En hälsning från mörkret
Det skulle bli ett riktigt bra år. Ur löparens perspektiv mitt bästa någonsin.
2006 sprang jag mitt första lopp. En halvmara som gav mig mersmak. Snart började jag träna för nästa års Stockholm Halvmarathon. På kort tid blev löpningen en stor del av vardagen och samtidigt räddningen från något som måste ha klassats som ett osunt leverne.
Från ingenstans förvandlades då lyckan till svarta orosmoln och jag lämnades skeppsbruten med träningsförbud. Läkarna hittade något fel på mitt hjärta men deras knapphändiga information lät mig befara det värsta. Efter fem månader släpptes jag ur karantän med bara fem veckor kvar till årets lopp.
Återigen en kortvarig lycka. Efter loppet drabbades jag av flera korta förkylningar samtidigt som jag senare tvingades prioritera bort löpningen med fokus på att komma till rätta efter att ha flyttat till Göteborg. Jag kom igång igen med löpningen tidigt i februari 2008 och drabbades direkt av en åkomma i höger knä som i ett par dagar lämnade mig helt oförmögen att ens gå. Ännu mer ofrivillig vila och ännu en försäsong var spolierad. I april säsongsdebuterade jag otränad och med smärtor i knät. Återhämtningen efter längre pass var lång, träningen blev lidande och även 2008 summerades som ett dystert år.
Slutet på 2008 som jag inkluderar i försäsongen till 2009 blev ett helvete. Halsfluss efter halsfluss och totalt tre kurer antibiotika. Inte förrän i februari var jag åter i träning efter att ha missat nästan totalt fyra månader.
Noterbart är att jag trots dessa tre år av spolierade försäsonger ändå alltid förbättrat mina personbästan. Därför krävdes inte så mycket för att 2010 skulle bli ett riktigt bra år. Skulle jag bara få slippa längre sjukdomar och skador skulle 2010 bli roligt.
Men strax efter att 2009 var arkiverat med säsongens sista lopp i oktober inleddes halsflussäsongen. Nu blev det bara en kur antibiotika men ett ihärdigt tillstånd av krasslighet lät den totala perioden bli sju veckor lång. I december var jag åter igång och jag hade tappat enormt mycket. Men en järnvilja gav sig fan på att komma tillbaka. Dessvärre ville jag nog göra det för fort. Jag svarade positivt på träningen och passen blev tyngre och mer ofta återkommande. Till slut slutade höger fot att fungera.
Den överbelastning som jag tidigare beskrivit och försökt söka lösningen kring tvingade mig vila. Jag hittade till slut en fotspecialist tillika idrottsläkare som gav mig det föga chockerande rådet – vila… Jag vilade. Och vilade. Inget verkade bli bättre. Och tiden till tävlingarna blev allt kortare.
I början av mars började jag på försöksbasis att göra lugnare joggingturer med inslag av korta branta backrepetitioner. Utöver detta började jag köra balans och styrka för foten. Balansplatta, gummiband, tåhävningar och liknande. Det fungerade hyfsat väl men jag önskade mig mer uthållighetsträning än de fyra kilometer lugn löpning jag vågade utsätta foten för. Träningscykeln var lösningen och det fungerade fint även det till en början. Men just efter ett pass på cykeln kom nästa bakslag och foten mår nu ännu sämre än vid första bakslaget i början av januari.
Folk vill få mig att träffa en läkare. Visst kunde jag göra det. Men att lägga ut ett par tusen för att träffa en riktig läkare matchar inte en arbetslös mans budget. Speciellt inte när rekommendationen förmodligen ändå blir – vila. Den diagnosen kan jag ställa själv. Gratis.
Våren anländer och det är klart att man blir lite lyckligare. Men att möta våren och inte få vara ute och springa gör mig illa. Motivationen är fortfarande intakt. Jag vill. Jag längtar. Men skadan exkluderar mig från löparvärlden. Jag läser inga löparbloggar. Jag får Runners World och Aktiv Träning levererat till dörren men jag rör dem inte mer än att jag lägger dem på hög att läsa någon gång senare. Det är väl sju-åtta tidningar totalt nu. De ligger i en hög och väntar. Att ta del av dem skulle förmodligen göra mig än mer illa.
