Vinterolympiaden är igång. Och starten var ju minst sagt tragisk.
Givetvis lider jag med rodelåkarens nära och kära. Och hela Georgiens trupp. Men jag kan inte låta bli att lida ännu mer med alla övriga deltagare. Nåväl. Kanske inte mer. Men att se dem under invigningen var smärtsamt. Alla de deltagare som kanske inte slåss om medaljer under spelen. De som kanske har bara deltagandet i sig eller möjligen till och med invigningen som höjdpunkt i deras idrottskarriär. De som under flera år eller kanske hela sitt liv sett framemot OS. De som under invigningen återhållssamt skrattade och var glada för att få vara en del av något så stort som Olympiska Spelen. Detta samtidigt som deras blick vittnade om skam och bön om förlåtelse för deras glädje. Glädje trots att bara timmar passerat efter det tragiska dödsfallet.
Det gjorde mig förbannat ont att se dem bestulna på den sanna glädjen. Bestulna av spelens arrangör. Bestulna av en jävligt onödig olycka som potentiellt har föstört spelen för hundratals deltagare.
Men ändå. Man får ju ha förståelse för arrangören. Det är ju självklart mycket viktigare med en invigning för någon miljard hellre än ett skyddsnät för en tusenlapp…
12:52 februari 14, 2010
Publicerat av
rosenblom |
inga kommentarer
etiketter: georgien, olympiska spelen, os, rodel, vancouver
Friidrottscirkusen snurrar vidare. VM i en vecka. Helgen efter Golden League. Ingen rast. Ingen ro. Och nu ikväll igen. Golden League.
Och överallt och alltid snackas det enbart om Usain Bolt. Det talas om en superduell. Och snart har han föreslagits som ny världsrekordhållare i varje möjlig gren. 400 slätt och senast i raden nämns längdhopp.
En av friidrottens, kanske till och med idrottens överhuvudtaget allra största prestationer avslutades med en landning i just en sandgrop i Mexico City för drygt 40 år sedan. Störst. På ett hyfsat grundläggande villkor. Om det nu verkligen har hänt. Jag har aldrig hört det ifrågasättas, vilket är förbannat märkligt, men faktum är att det känns lite som första månpromenaden. Har det verkligen hänt?
OS 1968. Månpromenaden 1969. Slutet på 60-talet. Möjligen konspirationernas förlovade tid.
Beamon kom visserligen till OS som en av favoriterna och med ett personbästa (8,33) bara två centimeter bakom världsrekordet. Efter att nästan åstadkommit ett rejält fiasko i kvalet slog han i finalen till i första omgången med 8,90. Helt osannolikt. Det började regna och 8,19 räckte för silver. Efter OS hoppade Beamon aldrig längre än 8,22. Det känns inte i närheten av troligt att det skilja 57 centimeter mellan hans två längsta hopp.
Dessutom. Det bästa hoppet som gjordes på återstoden av 60-talet och hela 70-talet var 8,36 av en brasse 1979. 8,90 är alldeles för bra för att vara sant. Speciellt med tanke på att Beamon själv var flera evigheter från att upprepa bedriften.
Eller är det bara så att Beamons hopp är en helt osannolik produkt av otroliga tillfälligheters sammanträffande? Hög höjd och tunnare luft vilket tillåter hopparen att löpa snabbare och hänga längre i luftfärden. Dessutom maximalt tillåtna medvinden för rekordnoteringar, 2,0 meter per sekund.
Men… Hade det blåst 2,1 meter per sekund hade möjligen Beamon enbart funnits i minnet som en guldmedaljör i OS med ett väldigt långt hopp i alltför gynsamma förhållanden. Eller möjligen överhuvudtaget inte alls i minnet om han efter två övertramp i kvalet misslyckats även i det tredje. Små marginaler…
Det är dock läge att rikta en skarp misstanke mot mätningen av hoppet. Tydligen skall hoppet ha varit för långt för den tillgängliga mättekniken. Mätstickan fick plockas fram och frågan är om det verkligen gick rätt till. Möjligen världsrekord men kanske inte alls så långt som 8,90.
