Kanske nämnvärt hade jag valt att springa i nya skor. Enbart testade på ett par intervallpass. Jag har alltid haft skor med mycket pronationsstöd men testar nu ett par med minimalt.

Jag öppnade som vanligt i för högt tempo och min minimala asfaltsvana (kvartsmara i september och Varvet förra året) gav tidigt utslag. Redan 500 meter in på loppet kände jag att det här skulle bli en obehaglig upplevelse. Benhinnorna tog rejält med stryk men smärtan avtog efter några kilometer.

Första kilometern gick som vanligt för fort, 4:20. Jag trampade på och låg efter 7km strax under 4:38/km. Men sen blev det tungt och jag drog avsiktligt ned på tempo för att inte stumna totalt och tvingas bryta. Resultatet av lite matematisk gymnastik uppmanade mig att försöka hålla 5:00-tempo så länge som möjligt för att mot slutet leva på det försprång som jag skaffat mig under första tredjedelen.

Följande sex kilometer låg alla strax under 5:00-tempo men när 14:e kilometern som till stor del innehåller uppförslutan på Götaälvbron skulle sammanfattas visade klockan 5:20. Förlusten togs igen nedför bron men sen började den tunga striden mot klockan.

Jag trodde aldrig på riktigt att jag skulle klara 1:45:30 (5:00/km). Inte i bloggposten inför. Inte på startlinjen. Inte ens efter milen som passerades med tre minuter tillgodo. Men efter 15 km snittade jag fortfarande långt under fem (4:48) och började äntligen tro. Och just då började även klockan ticka fort. Fyra kilometer i dryga 5:20 följde. Ett tydligt tempotapp men ännu gott nog för att klara 1:45:30.

Det var aldrig jobbigt rent uthållighetsmässigt. Men benen som börjat stumna efter sju kilometer hade efter 19 kilometer svårt att bära mig. Och i det här läget blev allt otroligt jobbigt. Jag blev tvungen att koppla på så mycket mentalt att även orken tog slut. 5:38 på tjugonde kilometern gjorde mig inte orolig. Istället väcktes hoppet om att gå under 1:45. Så jag ökade och avslutade vilt grimaserande i 5:06-tempo.

Jag tror att jag fortfarande stod på mattan där tiden tas när jag av uppmärksamma funktionärer fångades upp och hindrades från att rasa ihop. Efter en tids vallande i någon slags säkerhetszon släpptes jag fri.

Det är ingen supertid. Men den överträffar alla mina förväntningar. Och kroppen höll. Jag måste vara nöjd.

Efter att ha anat möjligheten att nå under 1:45 pressat jag mig hårt sista kilometern och fick helt tömd som den gode Björn Dählie ledas ur målfållan.

Efter omständigheterna mycket nöjd. Och mer därtill.

Återkommer med rapport under morgondagen. Nu väntar 40-årsfest.

Det väger dock över åt start.

Funderar kring målbild. Även om jag är långt ifrån att kunna matcha pb:t på distansen behöver jag ett mål för att det ska bli intressant. Men det är väldigt mycket av en gissningslek efter alla skador och skit.

Förra året gjorde jag 1:49 otränad. För några veckor sedan trodde jag mig kunna nå 1:45. Men då räknade jag med att kunna träna en del. Och det har jag ju inte kunnat.

Jag skulle gärna göra under 5:00 min/km vilket skulle innebära 1:45:30. Men jag kommer ändå vara nöjd om jag toppar förra årets notering. I tisdags gjorde jag milen i 5:30-tempo. Och jag vet inte om jag hade mycket mer att ge. Och benen, med tanke på skador, kanske inte ens klarar av belastningen att springa snabbare än så.

Att tro att jag skulle göra halvminuten snabbare och hålla dubbla sträckan…

Som han sjöng den gode, och till skillnad från mig, evigt unge Jerry Williams

Dream on, dream on, dream on
Dream a lot, cause dreaming that is all you got

En hämtad nummerlapp är klart ett steg närmare start.

