Efter att ha redogjort för själva tävlingstillfället vill jag bara föra ytterligare ett par små minus till protokollet. Bortförklaringar eller förklaringar. Kalla det vad ni vill. Det är åtminstone något värt att minnas inför nästa lopp.
När jag la mig strax innan elva på fredagskvällen hade jag ställt klockan på sju och ansåg det då räcka med åtta timmars sömn. Nu fanns det inte tillstymmelse till trötthet och jag lyckades inte somna förrän vid midnatt. En timmes sömn förlorad. Jag skulle förlora en till.
Grannen har en förmåga att trycka gasen i botten på stereon när alkoholen slår slint. Inte sällan blir det väldigt tidiga morgnar. Den här gången väcktes jag klockan sex.
Han hade förvisso den goda smaken att spela Dan Hylanders Farväl till Katalonien. Men ändå. Han hade gärna fått låta bli. Jag kunde ha behövt den extra timmen.
Och så var det 25 mil i bil till Motala.
Och… Jag vet inte vad det kan ha haft för inverkan. Möjligen ingen. Men ändå. Det är värt att notera att jag bara fem dygn innan start drabbats av något jag gissar kan ha varit någon slags matförgiftning. Jag led ont under timmen jag spydde och var ordentligt trött hela återstoden av dagen. Sedan kan jag inte påstå att jag kände av det mer. Men viss kraft kan den möjligen ha dragit ur mig.
Jag fyller på minuspåsen och för bibehållet självförtroende får jag nu anse mig ha samlat på mig förklaringen till mitt misslyckande.
andra bloggar om löpning, tävling, baltzarloppet, bortförklaringar, sömn, grannar, dan hylander, matförgiftning, självförtroende
12:19 juli 29, 2009
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
etiketter: baltzarloppet, bortförklaringar, dan hylander, grannar, löpning, matförgiftning, självförtroende, sömn, tävling
När nu ändå löpningen berörts. Dags att gnälla lite…
I vanlig ordning har sjukdom och skador jävlats med mig. Jag önskar jag kunde påstå att jag inte längre är lika bitter. Det kan jag inte. Däremot inser jag att det omöjligen kan vara oavbruten otur.
Gubben är gammal. Helt enkelt.
Sommaren 2006 fick jag för mig att jag skulle börja med löpning. Mest för att hålla formen när fotboll inte längre var roligt. Tävlingarna skulle bli en naturlig motivationsfaktor.
På hösten sprang jag mitt första halvmarathon och sedan tränade jag stenhårt i ett halvår. Då kom första käftsmällen. Kortfattat enligt läkare en åkomma på hjärtat som visade sig vara något en naprapat kunde justera på några få minuter. Sex månaders dödsångest och förlorad träningstid. Jag fick grönt för träning en månad innan Stockholm Halvmarathon och tvingades forcera träningen så pass att jag blev sjuk efter loppet.
Sjukdomarna avlöste varandra när jag senare under hösten började jobba på förskola. I början av 2008 när jag äntligen kom igång med träning drabbades jag av löparknä och så var jag borta ett par månader igen. Senare på våren sprang jag Kungsbackaloppet och Göteborgsvarvet otränad var efter jag kunde förbereda mig en del inför Prinsens minne i Halmstad. Nertränad och åter till förskolan efter semester var det nya sjukdomar och fram till årsskiftet var det ständig halsfluss och tre penicillinkurer.
Toppen. Verkligen.
Som grädde på moset har jag behandlats av naprapat för ett par tusen för någon gamnacke som har täppt till luftvägarna. I mitten av februari kom träningen igång igen och i vanlig ordning existerar inget skynda långsamt.
Så nu sitter jag förbannat sliten och inte alls så laddad och försöker hitta något positivt att ta med mig till årets första lopp, ett halv marathon under namnet Kungsbackaloppet med start om knappt tretton timmar.
Gnäll. Gnäll. Gnäll. Jag vet. Men också sant.
Andra bloggar om löpning, halvmarathon, kungsbackaloppet, skador, sjukdom, penicillin, naprapat, hjärtproblem, träning, förskola, gamnacke, gnäll, bortförklaringar
22:29 april 24, 2009
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
etiketter: bortförklaringar, förskola, gamnacke, gnäll, halvmarathon, hjärtproblem, kungsbackaloppet, löpning, naprapat, penicillin, sjukdom, skador, träning
