Fanfanfan…

Nov 26, 2009 av

Uppdatering av löparstatus.

Jag insjuknade i slutet av oktober. Någon slags halsinfektion tvingade mig att pausa. Jag kände mig inte riktigt sjuk. Inte så där utslagen. Men ändå. Ett ofrivilligt uppehåll. Alla halsåkommor skall behandlas med allvar.

Nu hade jag förvisso planerat ett längre uppehåll från löpningen i november och tävlingarna var avklarade så det var väl inte hela världen. Några dagars vila så skulle jag snart vara igång igen och kunna fokusera på styrka under löpvilan.

Jag fyllde år och presenterna gick i löpningens tecken. Ett vindställ, en IR-mottagare så att jag äntligen skulle kunna koppla upp pulsklockan mot datorn och en generös del kontanter. Kontanter som snart förvandlats till Jack Daniels Running Formula och en kalender som blir en perfekt träningsdagbok. Jag lyckades lokalisera min naprapat som bytt arbetsgivare och hittade även en återförsäljare av världens bästa liniment lagom till att mitt stift tagit slut.

Och snart skulle jag vara åter i träning. Allt rullade på nästan oförskämt jävla bra.

Efter två veckors sjukdom och återhämtning började jag känna mig bättre och beslöt mig för att låta det nya vindstället göra debut. Mycket lätt runda. Halvmil i 5:30-tempo. Dock lite oroväckande hög puls. Jag avslutade med den sedvanliga nedjoggingen. Efter sju minuter hade inte pulsen gått ner överhuvudtaget. Jag började gå och först då men alldeles för sakta sänktes pulsen.

Jag blev smått orolig och krävde klartecken för att våga fortsätta. Så dagen därpå uppsökte jag läkare. Jag gick därifrån med tunga steg och direkt till apoteket för att hämta ut nyligen utskriven antibiotikakur…

Helvetet från exakt samma tid förra året repriserades i skallen. Filmmusik. Thåström. Fanfanfan.

Förra året med start nästan samma datum åkte jag på första penicillin-kuren. Sedan åt jag antibiotika i stort sett nonstop i drygt fyrtio dagar, tillbringade ett halvt dygn på Östra Sjukhuset för noggrann tillsyn och misstänkt hjärtmuskelinflammation och blev nästan kvar för övervakning varefter jag spenderade ytterligare en månad för att återfå krafter efter alla kemikalier.

Nu befarar jag en repris. Det blev totalt ett fyra månaders långt uppehåll då. Nu är jag uppe i en månad och känner mig ganska nöjd med det. Det räcker nu.

Kanske liknande

Share This

7 Kommentarer

  1. Men fy fan (sorry)! Jag hoppas verkligen att du snart ska vara frisk. Krya på dig!

  2. marathonjohan

    Vi har det inte lätt du och jag… Jag hade nåt liknande förra våren. Eller, ja, kanske inte liknande, men jag drog på nåt. Blev lite bättre, sprang ett par km, blev sämre, o.s.v. Slutade med EryMax och misstänkt twar (alt. ’mykoplasmisk’ lunginflammation). Segt som fan…

  3. Anna:

    Tack för det.

    Marathonjohan:

    Ja, det är verkligen drygt. Att man blir sjuk ibland får man väl räkna med. Men det här sega och ovissa är inget vidare.

  4. Vad tråkigt, hoppas du blir bättre snart. Jag blev helt spattig när jag var sjuk i två veckor och inte kunde träna. Kan inte ens tänka mig hur påfrestande det skulle vara att inte kunna träna på månader.

  5. Jennie:

    Tack för det. Nä, påfrestande minst sagt, och det är inte utan att man blir lite dum i huvudet.

  6. Tungt Mannen,

    Hoppas att det inte vara i de 40 dagarna som förra året, men å andra sidan ingen idé att skynda på återkomsten till träningen – är ju ingen vits med att dö på kuppen…

    Krya på dig!

    / D

  7. Tack Slangen!

    40 dagar penicillin och totalt fyra månaders vila. Det kan väl knappast bli värre. Och det verkar det inte bli. Men jag är väldigt försiktig. Att skynda kan ju som påpekat innebära faror.

Trackbacks/Pingbacks

  1. rosenblom : Love hurts - [...] långa avbrottet försökte jag mig på en liten löptur för att känna på. Det gick åt helvete första gången.…

Säg gärna nåt!

E-postadressen publiceras inte.