Säsongens första tävling!
Skadad i tre veckor. Igår hos läkaren. Idag tävling.
Det var onekligen en förbannat god häxdoktor jag besökte. Eller…?
Jag återkommer med läkarens diagnos när jag har tid att återge det korrekt. Jo. Visst kan man kalla dagens uppgift någon form av tävling. Absolut ingen löpartävling dock. Och egentligen kanske inte ens en tävling.
Men det handlar om att prestera max. Med bara ett försök. Och utan att vara bekant med förutsättningarna.
Systerdotterns dop idag. Och jag är förärad uppgiften att sjunga solo. Så för att återkoppla till ovanstående punkter.
Bara prestation av klass är godkänt. Tar man sig an uppgiften att sjunga solo i kyrkan är inte bra acceptabelt. Det finns knappast möjlighet till omtagning. Jag vet bara knappt vem pianisten är och han hade aldrig hört låten för ett par dagar sedan och krävde noter vilket jag inte kunnat leverera. Jag kommer träffa honom först en halvtimme innan dopet. Alltså ungefär samtidigt som de första tidiga gästerna lär anlända. Möjligheter till repetitioner känns minimala.
Det vore väl en sak om jag var rutinerad. Men inte ens det kan jag ta med mig. Jag har bara gjort något liknande tre gånger om jag räknar rätt och senast så länge sen som för ungefär 15 månader sedan. Hur kommer det låta i kyrkan? Mikrofon eller inte? Kan jag ens hela texten? Varför utsätter jag mig för det här?
Går det åt helvete, om nu det är möjligt i kyrkan, så är det oåterkalleligt. Precis som dåliga siffror i en resultatlista.
11:24 februari 6, 2010
Publicerat av
rosenblom |
9 kommentarer
Oj.. av nån anledning kändes det lite oväntat att du sjunger i kyrkan, men lycka till!
Haha. Det förvånar mig också.
Nu kanske det ska påpekas att jag inte ”sjunger i kyrkan” som begrepp sett. Dopet bara råkar vara i kyrkan och jag är ombedd att sjunga något och har själv fått välja vad. Anser mig ha hittat en i diamant i den svenska vispop-skatten.
Och av vidskeplighet avböjer jag att besvara lyckönskningen.
Ja, jag blev också förvånad – eller när jag tänker efter blev jag faktiskt inte det. Eftersom det inte verkar uppskattas med lyckönskningar, får jag i stället önska en trevlig dag med släkt o vänner, och ser fram emot rapport både från tävlingen och häxdoktorn.
Intressant. Hur tänkte du då, när du inte blev förvånad?
Självklart uppskattar jag lyckönskningarna. Men det betyder ju otur att säga tack.
Rapport kommer. Var så säker.
Jag blev först förvånad. Idrottskillar som sjunger är rätt sällsynt får jag för mig, ”idol-Ola” borträknad… Men sedan reagerade jag som Sofie. Antagligen eftersom du slår mig som en person som gör förvånande saker titt som tätt. Att du gjorde en till borde, i logikens namn, inte vara förvånande, eller…!?
Haha. Du glömmer Håkan ”Okey, nu tar vi dom, nu tar vi dom” Södergren!
Trist om min styrka att förvåna blivit det förutsägbara… Jag får nog spinna vidare på något riktigt galet!
Förvånad? Nej!
Du är väl en lugn kille och kyrkan är väl en sådan plats. Även om det även där kan var rätt ”körigt” ibland
Haha. Jag kan inte låta bli med att kontra med en annan ”göteborgare”…
Vilken idrottsstjärna skulle inte förvåna som sångare i kyrkan…?
[...] skrev om min inblandning i ett dop jag sjöng på. I kommentarerna nämnde Joel det ovanliga med idrottskillar som sjunger och Janne slängde ur sig [...]