Jag längtar tillbaka och jag vill tillbaka. Men järnviljan är kanske ingen idé att gräva fram igen. Det var ju den som försatte mig i den här situationen.
Så mycket löpning har det alltså inte varit tal om. Och just därför har det varit tyst här ett tag.
13:09 april 23, 2010
Publicerat av
rosenblom |
9 kommentarer
ja, det är inte utan att jag undrat var du tagit vägen…
Men nu vet jag. Har själv inte heller haft någon bra start på året, eller start och start förresten, mer än en tredjedel har ju gått.
Så foten är inte så mycket bättre nu än före OS då, trist. Vila är ju ett av de tråkigaste råden man kan få. Inget man kan göra något aktivt åt. Men, men det är väl bara att lyssna antar jag…
Ja, det undrade jag också emellanåt. Hoppas att du fått bättre ordning på ditt löparår.
Det var ingen rolig läsning alls. Jag som hoppdes att du skulle ha läkt ihop. Det är jobbigt när det kommer till ofrivillig vila och jag har full förståelse för att du inte läser bloggar eller läser löpartidningar. Varför ska man plåga sig själv. Vila i all ära men man vill ju veta vad fan problemet är. Jag förstår också vad du menar med att gå till läkaren och inte få en rejäl diagnos om man inte betalar 2000 kronor. Se till att tömma ut den statliga läkarvården innan du går vidare. Du måste väl få röntga foten och gå till en specialist inom landstinget? Det är ju kanske något som måste opereras för att bli bra?
Jag hoppas du ska kunna springa snart igen men framför allt att du få tag på någon som kan ge dig en vettig diagnos på vad det är och hur du ska lösa det. Jag kommer titta in här snart igen, hoppas du skrivit ett nytt inlägg då även om det inte handlar om dina mil. Jag gillar din blogg och det hade varit kul om du ville börja skriva igen.
Röntgen var det ja. Det dummaste jag gjort i den här historien är att jag inte såg till att få en remiss via allmänvården. Kollade kötiden och gav upp när jag hörde att det var fyra-fem månader. Nu har det gått fyra-fem månader… Magnetröntgen hos privat läkare kunde kosta upp till 6000 så det var inte heller något alternativ.
Kul att du gillar min blogg. Och jag skriver. Det kan jag lova. Även om det inte är här på bloggen. Hoppas jag får anledning att återkomma till det.
Tack för lyckönskningarna.
Ah, ett livstecken från Rosenblom tänkte jag, vad kul eftersom jag också undrat över status men som sagt, detta var ju ingen vidare läsning…mycket är redan sagt, en ordentlig röntgenundersökning av den där foten är nog bra. Ska jag ens nämna naprapat eller har du fått de råden en triljon gånger redan?
Hoppas att du hittar tillbaka till löpningen och till bloggandet så att vi kan kivas om vem som blir först under diverse drömgränser. Jag har svårt att sätta mig in i hur detta varit men hade nog haft svårt att låta blir RW och lite bloggar ändå.
På tal om mörkret – May the force be with you!
Staffan
Tack för lyckönskningarna. Lycka till på jakten mot sub90. Mina försök får vänta till nästa år.
tråkigt läsning. Men måste du betala MR själv även om du går till privatläkare? Jag har kompisar som fått remiss från privata sidan och sen inte betalat MR (ja, kanske en patientavgift på nån hundralapp eller så)och de har inte haft någon försäkring. Kanske olika från landsting till landsting? Jag önskar dig och din fot bättring
Tack för lyckönskningarna. Den information jag har fått är att det blir ett dyrt kalas om jag tvingas till MR. Om det är landstinget som genomför röntgen så handlar det nog bara om patientavgiften. Men där är det låååååååånga köer. Om en privat klinik utför röntgen kostar det några tusen. Jag kan ha fel men så tror jag att det är.
Tänker strö lite extra salt i dina sår genom att berätta att sub90 klarades av i maj på Kungsholmen Runt – 1:28:08. Bara för att vara extra dryg så har jag också klarat sub40 på milen men bara på träning ännu så länge (39:25 på GPS-mätt sträcka) och 3:15 på marathon (3:09:6 i Stockholm i år).
Det har verkligen varit ett år av utveckling. Hoppas nu att de där iläggen kan göra att du kommer i löparskorna igen!