Något sista test blev det inte idag. Vill inte slita på den sargade kroppen i onödan. Benen är förbannat tunga men det är nog mest träningsvärk som släppt till imorgon. Trist att inte hinna testa om jag kan ta fullt steg. Och utan test får jag väl låtsas som att det går.

Det lutar ändå åt start. Känslan imorgon får avgöra. Försöker anamma sedvanliga dagen-innan-rutiner. Gillar de rutinerna. Så någon slags glädje har lapphämtningen inneburit. Även om det inte blir nån start.

Efter mängder av skador och träningsstopp är nu en bristning i låret senaste skadetillskottet och orsaken till två veckor utan löpning. Det blev en mil i skogen. En mil som gav ett par positiva svar men som ändå lämnar mängder av frågetecken efter sig.

Baksidan av vänster lår kändes ok. Å andra sidan gick det inte särskilt snabbt. Jag vågade inte kliva på och skulle jag ha gjort det hade låret kanske inte alls varit med mig. Vänster lår må kanske vara ok. Dessvärre har samma besvär så smått börjat knacka på i höger lår. Den här slitna kroppen är utan tvivel ur balans.

Nu, två dagar senare är benen duktiga tunga. Visst hopp finns ännu kvar. Det lutar åt ett sista test imorgon och att jag bestämmer mig först på lördag morgon.

Jag har nu givit upp hoppet om start i Göteborgsvarvet. Möjligen skulle en tillfällig sinnesförvirring tillåta annat.

Med sikte på ett friskare löparliv med stordåd på tävlingar i höst beslutade jag mig slutligen för att teckna gymkort igår. Nu ska det byggas upp som om och om bryts ner och sätter mig på paus. Benstyrka. Låga vikter, mängder av repetitioner. Det borde inledningsvis vara rätt väg tillbaka.

Det kändes helt ok. Mötet med vågen var dessvärre allt utom ok. 77,5 kg! Jag har en idé om en målvikt kring 72. Någonstans i zonen av vad jag låg på vid pb:t på halvmaran. 77,5 kg nu betyder att jag i vintras strax efter bröllopsresa och flera månaders totalt träningsstopp måste ha legat över 80 kg.

80! En mängd jag närmast finner avsky i. Men det var då. 77,5 är inte heller ok. Jag ska ner. Inget om inkluderat. Obehagligt fet är en fantastisk piska.

Nu är jag på allvar orolig för att jag måste ställa in även Göteborgsvarvet. Det skulle göra fem inställda lopp i rad. Det vore enkelt att bryta ihop nu. Men vad skulle det tjäna till? Det kommer ju fler lopp. Och jag blir ju yngre. Visst blir jag?

Att bita i det sura äpplet innebär inte längre att acceptera eländet och gå vidare. Det är bara en förbannat rättvis beskrivning av vardagen. Har vi ett surare äpple att slänga in?

Så jag passar på att damma av den gamla snackepåsen 100 pushups. Jag gjorde ett försök för ett par år sedan. Det gick inget vidare. Testar igen. Det är egentligen fruktansvärt tråkigt men onekligen mycket mätbart. Och det glädjer ju en resultatinriktad siffertorsk.

Det handlar alltså om att fixa 100 korrekta armhävningar inom loppet av sex veckor oavsett utgångsläge. Och det är exakt lika omöjligt som det låter. Men siktar man högt lär man åtminstone komma en bit på vägen. Når jag 50 ska jag absolut unna mig ett leende.

Programmet inleds med ett maxtest och sen följer ett givet schema baserat på testet. Tre pass i veckan om vardera fem set. Efter sex veckor klarar du 100 armhävningar. Programmet finns som app både till iPhone och android samt på hemsidan.

Gjorde maxtestet i måndags. Klarade 25. Klarar man fler än 20 ska man enligt rekommendationen kliva rakt in i programmets tredje vecka. Med andra ord ska jag alltså nå målet på bara fyra veckor. Det utvecklar sig onekligen till något av de blaskigaste löften som någonsin lyckats lämna idé och deklareras i skrift.

