Kvacksalvare räddar förberedelsenarkoman

Sep 2, 2011 av rosenblom

Jag älskar förberedelserna inför ett lopp. Äter vad man tror ska fungera bäst. Dricker onormala mängder vatten. Fokuserar. Väljer kläder. Sätter mål. Planerar var ens tillresta hejaklack ska stå för att hon ska uppleva loppet så lite trist som möjligt.

Jag är en förberedelsenarkoman.

Just därför var min start i Göteborgsvarvet högst överraskande. Jag redogjorde tidigare om skada och dussinet plågsamma halvmil på 16 månader. Jag var överhuvudtaget inte tränad. Och förberedelseveckan hade passerat när jag bestämde mig för att springa. Det var dumt nog att springa. Att göra det helt utan förberedelser smått korkat.

Men å andra sidan. Jag älskar galenskap. Att slängas in i saker. Anta utmaningar. Att övervinna det omöjliga. Just därför var kanske starten ändå självklar.

Nu är ju ett halvmaraton absolut ingen galenskap eller i närheten av något omöjligt. Speciellt inte om man ändå gjort ett drygt tiotal. Men att i stort sett inte sprungit något på ett drygt år och på grund av skadan inget alls på asfalt fick åtminstone frun att ifrågasätta min intelligens.

Så… Varför?

Jag överöstes plötsligt av någon slags skit-samma-mentalitet. Jag hade varit skadad för länge utan framsteg. Det kunde inte bli värre. Avgiften var betald. Att springa varvet är omotiverat dyrt som det är. Att anmäla sig utan att springa än värre. Dessutom sprang jag på en kvacksalvare dagen innan start som påstod sig göra grymma inlägg. Jag lät honom göra ett par. Funderade, sov, funderade och fyra-fem timmar innan start bestämde jag mig för att ställa mig på startlinjen.

(fortsättning följer…)