Ett jubileum att glömma

sep 15, 2009 av

Min tionde halvmara blev sannerligen inget färgsprakande jubileumsfyrverkeri.

Det högst anonyma startskottet  fick iväg några löpare vilket lät andra, inklusive mig, förstå att loppet förmodligen startat. Jag tryckte igång klockan som jävlades och returnerade den blinkande texten Memory full. Jaha. Det är en sån dag. Smått panikslagen försökte jag bekanta mig med känslan att springa utan klocka. Snart skulle jag dock märka att den ändå startat någonstans i bakgrunden av blinkande felmeddelanden.

Första kilometern passerades på något snabba 4:10 men jag visste inte då hur väl den tiden stämde då jag var osäker på när klockan gått igång. Sedan missade jag alla kilometerskyltar fram till 5km där jag dock med hjälp av banklockan kunde bekräfta att min egen klocka stämde.

Trots att jag bara kort efter start drabbats av håll som sedan höll i sig fram till passeringen vid 5km hade jag tämligen obesvärat tagit mig dit i 4:16-tempo. Trots att känslan var relativt ok dit lurade klockan mig att känna mig sliten och jag slog av på takten rädd för den berömda väggen. Jag hade ju öppnat för hårt.

Planen var att gå ut i personbästatempot 4:25 första fem och sedan höja tempot en sekund per km in i mål. Istället för att anpassa planen slogs jag mentalt lam och dog bara två kilometer senare.


Vaderna värkte och snart även höfterna på ett sätt jag tidigare inte upplevt. Då infann sig den mentala boxningsmatchen mellan att bryta och att notera en dålig tid. Efter tolv ronder fann jag mod i bilden av Gunde Svan med bruten arm instoppad i nummerlappen som i någon slags mitella. Gunde bröt armen under en femmil men vägrade bryta och krigade sig i mål de avslutande två milen.

Milen avverkade jag i 4:21-tempo och fram till 14km där Kärleken stod med vätska lyckades jag ha ett par sekunder tillgodo på personbästat. Trots hennes berömvärda försök att underbart leende skrika mig full av ny energi lyckades jag inte förmå mig ta mig samman vilket lätt kan tydas ur tabellen. Sträckan 15-20 var 2:35 sämre än föregående femma.

I Halmstad regnade det. Ändå löpte jag varje meter med glädje. Nu i Stockholm var det aldrig roligt. Inte en enda sekund av loppet. Lite som känslan innan. Jag såg inte framemot det här loppet. Jag som älskar tävlingar.

Så här i efterhand är möjligen inte dryga 1:37 en katastrofal tid med tanke på hur obehagliga de sista 14 km var. Men ändå. Det känns jävligt illa.

Om jag som medioker motionär mår så här efter en halvtaskig insats… Hur mådde då Sanna Kallur när hon snubblade på häcken i OS…? Jag tror nog hon är stor nog att bita ihop och gå vidare, så varför i helvet skulle inte jag kunna det…

andra bloggar om , , , ,

Kanske liknande

Share This

2 Kommentarer

  1. japp. glädjen finns i halmstad – oavsett väder. haha.

  2. Träningsglädje:

    Japp. Precis som all småcharmig nonsenspop från nonsenspopkungen från… Just det. Halmstad.

Säg gärna nåt!

E-postadressen publiceras inte.