Festen som dog

Den blågula festen… Jodå. Det gick väl sådär.

Det var en mycket märklig kväll igår. Jag hade byggt upp förväntningar kring vad som skulle bli spelens roligaste dag ur blågult perspektiv.

Det började med att alla åtta längdsprinters klarade kvalet. Några minuter senare började kvällen på riktigt. Lindsey Vonn besegrade sina skadebekymmer och sina konkurrenter och stod som ledarinna när Anja Pärsson noterade mellantider med löften om silver och möjligheter till guld.

Jag studsade upp ur soffan för att skrika hem en ny medalj. Ett 105 sekunder långt störtlopp bemästrades av Anja i 100 sekunder. 98. 99. 100. Ridå. Anja tappar kontrollen och fladdrar iväg 60 meter och landar på ett sätt som inte skänker stora förhoppningar.

Allt blir svart. Jag finner mig själv lamslagen. Knappt kontaktbar av mig själv. Först bedövad av en oro. Och sedan misströstande över den förlorade medaljen. Det garanterade silvret. Det möjliga guldet.

När sprinten började orkade jag knappt engagera mig. Hanna Falk bröt efter två hundra meter utan att jag rörde en min. Ida Ingmarsdotters stav strulade på upploppet och bestal henne en semifinalplats. Jag förstod knappt vad hon sa. Vem bryr sig?

Nåväl. Emil Jönsson skulle rädda festen. Det skulle han inte visade det sig några minuter senare. Nåväl. Anna Olsson skulle fixa ett överraskande tröstpris. Det skulle hon inte visade det sig när hon inte hade vapen nog att besvara elden från en invalidiserad slovenska med.

Det var fan den sämsta fest jag någonsin varit på.

12:15 februari 18, 2010 Publicerat av | inga kommentarer

etiketter: , , , , , , , , , ,

Kommentera inlägget