Nåväl. Jag hoppade vilodagen och körde igång igår. Vecka 3 visade sig vara lite för tuff att starta med. Jag missade knappt. Så jag gör ett nytt försök på vecka 3 dag 1 imorgon. Jag ligger ju ändå två veckor före planen…

Mitt långpass är inte alls vad som ska få kallas långpass. Men efter alla skador och skit får en mil duga. Tre ganska korta men hårda pass på fyra dagar skulle dock redan tidigt plåga mig. Det var mest blött krut i buggarna. Jag överlade kort med mig själv och bestämde att jag skulle svänga av tidigare men absolut inte göra kortare än åtta kilometer.

Då, med tre långa kilometer kvar, jag tillbringade en minut lika nöjd med som besviken på min beslutsamhet. Och plötsligt högg det till i baksidan av låret. Det gör i regel mer ont än inte nuförtiden. Så det bekymrade mig inte. Inte förrän en halvminut senare. Det gjorde ordentligt ont. Inte så ont att jag grät. Inte så ont att jag ens led rent fysiskt. Men absolut så ont att det vore rent idiotiskt att fortsätta.

Inte nog med alla andra skador och skit man på något sätt ändå kan acceptera. Men nu… Någon slags bristning i låret och nyligen ryggskott. Hur jävla gammal är jag?

Åtminstone så gammal att jag moget beslutade mig för att avbryta omedelbart. Och så promenerade jag sista kilometern i mål. Promenerade. I löpartajts. Ni kan ge er fan på att jag vid möte haltade lite mer än det var nödvändigt för att poängtera att jag skadat mig under turen och faktiskt inte promenerar i löpartajts.

Man vet aldrig när man kan tvingas göra ett gott första intryck…

Sjukdom, benhinnorna, ryggskott. Det är lätt att hålla sig för skratt. Det är på intet sätt ok och nu får det fan vara nog. Jag tror jag bestämmer det. Och det vore väl underbart om det nu vore så enkelt?

Göteborgsvarvet om 19 dagar. Ställer mig på startlinjen eller ställer in?

Det blev fem kilometer i vad jag nu har att betrakta som högt tempo. Att ta det lugnt existerar som bekant inte. Med den nya kunskapen om att benhinnorna föredrar ett högt tempo framför lågt gör det inte lättare. När jag sänker tempot och joggar hamnar jag lätt längre bak på foten och benhinnorna dröjer sällan med sina protester.

Det kändes ok i ryggen. Det är positivt. Såklart. Men det går förbannat långsamt. Det är oroande.

Ryggskottet tvingade mig att ställa in Kungälvsloppet. Dess varaktighet gör att jag hoppar halvmaran i Kungsbacka imorgon. Även om jag gillar att stressa igång så väljer jag att lägga den energin på träning nu inför Varvet.

Bara tre veckor kvar. Det är dock redan en besvikelsen. När kardiologen gav grönt ljus i februari hoppades jag kunna göra 1:38 på Varvet. Inget har gått som tänkt sen dess. Ifjol gjorde jag 1:49 otränad och efter ett uppehåll på sexton månader. Jag borde kunna göra 1:45 nu. Med ett PB på 1:32 känns ju det måttligt roande.

Men mer vågar jag inte hoppas på. Jag viskar för mig själv något annat…

Men är det inte det ena så är det det andra… Har precis skakat av mig en förkylning och har hyfsad koll på hur jag ska springa utan att benhinnorna tar för mycket stryk. I fredags strax innan jag skulle ut och köra lite loppförberedande intervaller kände jag av en mindre låsning i svanken. Jag lät inte det bekymra mig och lyckades genomföra ett helt ok pass.

Men på kvällen var låsningen ordentligt besvärande. Jag förmodade att den skulle ge med sig och under gårdagen fanns fortfarande hopp vilket dock minskade ju äldre kvällen blev. Nu på morgonen har jag beslutat mig för att avstå. Att stå och gå är inte märkbart besvärande men om man inte kan ta på sig strumpor själv och inte knyta skorna så ska man nog låta bli att springa ett halvmarathon.

Det finns ju trots allt fler lopp att se framemot.

