Långpass som VM i klyschor

sep 29, 2009 av

Det blir sällan som man tänkt sig.

Jag skulle ha gjort ett långpass i söndags. Sådan var planen. Jag försökte leka vuxen och lät kroppen beordra ytterligare en dag löpvila till förmån för ett core-pass. Långpasset avverkades istället igår. Bättre sent än aldrig.

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Skitsnack. Vilket plagg trollar bort det-spelar-ingen-roll-vilket-håll-du-springer-åt-för-du-har-motvind-ändå-här-på-västkusten-vindarna…? Så löpningen flyttades in. In på gymmets löpband.

Ställde mig nyfiket på vågen innan passet och fann mig själv snart paniskt hyperventilerande. En lat helg hade inneburit tre kilo plus. Och för första gången låter det fullkomligt rimligt. Det är insidan som räknas. Ja, var fan sitter annars fettet?

Man hinner tänka lite under ett långpass på löpband. Och förkasta gamla sanningar. Alla vägar bär till Rom. Det är knappast att lova för mycket att påstå att denna väg skulle få förbannat svårt att ta mig till Rom.

Tolv dagar kvar igår till nästa tävling och jag vet inte riktigt på vilket sätt jag ska lägga upp formtoppningen. Alla sätt är bra utom de dåliga. Vilken kategori tillhör då gårdagens pass? Den som lever får se.

Jag ställde in bandet på 1% motlut och inledde i 5:10-tempo. Som vanligt var inledningen jobbigast. Mellan fyra och sex kilometer syntes det omöjligt att få ihop hela sträckan. Där orden tar slut tar nävarna vid. Så det var bara att hålla käften och slå sig fram. Efter milen kändes det hur bra som helst. Och lite tråkigt. Och långsamt. Så jag la in lite fartlek. Omväxling förnöjer. Den sextonde kilometern gick i 4:10-tempo och kändes riktigt bra.

När jag nått 18km var kroppen förbannat fräsch. Och jag kunde gott gjort några till. Men. Lagom är bäst. Det är viktigt att hushålla med energin. Och. Den som spar han har.

18 kilometer avverkades på knappt 90 minuter, strax under 5:00-tempo, och tillsammans med en halv kilometer uppvärmning och två kilometer nedjogg nådde jag nästan hela halvmara-distansen.

Känner mig väldigt revanschsugen inför halvmaran nästa helg. Det gick ju inget vidare i Stockholm. Dock har jag svårt att se hur jag ska lyckas sänka mitt personbästa från 1:33:18 till årsmålet sub90. Men… Ingenting är omöjligt.


andra bloggar om , , , , , ,

Kanske liknande

Share This

3 Kommentarer

  1. Lycka till med revanschen på halvmaran nästa helg! Själv kommer jag ner till Göteborg och springer maran då! Ska bli kul att prova på den också…

    Svar: Håller med dig och förstår mycket väl att du saknar Ursvik. Och framförallt 15km Extreme-spåret… Något man både älskar och hatar 🙂

  2. Långpass på löpband. Hur lyckas man? Riktigt imponerande. Sub 90 inte omöjligt, allt är möjligt. Kör på.

  3. Janne:

    Tack för det. Planen var faktiskt att springa fulla sträckan, men när det inte gått som önskat på halvmaran tvingas jag göra ett nytt försök att gå under 90.

    Jag kanske måste komma upp och springa Ursvik Ultra i vår. Efter fem varv lär det gå en tid innan man saknar Extreme-spåret igen… 😉

    Anna:

    Ja, du. Det var faktiskt inte alls så tråkigt som det möjligen låter. Men hallå, vi är löpare. Vi älskar löpning. Eller hur? Och utan motvind blir det ju så mycket roligare.

    Visst måste man tro. Men nog låter en sänkning på 10 sekunder per km lite väl optimistisk?

Säg gärna nåt!

E-postadressen publiceras inte.