheim, löparbloggosfären, runners world