Att man aldrig lär sig.

Det blev något enstaka försök på milen efter det. Det sista 1 mars. Det gör för ont. Sedan dess springer jag enbart intervaller. Under intervallerna kan jag springa längre fram på foten och benhinnorna besväras inte alls lika mycket. Så fort jag blir trött hamnar jag längre bak på foten i nedslagen och smärtan infinner sig.

Benhinnorna har på så sätt lustigt nog blivit ett hjälpmedel i mina ambitioner att springa längre fram på foten. Så fort jag blir trött och sjunker tillbaka på hälen i nedslagen signalerar smärtan att jag springer fel.

Men än så länge orkar jag inte hålla steget i mer än intervaller om allt från 400 till 1600 meter i tempon kring 4:05-4:25. Det blir två till tre pass i veckan. Mer vågar jag inte utsätta benen för än.

Trist att jag inte vidtog försiktighetsåtgärder från start. Men det tjänar föga att älta det nu. Jag trummar på nu med halvmaran i Göteborg i oktober som huvudmål.

Och så skulle det låta igen om jag inte var så förbannat less på att höra mig själv älta eländet. Men för ordningens skull tänker jag ändå göra det. Om än löjligt kortfattat.

Jag hade varit borta i sexton månader och sprang Göteborgsvarvet med bara några kilometer i benen. En tid ej värd att nämna men genomförandet en seger i sig. Sen trummade jag på och lyckades göra en rätt ok tid på kvartsmaran i Lilla Edet. Sen blev jag sjuk. Nåt skit i halsen vägrade ge sig och på senhösten besvärades jag av smärtor i bröstet och efter ett idogt tjatande lyckades jag få träffa en hjärtspecialist. Alla tester kunde utesluta eventuella fel på hjärtat.

Det gör mig dock inte symtomfri. Jag drabbas emellanåt av riktigt obehagliga smärtor över bröstet och i trakten av vad som kan förväxlas med att vara hjärtat. Men det ska inte vara något att bekymra sig över. Åtminstone inte vad hjärtat beträffar. Så efter ett felfritt arbets-EKG och klartecken från vita rocken var jag igång i februari igen. Än en gång efter några månaders uppehåll. Än en gång glad att vara tillbaka. Än en gång lite för glad. Ganska snart var även besvären i benhinnorna tillbaka. Det är förbannat klantigt och istället för full satsning mot Varvet får jag hålla igen.

En besvikelse såklart. Men ändå. Jag är tillbaka. Igen.

Efter mycket om och men anmälde jag mig till slut till Göteborgsvarvet nästa år.

Jag tvekade med anledningen av trängseln och det faktum att en medioker tid i ryggsäcken bidrar till en startplats bland pöbeln. Jag startade i grupp 1B i år men femton månaders skada och ingen träning tillät mig bara att prestera det högst mediokra 1:49. En tid som inte gör det värt besväret att starta i Varvet nästa år.

Men… Seedningsreglerna är ändrade. Tidigare seedades efter Varvstiden de senaste två åren eller en tid sub 90 i annan halvmara. Nu räcker en tid sub 1:45 eller annan jämförbar tid på annan kontrollmätt distans.

Av den enda anledningen anmälde jag mig till Varvet. Och av den anledningen hade jag bråttom tillbaka efter sjukdom. 1:38 skulle räcka för en plats i 1B. En tid jag närapå kan garantera att jag skulle ha klarat på flacka Göteborg Halvmarathon.

Istället verkar jag ha låtit viruset jobba vidare och tvingades ställa in. En femhundring i sjön…

Men… (igen). Mitt resultat på kvartsmaran i Edet Runt för en månad sen visar sig vara jämförbart med 1:40. Inte riktigt 1B men kanske gruppen bakom det och därmed inte total katastrof.

Ett besök hos läkaren i fredags visade att jag tydligen bär på något virus som satt sig i halsen. Att jag kunnat träna och att mina test inte resulterat i förhöjd puls förklarar läkaren med att jag är vältränad och jag tydligen ska klara det då. Följden av att jag tränat är istället att kroppen inte har tillåtits ta hand om och eliminera viruset.

