En dåres comeback

Sep 2, 2011 av rosenblom

För en tävlingsmänniska är det inte speciellt motiverande att ställa sig på startlinjen med ett PB på 1:32 och sikta på 2 timmar. Men så fick bli. Alla är vi barn i början. Och för vissa av oss är det sanningen flera gånger än en.

Jag har en 4-km-slinga här i skogen. Den hade jag lyckats ta mig runt 10-15 gånger på ett år. Som bäst i 6:00-tempo med svårigheter. Mest för fotens skull men ändå. Att med den bakgrunden göra halvmaran på två timmar, 5:40-tempo, kändes inte alls självklart. Ännu mindre skadad och helt utan förberedelser vad gäller kost och extra vätskeintag.

Dagen började smått spåra ur efter att jag avslöjat mina planer. Jag släppte bomben om att springa Göteborgsvarvet och en oroad fru ville protestera. Det gick snart över. Nåväl, hon fortsatte nog sura i smyg.

Jag har aldrig gillat det där med att kolhydratladda. Nu hade jag möjligheten att chansa och laddade med en rejält gräddig proteindrink. Jag rakade benet och la på smärtlindrande liniment. Tanken var att tejpa i lugn och ro hemma men tiden var knapp och jag tvingades tejpa på spårvagnen på väg till starten. Det blev den mest patetiska tejpning som skådats och möjligen föga värt besväret men den där Placebo ska inte underskattas.

Fem minuter inann start hade jag ännu inte bestämt vilka skor jag skulle springa i. De gamla trotjänarna med säkert bara minimalt stöd kvar i eller de ett år gamla men fortfarande helt oanvända och färska? Det blev de gamla. Och de knappt dygnet gamla inläggen och den där pajasaktiga tejpningen.

Jag skulle starta i grupp 2 men missbedömde folkmassorna och hann inte slå mig fram. Så jag bestämde mig för att undvika trängsel och starta precis innan efterföljande grupp. En inte helt genomtänkt taktik. För alla andra som gjorde så var såklart de med klipp i stegen som ville ha fritt fram i starten. Jag försökte hålla tillbaka i början men lurades ändå att hänga på.

Det tänkta 5:40-tempot var snart ett minne blott. Jag fick en mindre chock när första kilometern avverkades på 4:22 och slog på bromsen men gjorde ändå andra kilometern på 4:49. Efter bara två kilometer låg jag drygt två minuter snabbare än planen. Förvånansvärt nog var jag inte alls tagen av tempot men visste att jag snart skulle sluta stående staty som Jörgen Brink i VM-stafetten 2003. Väggen skulle slå mig så hårt att jag snart funderade på vad ett hyfsat näs-jobb skulle kosta.

Foten då? Jag hann kanske 300 meter. Sen gjorde det ont. Asfalten dröjde inte med sin elakhet. Skadan, asfalten och de nya inläggen var tillsammans en värdig motståndare. Det gjorde ont men inget av det skulle få mig att bryta.

Jag höll med 5:40-tempomålet mätt god fart. Ingen av de 13 första kilometrarna gick över 5:10. Efter Götaälvbron och in på Avenyn började det bli varmare och jag hörde ambulanser och såg ett par utslagna löpare. Otränad och med tidigare hjärtproblem vågade jag inte trycka på. Sista sex kilometrarna avslutade jag i tänkt tempo och gick i mål hyfsat fräsch på 1:49:10.

Det var en fantastisk känsla att ta sig i mål. Jag gjorde min sämsta halvmara någonsin men jag har aldrig varit mer nöjd. Jag var tillbaka. Och jag längtade redan till nästa lopp.