En hälsning från mörkret

Det skulle bli ett riktigt bra år. Ur löparens perspektiv mitt bästa någonsin.

2006 sprang jag mitt första lopp. En halvmara som gav mig mersmak. Snart började jag träna för nästa års Stockholm Halvmarathon. På kort tid blev löpningen en stor del av vardagen och samtidigt räddningen från något som måste ha klassats som ett osunt leverne.

Från ingenstans förvandlades då lyckan till svarta orosmoln och jag lämnades skeppsbruten med träningsförbud. Läkarna hittade något fel på mitt hjärta men deras knapphändiga information lät mig befara det värsta. Efter fem månader släpptes jag ur karantän med bara fem veckor kvar till årets lopp.

Återigen en kortvarig lycka. Efter loppet drabbades jag av flera korta förkylningar samtidigt som jag senare tvingades prioritera bort löpningen med fokus på att komma till rätta efter att ha flyttat till Göteborg. Jag kom igång igen med löpningen tidigt i februari 2008 och drabbades direkt av en åkomma i höger knä som i ett par dagar lämnade mig helt oförmögen att ens gå. Ännu mer ofrivillig vila och ännu en försäsong var spolierad. I april säsongsdebuterade jag otränad och med smärtor i knät. Återhämtningen efter längre pass var lång, träningen blev lidande och även 2008 summerades som ett dystert år.

Slutet på 2008 som jag inkluderar i försäsongen till 2009 blev ett helvete. Halsfluss efter halsfluss och totalt tre kurer antibiotika. Inte förrän i februari var jag åter i träning efter att ha missat nästan totalt fyra månader.

Noterbart är att jag trots dessa tre år av spolierade försäsonger ändå alltid förbättrat mina personbästan. Därför krävdes inte så mycket för att 2010 skulle bli ett riktigt bra år. Skulle jag bara få slippa längre sjukdomar och skador skulle 2010 bli roligt.

Men strax efter att 2009 var arkiverat med säsongens sista lopp i oktober inleddes halsflussäsongen. Nu blev det bara en kur antibiotika men ett ihärdigt tillstånd av krasslighet lät den totala perioden bli sju veckor lång. I december var jag åter igång och jag hade tappat enormt mycket. Men en järnvilja gav sig fan på att komma tillbaka. Dessvärre ville jag nog göra det för fort. Jag svarade positivt på träningen och passen blev tyngre och mer ofta återkommande. Till slut slutade höger fot att fungera.

Den överbelastning som jag tidigare beskrivit och försökt söka lösningen kring tvingade mig vila. Jag hittade till slut en fotspecialist tillika idrottsläkare som gav mig det föga chockerande rådet – vila… Jag vilade. Och vilade. Inget verkade bli bättre. Och tiden till tävlingarna blev allt kortare.

I början av mars började jag på försöksbasis att göra lugnare joggingturer med inslag av korta branta backrepetitioner. Utöver detta började jag köra balans och styrka för foten. Balansplatta, gummiband, tåhävningar och liknande. Det fungerade hyfsat väl men jag önskade mig mer uthållighetsträning än de fyra kilometer lugn löpning jag vågade utsätta foten för. Träningscykeln var lösningen och det fungerade fint även det till en början. Men just efter ett pass på cykeln kom nästa bakslag och foten mår nu ännu sämre än vid första bakslaget i början av januari.

Folk vill få mig att träffa en läkare. Visst kunde jag göra det. Men att lägga ut ett par tusen för att träffa en riktig läkare matchar inte en arbetslös mans budget. Speciellt inte när rekommendationen förmodligen ändå blir – vila. Den diagnosen kan jag ställa själv. Gratis.

Våren anländer och det är klart att man blir lite lyckligare. Men att möta våren och inte få vara ute och springa gör mig illa. Motivationen är fortfarande intakt. Jag vill. Jag längtar. Men skadan exkluderar mig från löparvärlden. Jag läser inga löparbloggar. Jag får Runners World och Aktiv Träning levererat till dörren men jag rör dem inte mer än att jag lägger dem på hög att läsa någon gång senare. Det är väl sju-åtta tidningar totalt nu. De ligger i en hög och väntar. Att ta del av dem skulle förmodligen göra mig än mer illa.

Jag längtar tillbaka och jag vill tillbaka. Men järnviljan är kanske ingen idé att gräva fram igen. Det var ju den som försatte mig i den här situationen.

Så mycket löpning har det alltså inte varit tal om. Och just därför har det varit tyst här ett tag.

13:09 april 23, 2010 Publicerat av rosenblom | 9 kommentarer