Jag är inte säker på att läkaren har rätt i allt han påstår men säger han att jag har något virus i halsen är jag ändå tillräckligt försiktig för att ställa in ett halvmarathon. Därför blev det ingen start i Göteborg Halvmarathon i lördags.

Ännu en gång hade jag för bråttom tillbaka. Att jag aldrig lär mig.

Gjorde ett varv strax under 29 minuter i fredags. Första varvet igår gick på exakt 29 minuter och timmen på dubbla sträckan var absolut inom räckhåll. Att det efter varvning blev plötsligt galet mörkt skulle inte vara ett hinder. Runkeepers kilometertider lät mig tro att målet skulle fixas. Och med kilometern kvar konstaterade jag nöjt att jag hade sex minuter på mig.

Så gissa om jag blev förvånad när jag kom in på 1:00:22…?

Jag vet inte nu om den ständigt pålitliga mänskliga kalkylatorn plötsligt kraschade, om Runkeeper felade eller om jag såg fel siffror när jag synade displayen med kilometern kvar. Hur som helst. Målet missades. Men jag tappade säkert en minut på att sista halvmilen gick i totalmörker och att jag vuxet inte vågade chansa fullt ut. Dessutom slog jag av på takten sista tusen när jag trodde mig ha god tid kvar. Jag kan konstatera att jag tveklöst hade tiden i kroppen.

Runkeeper säger 11,8 km. Mycket nyfiken på hur långt det egentligen är.

Trist måste jag konstatera att hals och nacke inte ger med sig. Jag kan uppenbarligen träna. Men det är inte alls samma sköna känsla som för två veckor sedan. Att andningen inte får löpa fritt genom halsen är onekligen irriterande.

Starten i halvmaran på lördag står kvar som tveksam.

Försökte trycka på lite. Ännu en gång för att vara säker på att det inte är något virus jag bär på. Kroppen reagerar inte som om det vore det. Dock har jag lite stickningar i bröstet nu dagen efter. Något som mycket väl kan förknippas med halsen och  nackens skevheter. Eller inte. Chansar.

Samma sträcka som kvällen innan. Sex kilometer. 5:24-tempo och tungt kvällen innan. 5:02 och mindre tungt nu. Minimala förhoppningar väcks. Minimala.

Nu är det förvisso skog. Och dimman låg förvisso så tät och fuktig att man blev blöt som om det duggade. Kanske därför var det så mörkt. Men ska det verkligen vara närapå omöjligt att genomföra ett löppass så tidigt som mellan sju och halv åtta i september?

Men jag tog mig en tur igår. Lätt jogging dels för att bekräfta att det som besvärar mig inte är ett halsvirus som behöver annan behandling. Dels för att undersöka om det är möjligt att springa trots halsbesväret.

Det blev sex kilometer i 5:20-tempo och jag var duktigt tömd när jag avslutade. Så slut som jag borde vara om jag sprungit i 4:20 tempo. Ett pass som inte gjorde mig mycket lyckligare. Men jag kände åtminstone inget spår av att det skulle vara ett virus.

Det intressanta är att jag inte kände av halsbesväret efter passet och fram till ett par timmar senare. Aktivitet kan således kanske åtgärda problemet. Det skulle kunna vara korrekt med tanke på att problemet dykt upp under stillhet vid sjukdom. Men halsen är nu åter sämre. Planerar nytt testpass senare idag och ser framemot att utvärdera det.

Och det gjorde ont. I vissa fall obehagligt ont. Mitt halsont ska som anat vara orsakat av fel i leder och kotor och skit i nacken. Hon gjorde sitt för att korrigera detta. Jag skulle gärna påstå att det känns bättre. Det gör det inte. Men hon påpekade också att det tar ett par dagar innan resultat märks. Och att förra gången jag led av samma sak krävdes dubbla omgångar.

Om allt bara vore så lätt att boka in ännu en omgång… Men de är ju hyfsat kostsamma de här besöken. Tyvärr. Och någonstans tar det slut. Avvaktar en dag.