Vissa uppgifter påstår att det strax efter Beamons världsrekord började regna ganska kraftigt vilket då såklart hindrade övriga deltagare att prestera något ens i närheten av guldhoppet.
Man kan tillägna rekordet alla de gynsamma förhållanden som Beamon hade men helt ärligt… Det måste ju ha arrangerats andra längdhoppstävlingar i medvind de senaste 40 åren i Mexico City eller annan hög höjd?
Beamon hoppade aldrig 8,90. Aldrig. Aldrig.
intressant om sport, friidrott, golden league, usain bolt, kenenisa bekele, superduell, världsrekord, längdhopp, månpromenad, konspirationsteori, bob beamon, os, dn om duellen
15:53 september 4, 2009
Publicerat av
rosenblom |
4 kommentarer
etiketter: bob beamon, friidrott, golden league, kenenisa bekele, konspirationsteori, längdhopp, månpromenad, os, sport, superduell, usain bolt, världsrekord
Det kan tyckas löjligt att älta det där loppet…
Hur fan orkar han sitter någon och undrar.
Göteborgsvarvet var ett jävla nederlag. Ett hånfullt nederlag. Slitsamma träningspass, försakad annan tid och noggranna förberedelser. Mentalt tung glykogentömning, tradig kolhydratladdning och påfyllning av vattendepåer. Det är inte så jävla lätt att lägga bakom sig och ”komma igen”.
”Kom igen…” sa någon. Vad då ”kom igen”??! Dra åt helvete.
Det är ett jävla projekt med alla förberedelser. Lägg till detta allt som försakas. Allt som får stå tillbaka bara för att det inte passar in i planen. Människor jag borde ägnat mer tid. Saker jag borde ha gjort.
Man planerar, försakar och skapar förutsättningar för att lyckas. Sen sitter det några jävla clowner och inte ger en möjligheten. Några som upprepade gånger ljuger om förbättringar och om att ha gått deltagarna till mötes om en trängselfattig tävling. Allt de gör är att utöka antalet deltagare och ta mer betalt och dessutom skryta om hur stora och bra de är…
Det är väl frivilligt att delta? Jo då. Men ska jag förmoda att de ljuger när de hyllar sina förbättringar?
Jag ska på intet sätt jämföra mig med någon elitidrottare men jag vill ändå ställa två besvikelser bredvid varandra.
Susanna Kallur var en av favoriterna till guldet i OS i somras. Massiva förberedelser och höga förväntningar. Som jag. Höga förväntningar om än av annan kaliber och om inte massiva förberedelser så åtminstone ganska omfattande för att samtidigt bära ett heltidsjobb. Ivägen för Kallur stod en häck. Ivägen för mig en jävla massa häckar. Bredarslade flodhästar. I Kallurs fall tillhör det hennes idrott. I mitt fall bara ett uselt arrangemang. Kallur har sig själv att skylla. Jag skyller på arrangören.
Ett helt land led med och tyckte synd om Kallur. Var det så synd om henne? Fick hon inte bara skylla sig själv? Hon kan ju knappast planerat sitt lopp utan en tanke på häcken.
Fokusera på det positiva påpekade någon i en kommentar till tidigare inlägg. Det positiva… Vad skulle det vara? Att jag tog mig i mål. Jippi…?
Men ändå, det var ju mer än vad Kallur klarade av.
intressant om träning, löpning, göteborgsvarvet, planering, familj, susanna kallur, friidrott, os, flodhästar, häck
12:15 maj 29, 2009
Publicerat av
rosenblom |
2 kommentarer
etiketter: familj, flodhästar, friidrott, göteborgsvarvet, häck, löpning, os, planering, susanna kallur, träning
