Hård öppning, stum avslutning

Maj 13, 2012 av

Med massor av liniment hoppades jag kunna hålla alla krämpor bedövade. Utöver detta innehöll förberedelserna inga konstigheter. Mycket vätska men utan extra kolhydrater. En halvmara måste vara för kort.

Kanske nämnvärt hade jag valt att springa i nya skor. Enbart testade på ett par intervallpass. Jag har alltid haft skor med mycket pronationsstöd men testar nu ett par med minimalt.

Jag öppnade som vanligt i för högt tempo och min minimala asfaltsvana (kvartsmara i september och Varvet förra året) gav tidigt utslag. Redan 500 meter in på loppet kände jag att det här skulle bli en obehaglig upplevelse. Benhinnorna tog rejält med stryk men smärtan avtog efter några kilometer.

Första kilometern gick som vanligt för fort, 4:20. Jag trampade på och låg efter 7km strax under 4:38/km. Men sen blev det tungt och jag drog avsiktligt ned på tempo för att inte stumna totalt och tvingas bryta. Resultatet av lite matematisk gymnastik uppmanade mig att försöka hålla 5:00-tempo så länge som möjligt för att mot slutet leva på det försprång som jag skaffat mig under första tredjedelen.

Följande sex kilometer låg alla strax under 5:00-tempo men när 14:e kilometern som till stor del innehåller uppförslutan på Götaälvbron skulle sammanfattas visade klockan 5:20. Förlusten togs igen nedför bron men sen började den tunga striden mot klockan.

Jag trodde aldrig på riktigt att jag skulle klara 1:45:30 (5:00/km). Inte i bloggposten inför. Inte på startlinjen. Inte ens efter milen som passerades med tre minuter tillgodo. Men efter 15 km snittade jag fortfarande långt under fem (4:48) och började äntligen tro. Och just då började även klockan ticka fort. Fyra kilometer i dryga 5:20 följde. Ett tydligt tempotapp men ännu gott nog för att klara 1:45:30.

Det var aldrig jobbigt rent uthållighetsmässigt. Men benen som börjat stumna efter sju kilometer hade efter 19 kilometer svårt att bära mig. Och i det här läget blev allt otroligt jobbigt. Jag blev tvungen att koppla på så mycket mentalt att även orken tog slut. 5:38 på tjugonde kilometern gjorde mig inte orolig. Istället väcktes hoppet om att gå under 1:45. Så jag ökade och avslutade vilt grimaserande i 5:06-tempo.

Jag tror att jag fortfarande stod på mattan där tiden tas när jag av uppmärksamma funktionärer fångades upp och hindrades från att rasa ihop. Efter en tids vallande i någon slags säkerhetszon släpptes jag fri.

Det är ingen supertid. Men den överträffar alla mina förväntningar. Och kroppen höll. Jag måste vara nöjd.

 

Kanske liknande

Share This

Säg gärna nåt!

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>