Kort förtvivlad sammanfattning

Sep 1, 2011 av rosenblom

Som påpekat. Mitt liv fylldes av nyheter. Att vara skadad och inte få springa och allt annat som sedan hunnit hända.

Dessutom flyttade vi i juni förra året. Kanske lite mot den blivande fruns vilja längre bort från stan. Kanske till ett sämre område. Kanske enbart för min skull till den där skogen där jag skulle få avverka mil efter mil.

Nu är det förmodligen inte så. Lusten att bo mitt i city avtar med åldern. Var man än bor i Göteborg är det någon i närheten som skjuter någon annan. Och även frun trivs nu med löparskorna på i skogen.

Men förra året när skadan aldrig ville ge med sig kändes allt som ett hån. Vi hade flyttat till en lägenhet i ett område som valts mycket för löpningens skull. Och jag skulle aldrig mer kunna springa. Tusentals kronor som vi inte hade spenderades på fotspecialister, krämer, mediciner, smärtsamma stötvågsbehandlingar och formgjutna inlägg. Inget fungerade.

Inläggen kändes väl spontant bra. Som om de faktiskt skulle kunna göra någon nytta. Men väl ute i spåret förstod jag att det inte skulle bli så. Jag sprang den där rundan på fyra kilometer någon gång, hade ont i flera dagar och försökte bli kompis med tanken på att aldrig mer springa. Lite väl dramatiskt kanske Herr Rosenblom? Möjligen var det så. Men när man redan spenderat en stor säck pengar som man inte haft måste man snart ge upp. Och det gjorde jag.

Någon gång trodde jag att jag blivit kvitt skadan. Gav mig ut på den där slingan igen och återvände förtvivlad. Samma sak upprepades dussintalet gånger. Hoppfull sprang jag iväg. Förtvivlad återvände jag. Det skulle aldrig bli bra.

Men jag skulle ha en överraskning till mig själv. Och nog blev jag överraskad. Jag hade på 16 månader bara dussintalet halvmilare  i benen. Varav ingen givit mig mersmak. Ändå satt jag där vid frukostbordet den 21 maj och påstod att jag idag skulle springa Göteborgsvarvet.