Runner’s World som glass?

jan 31, 2010 av

Jag trodde jag var osårbar på ersättningsverktyget träningscykeln men passet igår verkar ha förvärrat skadan varför jag strykit dagens övningar och ägnar lite extra tid av dagen till att ta för mig av vad löparbloggosfären har att erbjuda.

Och det är inte alltid det är fantastiskt rolig läsning. Idag finner jag mig stum. Stum av förundran kring löparbloggosfärens förmåga att trotsa fysiskens lagar och låta det blåsa upp till storm ur ingenting. Som att göra eld i vakuum.

Runner’s Worlds chefredaktör Claes Runheim får ta en hel del skit i diverse löparbloggar och efterföljande kommentarsflöden nu. Ett par saltade meningar om sitt eget förhållande till mat låter bloggskribenter och deras läsare rasa i ett unisont löfte om att avbryta sina prenumerationer.

Och innan jag går in på sakfrågor måste jag reda ut funderingar kring förväntningar och fråga mig själv och framförallt er som finner något intresse i att följa den här bloggen…

Läser vi Runner’s World för att bli bättre löpare eller bara för att må bra? Läser vi Runner’s World för att bli bättre löpare eller för att vi tror att vi ska finna den kompletta sanningen och lösningen kring livets alla bekymmer och problem? Läser vi Runner’s World för att bli bättre löpare eller för att söka tröst så där som man lindrar hjärtesorg med ett stort paket glass i amerikanska filmer?

Ska Runner’s World vara en tidning om löpning eller ska det vara en romkom á la Notting Hill som bara ska leverera mysfaktor?

Kanske liknande

Share This

10 Kommentarer

  1. Ja, herregud sager jag bara. Storm i ett vattenglas… Nu har jag visserligen inte last just den har ledaren av Runheim och borde kanske gora det innan jag satter in mig i amnet… Men var det inte ett slang av ironi i hans text dar? Kan liksom inte tyda det pa nagot annat satt trots att jag bara last texten citerad.

    • Om man bara lyfter ut ett par meningar ur sitt sammanhang kan man lyckas med vilken vinkling som helst, även om jag inte tycker att man lyckas i närheten av så väl som de själva verkar tycka i sin attack på Runheim.

      Läs hela ledaren och döm själv. Men man blir lite orolig när folk tar det på blodigaste allvar.

  2. Jag funderade på att skriva ett inlägg om detta också, men jag väljer att citera den kommentar ”triatleten” gör på din länk:

    ”Är inte lite förvånad att det finns så många som inte begriper att Runheim skriver med en rejäl skopa självironi. Att det går snabbare om man är lättare, allt annat lika, är väl ingen nyhet, eller? Klart Runheim ska fortsätta ruska om i den humorlösa löparcommunityn! Tidningen har verkligen lyft sen han tog över.”

    Precis så känner jag.

    • ”triatleten” har rätt. Märkligt att löparbloggarna som verkar så måna om att må bra har missat den viktigaste ingrediensen. Humor som leder till skratt som vi alla vet leder till ett rikare och längre liv.

      Jag tycker du ska skriva ett inlägg du också för att skapa en rimlig balans i löparbloggosfären.

  3. Jag tycker dock inte att ”skämt” om något så allvarligt som ätstörningar hör hemma i en seriös (?) löpartidning.

    • Måste allt vara blodigt allvar? Och om det nu måste det, varför är det ändå ok att skämta om vissa sjukdomar?

      Skämt om sexmissbruk kanske även det är mal placé. Men det är det ingen som hetsar upp sig över. Att skämta om Tiger Woods störning är tydligen ok? Råder det någon rangordning psykiska sjukdomar emellan? Varför ska sexmissbrukaren klara av skämtet men inte anorektikern?

  4. Det är absolut helt ok att skämta om det och allt ska inte tas på blodogt allvar.
    Du får ursäkta men anorexi och bulimi är DÖDLIGA sjukdomar som är oerhört komplexa och svårbehandlade. Bl.a. därför tycker jag INTE det passar i en seriös löpartidning. Det kan verka och låta konstigt men de där orden han skrev kan trigga i gång en ätstörning…

    • Säger du det så är det kanske så, även om jag finner det föga troligt att någon skulle gå igång på ”ja, ja, jag vet. Jag är sjuk” och vilja efterlikna det. Men jag vet å andra sidan inte hur det där fungerar.

      Med all respekt för riskgruppen anser jag att ansvaret felaktigt läggs på media. Ansvaret borde istället ligga på personerna i riskgruppens omgivning. För om man går igång på ingenting så kanske man inte ska kunna utsättas för den faran. Det är iallafall min ytterst lekmannamässiga åsikt.

      Men om nu detta är så allvarligt och rättfärdigar hetsjakten mot Runheim måste det väl även finnas anledning att trycka till RW’s omslagspojke och medarbetare Colting… ”Jag vill ju bara se bra ut naken” måste ju trigga igång mer än ”man vill ju vara lätt”.

  5. En stor skillnad på Runheims uttalande och Coltings ”vill vara lätt” kommentar är att Colting inte säger att han hoppar över måltider och lever anorektiskt. Men visst, definitionen är kanske hårfin.
    Menar inte heller att ansvaret ska läggas på media men som chefred. anser jag att man bör tänka sig för och framförallt att ta åt sig kritik. Om det nu är en ”hetsjakt” på Runheim så kanske han borde fatta att det inte var ok? I stället förlöjligar han reaktionerna och det tycker jag inte är varken professionellt eller okej utan bara oerhört omoget och tramsigt.

    • Men han fyller förvisso i med ”Ja, jag vet. Jag är sjuk”. Inte att han förespråkar det. Eller hur. Börja man rota ordentligt i texter och pussla lite hur man vill kan man få fram vad som helst.

      Visst bemöter han kanske kritiken felaktigt. Men det berättas möjligen av att kritiken är obefogad.

Säg gärna nåt!

E-postadressen publiceras inte.